Elvis forever - a tribute to the King

Nu (eller rättare sagt för några veckor sedan) var jag där. Underbart!!

Jag hade siktat in mig på "Elvis in Concert" som kommer till Europa till vårvintern, men av olika anledningar så kommer jag inte att kunna åka. Då siktade jag in mig på "Elvis - a tribute to the King", och lade all energi på det istället. Inte för att jag trodde att det skulle bli dåligt, men med tanke på arrangemangets storlek i förhållande till (förmodar jag) "Elvis in Concert", så hade jag inte alltför stora förhoppningar om att bi frälst.

Under hösten har jag konsekvent antagit "ledsna hundvalpsminen" för att förmå Jonas att följa med mig på konserten, och efter moget övervägande så köpte han biljetterna. Jag tjatade hela hösten om att han var tvungen att skynda sig så inte platserna skulle ta slut. När jag "provbokade" för att se om det fanns platser kvar, insåg jag att det inte var så stressigt. När jag sedan, två veckor senare, fick biljetterna i min hand så var det samma platsnummer som när jag provbokade. Det var nog ingen rusning ...

Vi ordnade barnvakt och laddade med en tvårätters middag på Texas Longhorn innan det var dags att bege sig till konserten. Jag var spänd och förväntansfull. Jonas var road över min barnsligt glada uppsyn. Jag kunde knappt bärga mig från att springa förbi kön in till konsertkolalen, och väl där var det omöjligt att sitta still i stolen. Jag blev nästan tårögd när lamporna äntligen släcktes.

Så kom då Jack Baymoore in på scenen. Autentiskt klädd i bästa femtiotalsanda. Allt eftersom konserten pågick kom allt fler musiker in på scenen. Som mest räknade jag till 13 personer på scenen, men då var både Jack Baymoore och Henrik Åberg medräknade.
Henrik Åberg gjorde några nummer i första akten, men annars var det Jack Baymoore som dominerade. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på att han i första hand siktat in sig på femtiotal och rockabilly, vilket första akten avhandlade. Han rörde sig väldigt bra, och på långt (väldigt långt, dock) kanske man kunnat tro att det var Elvis själv som rockade loss. Jack Baymoore hade fångat vissa rörelser väldigt bra, och rörde sig lika obehindrat och spontant (!) som Elvis.

Henriks bidrag i första akten var ganska platta, och det är ju inte så konstigt kanske. Henrik Åbergs röst har alldeles för mycket pondus i jämförelse med femtiotals-Elvis. Dessutom har Henrik inte alls samma förmåga som Jack (och Elvis) att röra sig spontant till musiken. Hans rörelser var inövade och relativt stela.

Så kom pausen. Välbehövlig, då jag kände att jag nog skulle må bra av att låta alla intryck sjunka innan det var dags för slutet. Nog för att Elvis alltid var bra, men jag måste ju säga att jag ändå såg fram emot den andra akten då de senare åren av Elvis karriär skulle avhandlas.

Andra akten började, förstås, med "Also sprach Zarathustra" och efterföljande "See see rider". Vad annars? Men kan Ni ana hur besviken jag blev när Henrik Åberg kom ut på scenen, UTAN den vita dräkten med cape?! Jösses vilken långnäsa! Visst var hans sammetskostym också "Elvis-ish", speciellt ihop med det pråliga bältesspännet och de lika pråliga ringarna på händerna, men det var ju inte samma sak ...

Henrik sjöng gudomligt, som väntat. Han har fångat Elvis totalt i vissa avseenden. De små, obetydliga skiftningarna i ansiktsuttrycket medan han sjunger. De pyttesmå huvudrörelserna. Handen i bältet. Han VAR helt enkelt Elvis. Utom på en punkt; "dansen". Eller, dans kanske man inte kan kalla det, men Henrik är väldigt stillsam på scenen även i de mest röjiga låtarna. Han rör sig mycket, på sitt sätt. Men det sättet är en bit ifrån Elvis. Dock kan man inte kräva att en person BLIR en helt annan än den de föddes som, bara för att de råkar vara duktiga på att imitera. Inte heller kan man kräva det för sin egen idoldyrkans skull.

Andra akten dominerades av Henrik, och även om Jack Baymoore gav en del bidrag var de inte i närheten av Henriks. På samma sätt som Henrik gjorde en del låtar i första akten, som hade gjorts betydligt bättre av Jack, gjorde Jack några låtar i andra akten som borde ha gjorts av Henrik.

Totalt sett var konserten mycket, mycket bra, och jag har fått en helt ny bild av Henrik Åberg. Han är så mycket mer än en nittonårig spoling som vann "Sikta mot Stjärnorna" med "Blue Hawaii". Han har utvecklats till en av Sveriges, om inte världens, bästa Elvisimitatörer och han kommer att leva länge ännu!

Tack Henrik för att jag fick drömma mig bort och äntligen uppleva en Elviskonsert!