Tandläkarpremiär

För första gången var det så dags för tandläkaren, och även om Arvid precis börjat bli med tänder så var det Edvin som stod på tur.

Vi har försökt förbereda honom så han sa veta vad som händer och att det inte gör ont, och han har varit positivt till det. Eftersom han borstar tänderna så duktigt behöver han inte oroa sig för tandtrollen. Dock förstod vi ju att den positiva känslan skulle utebli när vi väl kom dit. Och mycket riktigt, han ville inte dit. Alls.

När vi kom till väntrummet hann vi läsa en hel bok medan vi väntade, och det var bra. Han lugnade sig och tittade sig istället nyfiket omkring. En flicka från föräldragruppen kom precis ut från sin första undersökning, och hon berättade att det var roligt och att hon var så duktig att hon fick en gosekanin. Det hjälpte nog lite ...

Väl inne hos tandläkaren var han inte arg eller ledsen, utan snarare blyg. Han vågade inte säga hej eller svara på frågor, men när tandläkaren, Margareta, berättade att han har lika många tänder som fingrar och tår, spretade han efter ett tag ut alla fingrar och tycktes tänka sig hur många det kunde vara ... Goknul! Nu tinade han upp lite. Han visade sedan till och med hur stort han kunde gapa. Tandläkaren var jättebra på så vis eftersom hon lät honom sitta kvar i mitt trygga knä. Hon kunde lysa honom i munnen och fick räkna alla tänderna. Hon sade dock aldrig hur många hon fick fram, så jag antar det var godkänt.

Hon började predika om kostvanor, och jag lyssnade artigt och försökte att inte visa min irritation över att hon upptog min soliga tid med det dravvlet. Äter inte alla barn i den åldern hyfsat bra mat någorlunda regelbundet? Är det någon som missat att småätande är dåligt, vid det här laget? Men men. Edvin fick sin gosekanin, som han blev glad över. Sedan åkte vi hem och lekte i solen!

Toppendag!