Flygvapenmuseum

Midsommardagen är en rätt slö dag, precis som juldagen och nyårsdagen brukar vara. Affärerna har mage att ha stängt, och folk ligger i sina soffor och äter pizza. 'Vi  hade vaga planer om Kolmården, men det ostadiga vädret gjorde oss lite tveksamma. En heldag på Kolmården kräver sin värme. Inte femton grader och snålblåst. Brrr. 

Istället blev det Flygvapenmuseet som hamnade på agendan. Det var länge sedan för mig, och sist jag var här var Edvin ganska liten och hade inte så väldigt mycket tålamod. Vi började utomhus, där det finns några få stackars kärror som står i ur och skur. 

Caravelle - signalspaningsplan

Namn okänt

Ett brittiskt transport- och spaningsplan

Historiens vingslag ... 

Det gick ju rätt så fort att se klart utomhus, så vi gick in. Först hittade vi Leklanda. 

Edvin hittade en Tunnan?

Arvid hittade en Tummelisa?

De hade en jätteintressant Lumpen-utställning. Eller, den är väl egentligen bara intressant för de som gjort lumpen eller oss frivilliga som också levt det livet på något vis. Texter, bilder och beskrivningar kompletterade de uppbyggda miljöerna så man hann börja bli riktigt nostalgisk. Män i alla åldrar gick där inne, stolt berättandes för sina familjer om sin tid i lumpen. Ömma mödrar och nyfikna barn som fascinerat lyssnade och ställde följdfrågor. Jag var den enda kvinnan som gick runt och berättade. Jag berättade för Edvin om allt vi såg och mina minnen till materielen och miljöerna. Allt från de klassiska logementsmiljöerna med skåpen och skåpinredningsplaner, till tjugomannatält (men varken ruska lång eller kort), skovårdsmateriel och proviantering. 

Sedan gick jag ut i den stora hallen med alla flygplanen, men det är ju alltid på tok för kort om tid för att hinna och faktiskt orka, plöja igenom all intressant information som finns om alla. Man behöver ta pauser, tror jag. Men vem hinner med sånt när det finns så mycket att se och läsa?

Junkern. Den enda i världen. Tysk. Stelt leende, med stor nos ... 

Sedan gick vi ner till DC-3:an. Vansinnigt intressant! Den sköts ner utanför Gotska sandön av en rysk MIG-15 den 13:e juni 1952, och har varit försvunnen sedan dess. Tittade runt lite bland alla grejer de fann när de hittade och bärgade den 2003, efter 50 år på Östersjöns botten. De visade filmer, och det fanns många informationstavlor. Otroligt spännande historia, måste jag säga! 

Vi tog en paus och gick upp till restaurangen för en välbehövlig lunch. Varken Edvin eller Arvid åt så mycket, de klagade båda på halsont och huvudvärk. Båda var dessutom varma, speciellt den lille. Han var så trött och hängig att han ville åka hem, så jag tog honom i famnen och satte mig nere i ett filmrum vid DC-3:an. Arvid somnade snart i famnen, så jag blev sittande. Så intressant var filmen att jag kunde se den gång på gång. Det var lika roligt varje gång de fann vraket, och det var lika spännande varje gång jag såg rekonstruktionen av händelseförloppet. Detta är något jag varmt kan rekommendera. Även utställningen om Kalla kriget, där filmer om den nerskjutna Catalinan från sökarbetet 1952 visades. 

Med två mer eller mindre sjuka barn var fyra timmar nog, men det var så intressant så förhoppningsvis åker vi snart dit igen så jag får läsa ännu mera. Under tiden rekommenderar jag Flygvapenmuseums hemsida, där de också har mycket intressant information om utställningarna.