Förlovningsdags...

Då vi länge haft intentionen att i framtiden gifta oss, började vi i somras mer och mer prata om en kommande förlovning. Vår årsdag, den 11:e november var länge en lämplig kandidat, men vid vidare eftertanke insåg vi dock att vi behövde något att se fram emot mitt i all flyttröra, och tänkte att årsdagen för vår första träff var bättre. Sagt och gjort!

Vi begav oss till guldsmedsaffären, och började titta runt på alla ringar. Jösses så många olika modeller att välja mellan ... Till slut hade vi kommit fram till att vi hade två alternativ; en slät eller en hamrad ring. Båda två var lite sugna på den hamrade ringen, då den var annorlunda. Vi valde ändå att avvakta med ringbeställningen tills veckan efter, då vi behövde fundera mera.

Veckan efter återkom vi för att få bekräftat att den hamrade ringen var den rätta. Tyvärr blev vi tveksamma då, och ansåg att en bred, slät ring var bättre eftersom en mönstrad ring ändå snart slitits ner och blivit slät . Så, vi valde återigen att fundera en vecka innan vi gjorde den slutgiltiga beställningen.

Efter ytterligare en vecka kom vi tillbaka, fast beslutna att faktiskt göra vår ringbeställning. Tyvärr kom vi på att vi glömt våra referensringar hemma, varför vi nu blev osäkra på storlekarna. Och medan vi ändå var på plats kunde vi ta en titt på ringarna igen. Denna gång, inte helt otippat, ångrade vi oss igen. Kanske ringen var för bred? Hur skulle det se ut med en vigselring sedan? Och kanske den skulle se för klumpig ut på våra smala fingrar? Nä, en storlek smalare vore bäst!

Veckan efter tog vi med oss våra referensringar och guldägg, återigen fast beslutna att äntligen kunna göra vår beställning. Lättade insåg vi att vi även denna vecka tyckte att den breda, men inte den bredaste, ringen var bra, och vi hittade snart rätt storlekar.
Efter mycket om och men lyckades den stackars expediten göra vår beställning och ta betalt i guldägg. Veckan efter skulle allt vara klart!

Det var en lång vecka, men till slut blev det lördag igen. Jenny var dagens namnsdagsbarn för övrigt. Vi fick våra blanka, fina ringar och allt kändes bra. Storlekarna kändes osäkra, men vi valde att inte justera det eftersom fingrarna ju sväller och krymper efter temperatur.

Nu var det bara väntan kvar. En väntan vi fyllde med flyttpackning, husköp, flytt, uppackning och städning ...

På fredagen letade vi panikartat igenom flyttkartongerna som stod staplade runt om i huset, för att försöka lokalisera ringarna samt kameran för att kunna föreviga dem medan de fortfarande var blanka och fina! Som tur var låg de i samma kartong som när vi packade ned dem!

Äntligen kom dagen med stort D. Med tanke på vår icke-existerande filosofitid hade vi heller inte planerat vår dag speciellt väl. Vi tänkte gå ut och äta på restaurang, men eftersom jag har svårt med aptiten kändes det bortkastat. Dessutom hade vi blivit inbjuden till Jonas familj på middag; grillad fläskfilé. Det kändes inte dumt som förlovningsmiddag.

Vi beslutade oss för att gå och "förlovningsfika" istället när vi ändå var inne i stan. Café Berget var jättemysigt. Det är ett gammalt hus från seklets första hälft, där de tidsenliga möblerna var utplacerade i de befintliga rum som var. Ingen cafékänsla alls, utan det kändes mera som om man var hemma hos mormor på fika.

När vi kom hem plockade vi och städade lite innan det var dags att bege sig till Jonas familj. Det blev lite stressigt, men vi hann byta ringar innan vi begav oss dit. Middagen avnjöts utan större uppståndelse, och så även efterrätten. Efter ytterligare ett tag var det dags att gå hem och fortsätta med våra flyttbestyr. Vi fnissar fortfarande åt att Jonas familj i allra högsta grad var inblandade i vår förlovningsmiddag utan att ens veta om det!