Sista rycket nu

De senaste veckorna har vi nästan dagligen ställt in oss på att det kan vara dagen då vi blir tvåbarnsföräldrar. Edvin satte ju på något vis normen för oss, och eftersom han var 20 dagar tidig så har vi inte räknat med annat än att nästa bäbis kommer tidigt.

Förra fredagen hade jag ont, som värkont, och pratade med Jonas om det. Han var på jobbet. Givetvis så kunde det betyda förlossning på G, varför han försökte hinna avsluta en del jobb och förbereda kollegerna på att han kanske inte skulle komma på måndagen. Han var inte jätteglad som behövde åka till jobbet på måndagen ...

Nu har ytterligare en helg gått, och så han har kört med mig. Raska promenader skulle visst göra susen. Inte. Och åter igen fick han masa sig upp till jobbet efter helgen ...

Jonas har verkligen varit på alerten ifall något skulle hända. Om första förlossningen gått fort, är risken stor att andra förlossningen går ännu fortare. Detta har vi haft i beaktande hela tiden. Således har ju bb-väskan varit packad sedan länge, och Jonas haft bilen till jobbet för att snabbt kunna komma hem och frakta mig till förlossningen. Även hans kolleger har ju varit fullt medvetna om läget.
En dag ringde jag, och han svarade nästan på direkten. Han frågade direkt hur jag mådde, vilket ju var jättegulligt av honom. När han blev varse om att jag inte hade något speciellt ärende på hjärtat ville han snabbt avsluta samtalet, till mitt stora förtret.
Han ringde upp mig efter ett tag och berättade att han suttit i möte. Så fort telefonen ringde hade hans kolleger sagt åt honom att svara fort ifall det var dags, så det blev lite dumt. Då lärde jag mig att inte ringa om inte det var akut, utan istället skicka sms. Hehe.

När jag var på senaste rutinkontrollen hos barnmorskan tackade vi varandra, som om vi inte skulle träffas mera. Det var vad jag hoppades på. Men, idag hade jag en tid inbokad ändå för säkerhets skull.
Väl där hade min barnmorska en nästan färdigutbildad barnmorskeelev med sig, men det gjorde ingenting för mig. Hon var rar, och det var ju mitt sista ryck.

Vi satte oss först att prata om hur jag mår och hur Mikro verkar må. Inga konstigheter. Sedan kontrollerade hon blodtrycket och Mikros hjärtslag. Visst märktes det att hon var ovan, men hon skötte sig bra. När hon skulle känna hur Mikro låg, så gjorde det både mindre ont och kittlades mindre än när ordinarie barnmorskan brukar känna. Elever är ju lite mindre hårdhänta, så att säga.

Jag hade inga tankar på att de skulle göra någon gynekologisk undersökning i nuläget, eftersom allt är i sin ordning, så döm om min förvåning när de bad mig ta plats i den beryktade stolen. Först gjorde eleven några kontroller, och konstaterade att livmodertappen var jättemjuk (som annars är i konsistensen som en nästipp). Det är ett av alla tecken på att förlossningen är förestående.
Att livmoderhalsen fortfarande pekade lite bakåt var inget anmärkningsvärt, men vid förlossningen pekar den framåt så bäbisen lätt kan simma ut. Den är på gång i alla fall.
Sedan kände ordinarie barnmorskan, och då började det göra ont. Jösses! Hon konstaterade att jag var ca 2,5 cm öppen. (Vid förlossningen är man 10 cm öppen, om värkarna gjort sitt jobb.) Efter det gjorde hon en hinnsvepning, vilket tydligen är nytt att man gör vid sista rutinkontrollen. Hinnsvepning är annars det första man brukar ta till vid igångsättning, eftersom det är ett ofarligt och väldigt enkelt ingrepp. Hon stack helt enkelt in fingrarna i livmodern och svepte runt lite runt livmoderhalsen.
"Syftet är att lossa hinnsäcken barnet ligger i från livmoderhalsen. Detta stimulerar frisättningen av prostaglandiner, ett slags hormoner som sätter igång förlossningen." Det kan vara förgäves, men det kan också sätta igång förlossningen inom 48 h.

Efteråt tackade vi åter för den här tiden, men barnmorskan bokade ändå in mig på en tid till, ifall inte Mikro tittat ut. Hon bokade in mig på sin telefontid, så hon räknade inte själv med att jag skulle komma tydligen. Vi tog farväl med orden "Hoppas att vi slipper se varandra igen (den här graviditeten)" och sedan gick jag glatt därifrån.

Under eftermiddagen har jag dock varit rejält öm i livmodern, precis som rejäl mensvärk. Som värkar alltså, men det är rätt vanligt efter en hinnsvepning. Det gör dock inte mindre ont bara för att det inte är äkta, så jag blev liggande i soffan.
Jonas skyndade sig hem till mig så gott han kunde, men eftersom jag hade bilen fick han förlita sig på den opålitliga kollektivtrafiken, vilken såg till att han slapp ta det tidiga tåget.

Väl hemma började en febril aktivitet för att förbereda oss om Mikro skulle få för sig att vakna till av dagens behandling. Man vill ha så städat och fint som möjligt, för man vet ju att när bäbisen väl är framme är hushållssysslor det sista man vill ägna sig åt. Och med tanke på mina värkar så var jag satt ur spel. Tur att jag har världens underbaraste make och son, som hjälptes åt (vem som hjälpte eller stjälpte vem förtäljer inte historien) att fräscha till hemmet någorlunda.

Vi åt middag, och jag åt en jätteportion. Konstigt, med tanke på att vi åt restauranglunch ute idag, vilken var rejält mäktig. Kanske är det min kropp som laddar upp inför förlossningen, för jag kunde även få i mig lite chips efteråt. =)

Så, nu sitter jag och bloggar, med värkar, och trots att jag ätit massor idag är jag inte proppmätt. Men så kommer jag nog orka med "maratonloppet" om det skulle bli aktuellt. Ja, man säger att energimässigt är det ungefär detsamma i alla fall.
Nu ska jag lägga mig och sova. Jag sov dåligt förra natten eftersom jag hade småvärkar, så om jag bara får sova ordentligt en natt nu så är jag laddad till tänderna för det som komma skall!