f a m i l j e n a l m r o t h: Napp

I början, då Edvin var en liten spädgris, var det inte läge att ge honom tröstnapp eftersom han fortfarande var helt ny på det där med amning. Det är stor skillnad på sugteknik, vilket gör att om man börjar med tröstnapp för tidigt så kan spädbarnet tappa amningstekniken istället, vilket ju inte är så bra.
Efter en dryg månad introducerade vi tröstnapp ändå, eftersom han då hade full koll på sin amningsteknik. Det gick bra och han snuttade på den lilla nappen, som för honom ändå var väldigt stor.

Efter någon månad började dock tröstnappen att tappa sn tröstande förmåga, tydligen, eftersom han bara totalvägrade att ta den. Jag köpte allsköns möjliga nappsorter och modeller, efter tips från alla möjliga mödrar med samma problem. Inte en den tyska rågumminappen som vi fick låna, dög.

Ni kanske tycker att vi skulle vara glada som slapp napproblemen, men faktum är att både vi och Edvin hade mått väldigt bra om han hade tagit napp. Många gånger när han kände sig otrygg och ville snutta, hade han samtidigt ont i sin känsliga lilla mage, vilket gjorde att det blev ännu värre när han ammades. För det var jag som blev hans tröstnapp. Många gånger var det dessutom direkt olämpligt eller omöjligt att låta honom "snutta" varför han då var otröstlig och väldigt ledsen. Inget annat lugnade honom i de lägena.

Tiden gick, och vi trappade tillsammans ner amningen då vi introducerade fast föda. Dock fanns amningen hela tiden med i periferin som trygghet och tröst. Framför allt nattetid.
Under hela året har vi med jämna mellanrum försökt stoppa in en tröstnapp i hans mun, både när han varit ledsen och glad, för att se om hans nappvägran skulle ge med sig. Men icke. Inte förrän en helt vanlig dag i slutet av oktober, då vi hade varit in till stan och handlat lite.

Alltid när vi åkt in till stan har han blivit trött och hungrig, och således har bilresan hem varit en låång, gråtande plåga för oss alla. Främst för Edvin, givetvis. Min vana trogen stoppade jag in nappen som hela tiden hängt på hans babyskydd. Inte för att jag hade några förhoppningar om att han skulle ta nappen, utan mest för att det blivit en rutin att i alla fall försöka.
Döm om min förvåning när han inte skrek ännu högre, spottade och fräste, utan att han faktiskt behöll nappen i munnen. Han lugnade ner sig, och har sedan dess tagit tröstnapp utan problem.

Efter detta har vi märkt en stor skillnad i hans humör, då han med ens blivit lugnare och mer harmonisk. Han blir inte less lika fort utan har mer tålamod när han har nappen i munnen. Han är lättare att trösta och lättare att söva.

Ännu ångrar vi inte för en sekund att vi inte gav upp nappförsöken, utan ser nappen som en stor tillgång i våra liv, och i synnerhet i Edvins liv.
Visst kan det bli lite besvärligt att vänja honom av vid den senare, men det ser vi som ett litet problem. Det är definitivt värt lite besvär då, för att få ha en glad och harmonisk liten pojke nu. Och hur många tonåringar är det egentligen som använder napp?