Midsommarfirande

Det svenska midsommarvädret är sällan helt stabilt. Det är konstigt, för när jag tänker tillbaka på min barndoms midsomrar, så sken alltid solen och himlen var alldeles klarblå utan ett enda moln på himlen. Men det är klart, jag var i midsommarfirandets högborg Dalarna där varje gård hade sina egna spelmän med knätofsar, folkdansgille, midsommarstång och solsken.
I övriga Sverige firar man efter bästa förmåga, och om solen inte skiner så tar man en nubbe till.

I Östergötland sken inte solen. Den fanns i periferin, men det som utmärkte sig mellan solglimtarna var ösregnet. Eftersom vi är en spädbarnsfamilj så var nubbandet inget alternativ, varför vi helt enkelt fick förlita oss på våra böner till solguden. Vi hade nämligen storslagna planer på firandet, och picknickkorgen stod redo att packas full med jordgubbar. Sillen följde med på förra årets midsommarpicknick, och det fick räcka.
Planerna för dagen var att åka in till Trädgårdsföreningen som alla andra barnfamiljer och pensionärer. Där skulle de resa midsommarstång, ha folkdansgille och levande musik. Inte som i Dalarna, men det fick duga.
Precis när vi skulle böra göra oss i ordning för årets mest traditionella och idylliska picknick öppnade sig himlen. Det kom ett typiskt svenskt midsommar(monsun)regn, och jag tror att åtskilliga silldukade bord fick bäras in under tak. Som den gamla tv-reklamen.
I och med regnet bestämde vi oss att stanna hemma och hålla oss inomhus. Hur roligt skulle det vara att åka i till Trädgårdsföreningen och sitta där med paraply, egentligen?Midsommarfirandet kanske rent av skulle ställas in.
Vi bytte om till en mindre midsommaraktig klädsel, och förberedde oss för en eftermiddag inomhus med en film eller ett sällskapsspel.

Efter ett tag avtog regnet och solen vågade sticka fram nosen. Det verkade tveksamt till en början, men när vi tittade ut såg vi att himlen var alldeles blå och att de otäcka regnmolnen var ett minne blott.
Tyvärr hade vi inte förberett någon picknickkorg eftersom planerna blev ändrade, men vi bestämde oss ändå för att åka in till Trädgårdsföreningen. Vi åkte som vi var, och vägrade att ta med oss paraply. Det var ju ändå midsommar, och hade solen nu väl vågat sig fram skulle den väl ändå stanna?

Edvin sitter beredd med sitt finaste midsommarhumör.

När vi kom fram till Trädgårdsföreningen var det varmt och gott. Vi hörde folkmusik från långt håll, och även om det inte direkt var någon riksspelman som spelade gav det ändå sitt till för att ge en traditionell och helsvensk ylleprägel.
Det hade samlats mycket folk runt den rektangulära avspärrningen där midsommarstången skulle resas, men vi hittade en liten yta ganska långt fram där vi kunde breda ut vår picknickfilt som har plastad undersida. Den ligger alltid i barnvagnen, så vi har den tillgänglig vid dylika tillfällen då man vill kunna sätta sig på gräset utan att bli blöt i baken.
Under tiden vi väntade på det "riktiga" evenemanget bjöds det på musik av varierande kvalitet. Någon stod där framme vid mikrofonen och spelade fiol så det gnisslade över halva parken. Jag har ju, som vissa vet, själv spelat fiol, så min toleransnivå när det gäller gnissel är betydligt högre än för gemene man. Detta var tyvärr inte till någon hjälp idag, för det lät som om någon höll på att ha ihjäl katten. Den ensamme människa som stod där framme hade nog ingen bra dag. Ljudet var inte speciellt bra, och han hade nog gjort sig bättre i ett spelmanslag. En ensam violinist låter sällan bra. Jag var dessutom orolig för Edvins hörsel, då ljudvolymen var så hög. Vi hade med Edvins hörselkåpor, men det kändes inte helt bra att sätta på honom den när violinisten började spela. Det kan lätt missuppfattas.

Jag och Edvin i spänd förväntan.

Edvin har plockat en blomma att lägga under kudden ...

Vi kände snart att det hade varit gott med picknickkorgen, och vi tittade trånande på alla kaffetermosar runt omkring oss. Mormor och morfar Gustaf var på väg ner för att hälsa på oss, och till deras ankomst hade vi förberett lite fika. Således var ju en matbit att föredra framför kaffe, så vi skulle hinna bli hungriga igen till kvällen. Nu hade vi ju varken med oss det ena eller det andra, så det spelade ju ingen roll för stunden.
I Trädgårdsföreningen finns det cafeterior som var öppna, men med tanke på vår icke-existerande planering gällande dagens födointag så blev vi mer och mer hungriga allt eftersom vi funderade. Till slut började tiden bli knapp, för klockan närmade sig 15:00 då midsommarstången skulle bäras in ... De som känner mig vet att beslutsfattande inte är min starka sida, så jag stod länge och velade för att finna för- och nackdelar till kaffe kontra mat. Till slut kom vi överens om att mat var det enda alternativet. En midsommaraftonseftermiddag som denna var inte alla matställen öppna. Speciellt inte något som ligger i närheten av Trädgårdsföreningen, så Jonas skyndade sig iväg till ... *host* ... Mc Donalds. Jag vet. Det strider emot vår filosofi om näringsriktig kost, och vår picknicknerv kom en aning i kläm, men vad gör man när man är hungrig och inte hann få med picknickkorgen?
Så. Sagt och gjort. Jonas kom snart tillbaka med en varsin papperspåse med hamburgare, sallad och juice. Pommes Frites och läsk utgick för att vi skulle kunna upprätthålla någon form av värdighet.

Edvin äter solrosor i väntan på pappa.

Jag och Edvin roar oss med att fotografera oss själva.

Nästan direkt när Jonas kom tillbaka började aktiviteterna. Medan jag höll i Edvin kunde Jonas äta. Under tiden kom folkdansgillet inbärande på midsommarstången, och med ens blev jag varse om varför det var så gott om plats där framme vid repet. Allt folk satt längre bak, men när det vankades underhållning så klev alla upp och ställde sig längre fram. Folk ställde sig framför oss där vi satt, och vi blev precis omringade. Vi hade folk som nästan stod på vår filt, och ingen verkade inse att de för länge sedan passerat gränsen för hur nära andra människor man tränger sig på, som svensk bör tillläggas. Vi hade en vägg av folk längs kanterna på filten. Det kändes otroligt stressande. Och ingenting såg vi ju heller ...
Efter att Jonas ätit upp sin mat var det min tur. Med tanke på vad vår picknickkorg innehöll kändes det lite dumt då människor runt oss glodde. Vilken dag som helt på året hade vi kunnat skippa picknickkorgen, utom just picknickkorgens egen dag; midsommaraftonen.

Jonas ska till att hugga in på maten.

Mmm. Så gott!

Folkdansgillet bar in midsommarstången.

Det såg väldigt lätt ut att resa den.

Snabbt gick det också.

Så fint. Här ska dansas ...

Medan vi satt där blev allt plötsligt mörkare, och när jag kände första droppen förstod jag varför. Folk runt omkring började en efter en att fälla upp sina jätteparaplyer, så om vi såg någonting av midsommarstången innan, så var sikten nu lika med noll. Det enda vi såg var stora, färgglada blaffor ovanför huvudet på folk. Varför, varför tog vi inte med paraplyet?
Det enda vi kunde göra var att sätta på regnskyddet till vagnen, så inte den blev blöt. Sedan vek vi in filten så mycket vi kunde, satte oss tätt ihop och tog skydd under solparasollet som satt på Edvins barnvagn. Jösses så fånigt det kändes! Det pyttelilla parasollet skulle inte ens skydda Edvin om han stod upp, så litet är det. Folk runt omkring oss måste ha skrattat sig harmynta ...
Som tur var kom det bara en kort skur, så vi kunde slappna av. Nog för att folk stod nära oss, men deras jätteparaplyer kom inte oss till gagn ett dugg.

Gissa om vi är inträngda?

Jag åt färdigt min mat, och förberedde för att Edvin skulle få sin.
Som spädbarnsförälder är man tämligen ursäktad om man visar brösten offentligt. Det är ju inte direkt så att amningsbröst är speciellt läckra heller, så man försöker väl att dölja så mycket man kan. I alla fall fungerar jag så. Jag undviker att amma bland folk, och om jag måste göra det går jag undan en bit eller frågar de berörda om det går bra. När jag däremot sitter på min picknickfilt anser jag mig ändå vara tillräckligt på min kant för att kunna amma. Så även denna gången. De fick helt enkelt skylla sig själva som trängt sig så nära inpå oss. Det var en aspekt på det hela. Den andra aspekten handlar ju om min egen privata sfär, vilken var ordentligt modifierad nu. Jag vill verkligen inte visa mina oläckra amningsbröst för folk. Inte ens om jag hade haft läckra tonårsditon hade det känts bra. Alternativet nu var att Edvin skulle bli utan mat, för att gå därifrån var inte ett alternativ. "Väggen" av folk runt oss var alldeles för massiv för att vi skulle kunna ta oss därifrån på ett hyfsat smidigt och diskret sätt.
Vi hjälptes åt att se till så inte hela Linköpings midsommarfirande befolkning skulle se, och det lyckades ganska bra med hjälp av Jonas, en kofta och ett solparasoll.

Edvin bojkottar allt och vänder ryggen till.

När Edvin hade ätit klart var folkdansgillet på sista dansen, så vi började så smått att packa ihop våra saker. I och med att de var klara var det dags för alla barnfamiljer att träda in i ringen för traditionsenliga danslekar med barnen. Det blev ganska rörigt bland publiken till en början, och då såg vi vår chans att ta till flykten, för folkmassan runt om oss lättade en aning. Tillräckligt för att vi skulle kunna komma därifrån med barnvagnen utan att utmärka oss alltför mycket.

Efter att vi lämnat midsommarfirandet, och kaoset med att organisera ringlekarna, bakom oss tänkte vi ta en promenad runt Stångån. Det är en jättefin liten promenad som passar jättebra när man har en timme över en solig dag. Precis när vi kom ner till ån började det regna, men vi beslutade oss för att fortsätta promenaden ändå och hoppas att det bara var en kort skur.
Det var det, och resten av promenaden kunde vi njuta av solen. Det vi inte njöt lika mycket av var de stora blaffor gåsskit som låg på gångvägen och som fastnade på barnvagnens hjul. En liten sväng upp på det våta gräset löste problemet hjälpligt.

När vi hade promenerat färdigt hade vi fortfarande någon timme att slå ihjäl innan mormor och morfar Gustaf skulle anlända, så vi gick en sväng upp till stan och kollade läget. Nästan allt var stängt, men vi hittade en kiosk om var öppen så vi passade på att kila in och köpa oss varsin glass.
Det tog emot nästan lika mycket att köpa glass som att handla picknickkorg på McDonalds, men vad gör man? Vår glassmaskin hemma är ju trasig ...

Att gå runt i ett folktomt och stängt centrum var inte riktigt vår tanke, så vi gick tillbaka till bilen för att åka hem och förbereda inför det norrländska besöket. Vi packade in en sovande Edvin i bilen och åkte hemåt. Efter en telefonkontakt med mormor insåg vi dock att vi nog skulle anlända till Linghem samtidigt, så vi åkte och mötte upp dem vid bensinpumpen så att vi kunde lotsa dem rätt. Morfar Gustaf har ju aldrig varit är förut. Mer om detta i ett annat inlägg, dock.

Slutligen kunde vi konstatera att vårt midsommarfirande blev hyfsat traditionellt, även om vi missade en del i planeringen. Till nästa år kommer vi dock att planera mera så att Edvins första riktiga midsommar blir traditionell och mysig. Vi ska bara komma på hur midsommarfirarna i Dalarna gör för att få sin solbeställning expedierad i tid uppe på solbyråkratikontoret.