Babyolja på villovägar

Efter några nätter av orolig sömn, har det satt sina spår hos både mig och Jonas. Edvin är som vanligt glad för det mesta, och verkar lyckligt ovetande om att hans sömnvanor inte är optimala.
Igår lovade vi varanda en tidig kväll, igen. Med tidig menade vi riktigt tidig. Tidig som i 20:00-tidig ...

Vi började avveckla vår verksamhet där hemma vid 19:30, för att börja göra oss i ordning för natten. Edvin kröp omkring på golvet som han brukar; helt galet och planlöst, vilt skrattande. Vi sprang efter, helt utmattade, precis som vanligt ...

Plötsligt hör jag ett vilt hostande från Edvin, men eftersom han ännu inte har full koll på sina reflexer är det ganska vanligt förekommande hemma hos oss, då Edvin ofta sätter i halsen när han äter. Jag drar direkt slutsatsen att Jonas precis håller på att ge Edvin sin kvällsgröt.
Det visade sig snart att så inte var fallet, då Jonas kom in med Edvin till mig som var i ett annat rum. Edvin var alldeles röd i ansiktet, och tårarna sprutade. Han hostade väldigt mycket för att ha satt lite gröt i halsen ...

Då berättar Jonas att han precis hittade Edvin sittande på golvet i badrummet, med babyoljans pump i munnen. Edvin hade inte varit utan tillsyn många sekunder alls, men tillräckligt länge för att hitta den lilla flaskan. Han har vid ett flertal tillfällen visat intresse för flaskan, men vi har inte tänkt på att plocka bort den då innehållet inte är speciellt giftigt. Dessutom använder vi den ju flera gånger dagligen, varför det är praktiskt att ha den nära till hands vid blöjbytena.
Jag ringer direkt till giftinformationscentralen, för säkerhets skull. Då var klockan 19:40.

När jag hade berättat om incidenten för flickan på giftinformationscentralen, sade hon åt mig att åka in till akuten. Jag ifrågasatte dock detta eftersom Edvins hostande tidvis var lugnare. Hon hävdade bestämt att vi ändå skulle åka in eftersom hon hörde hans hostningar i bakgrunden. Hon berättade att hon inte var bekymrad för babyoljan i sig, utan det faktum att han uppenbart fått något i luftvägarna eftersom han hostade så förskräckligt.
Jag nöjde mig med detta och bestämde att vi skulle åka in till akuten.

När jag berättade detta för Jonas ifrågasatte även han beslutet, varför jag försökte få tag i sjukvårdsrådgivningen, som en "second opinion". Det var dock lönlöst att ringa dit, eftersom de hade så hög belastning så det inte ens gick att nå fram. Jag försökte många gånger, men bestämde till sist att vi måste åka in.

Medan jag gjorde i ordning Edvin hämtade Jonas ner bilen. När Jonas klädde på Edvin ytterkläderna gjorde jag i ordning skötväskan samt klädde på mig. Vi var ju faktiskt på väg till sängs ...
Vi åkte hemifrån vid 20:20.

Givetvis var det kö på akuten när vi kom dit, men vi blev snabbt hänvisade till barnakuten istället. När vi hade lyckats leta oss upp till barnakuten visade det sig vara om möjligt ännu mer kaosartat där.
Vi blev visade till väntrummet, men fick redan efter en kvart träffa en manlig sjuksköterska som gjorde en första undersökning av Edvin. Då var klockan 21:15.
Han konstaterade att Edvin trots allt mådde bra, men höll med om att det var rätt att vi åkt in. Med babyolja i lungorna kan en kemisk lunginflammation inträda, vilket inte är bra.
Han berättade att vi skulle behöva stanna kvar några timmar eftersom de ville ha Edvin under observation ett tag så inte tillståndet skulle förvärras. Han lovade oss ett behandlingsrum. Vi gick tillbaka till väntrummet, lättade över att det trots allt verkade vara rätt beslut att åka in.

I väntrummet försökte vi roa oss så gott vi kunde med de medel som fanns. En träbänk. Det "rätta" väntrummet var ockuperat av en utländsk familj och deras släktingar ... Det gjorde ingenting eftersom vi ändå snart skulle få ett rum.
Tids nog fick de åka hem, och då flyttade vi in bland leksakerna. Edvin hade rätt roligt där, men han var givetvis trött. Jag och Jonas såg i kors, så trötta var vi. Och klockan var bara 22. Jag såg avundsjukt på hur en mamma med en son fick åka hem, färdigbehandlade och med humöret på topp ... Det positivaste med det var dock att ett rum blev ledigt.

Efter en stund gick Jonas och värmde lite välling till Edvin, så han inte skulle vara hungrig när han träffade läkaren. Han sög i sig vällingen utan vidare, men fick sedan en väldig hosta igen. Han hostade så det skrällde, och han kräktes nästan, så mycket hostade han.
Jag försökte att ge mig tillkänna så personalen uppmärksammade Edvins tillstånd, och trodde att så skedde när en annan manlig sjuksköterska kom gående i korridoren. Han vände och gick tillbaka, och jag trodde då att han skulle hämta någon personal som kunde hjälpa oss.
Vi väntade och väntade, men ingen personal kom. Klockan gick, och Edvin somnade utmattad efter den jobbiga hostattacken.

Vid 23 hade jag ledsnat ordentligt på att vänta, och gav mig tillkänna. Så här i efterhand kan jag erkänna att min enorma trötthet tyvärr också gav sig tillkänna eftersom jag var rejält irriterad, vilket den stackars sjuksköterskan fick smaka på.
Jag lät henne veta att Edvin, som ju skulle stanna kvar för observation, minsann inte alls observerats utan fått vänta längst bort i ett väntrum utan att någon ens visade med en gest att de visste att vi satt där. Då hon förklarade bort det med att han ju mått bra, lät jag henne definitivt veta att så inte var fallet, utan att han faktiskt hostat lungorna halvt ur kroppen. Faktiskt!
Jag hann även flika in att det utlovade rummet uteblivit, trots att ett rum blivit ledigt en timme tidigare.

Jag gick tillbaka till väntrummet och den sovande Edvin med den halvsovande pappan, och berättade den goda nyheten; vi skulle få ett rum. ;)
Efter några minuter kom den stackars sköterskan och visade in oss i ett undersökningsrum. Tyvärr är sängen i sådana rum inte till för att sova i, utan den hårda britsen används bara till undersökningar. I det läget spelade det ingen roll. Jag lade mig först en stund med den fortsatt sovande Edvin. Efter ett tag bytte vi så att Jonas fick vila lite.

En timme senare var jag återigen arg, och trött, så jag gick ut för att fråga hur det gick för dem. Då jag inte fick någon respons, och de åter igen lyckades nonchalera mig, ringde jag på klockan för att få kontakt. *hehe*
När sköterskan väl kom frågade jag om vi verkligen behövde stanna kvar? Eftersom vi ändå inte skulle få träffa någon läkare, eller Edvin ens få någon ytterligare tillsyn än den jag och Jonas gav, så ansåg vi att vi kunde åka hem och besöka vårdcentralen på morgonen.
I det läget hade läkaren åtminstone kommit till avdelningen, så sköterskan lovade att vi stod näst på tur.
Jag nöjde mig med det, och satte mig ner.

Efter en stund kom en ung, kvinnlig läkare in och förhörde sig om läget. Vi berättade allt, igen. Hon kontaktade giftinformationscentralen, igen. Hon kom tillbaka med beskedet att vi skulle få stanna kvar för observation under ett dygn eftersom det var deras rekommendation vid fall som detta. Jag orkade inte ens ifrågasätta varför läkaren utan vidare gick på deras rekommendationer istället för att gå efter Edvins tillstånd, utan nöjde mig med att han ju i alla fall äntligen skulle bli observerad. Hon gjorde nog så för enkelhets skull, då hon var väldigt stressad.
Varannan timme under natten skulle han bli undersökt, sade läkaren.

Vi började direkt att fundera på de praktiska detaljerna, och vem av oss som skulle stanna med Edvin. Efter lite diskuterande kom vi fram till att det bästa nog var om Jonas stannade, eftersom jag skulle jobba dagen efter. Vi hjälptes åt med de praktiska bestyren som att byta blöja på Edvin och bädda Jonas säng. Edvins gallersäng var redan bäddad och klar.

Efter ett tag var det så dags för mig att åka hem för att få mig lite sömn. Klockan var då en bra bit över ett, och allting kändes väldigt surrealistiskt. Det var oerhört svårt att lämna dem där i rummet. Inte för att jag inte tror att det skulle gå bra, eller att de inte skulle klara sig utan mig. Nej, utan för att jag tvivlade på att jag skulle klara mig utan dem! Och framför allt utan Edvin, som jag ju aldrig varit ifrån någon natt tidigare.
Min tröst då var att det snarare handlade om några timmar istället för en natt, och några timmar har jag ju varit ifrån honom många gånger. Men han var så otroligt, underbart fin och duktig när han satt där i sin gallersäng, så det tårades i ögonen ändå ...
Vid det laget hade han piggna till ordentligt, så han tyckte att det var riktigt intressant att vara på sjukhus. Knasboll!

Jag åkte hem mitt i snöyran, och körde raka spåret in på gården med bilen. Jag avskyr när grannarna parkerar bilen på gården, men jag kände att jag i det läget kunde vara lika fräck. Dessutom så hade jag liiite anlending i alla fall, eftersom jag kom sent och skulle åka tidigt och på så vis sparade några minuter och heller inte störde någon. Knappast någon hann ens märka att bilen stod där, om det inte vore för snön.

Det första jag gjorde när jag kom in var att ge katterna mat. De hade inte fått någon kvällsmat, och var nog väldigt undrande över var vi varit och varför maten uteblivit.
Jag skyndade mig sedan att göra iordning allt inför morgondagen. Jag gjorde ett par mackor att ta med. Vi tar alltid med mackor som frukost till jobbet, men jag gjorde även mackor till Jonas nu ifall han var hungrig. Han skulle förstås få fika där, men om han inte blivit mätt ... Till Edvin fanns det både gröt och välling på sjukhuset, så för hans del var det inga problem.
Jag packade ner hygienartiklar och extra kläder till dem båda så att de skulle kunna fräscha till sig på morgonen efter den långa natten.
Efter det tog jag en dusch och gick och lade mig. Det var svårt att somna då jag hade många tankar som snurrade i huvudet. Dock var jag aldrig orolig för Edvin då jag ju själv sett att han mådde bra.
Tids nog somnade jag ...

Klockan halv sex vaknade jag, dötrött. Jag visste dock med mig att jag omöjligt skulle kunna somna om, så jag klädde på mig och åkte in till sjukhuset.
När jag kom dit låg de och sov så gott, men eftersom jag hade begränsat med tid var jag ändå tvungen att gå in till dem.
De vaknade direkt, men var på bra humör.

Jag tog hand om Edvin en stund medan Jonas fick göra sig i ordning lite. Det var skönt att få krama om den lille igen. Tänk så larvig man är, bara för att man är en bit ifrån. Vanliga nätter kramar jag heller inte Edvin, då Jonas har "Edvinjouren", men då har jag inte samma abstinens.
Jag hade givetvis längtat efter Jonas också, för jag sover mycekt bättre när han ligger bredvid.
Jonas berättade att observationerna bestod av kontroller varannan timme av saturationen (=blodets syresättning). Detta kontrollerar man snabbt och enkelt genom en klämma på fingret, så det hade gått jättebra utan att Edvin ens vaknat till. De hann ju inte med så många kontroller på de få timmarna, förstås.

Snart var jag tvungen att leta reda på en buss och åka till jobbet. Det var jobbigt att vara ifrån dem igen, men jag var helt säker på att de skulle bli utskrivna efter ronden.
Så var också fallet.
Det var en överläkare med elev som gick ronden, och hon förklarade att Edvin gott och väl fick åka hem. Eftersom hans hostningar avtog rörde det sig inte alls om någon kemisk lunginflammation, så han hade inte ens behövt stanna över natten egentligen. Typiskt att läkaren från natten var så inkompetent då ...
Läkarstuderanden fick till och med lyssna på Edvins lungor och andning för att höra hur ett friskt barn låter.

Så fick de då lämna sjukhuset. Friska som nötkärnor, men trötta som få. Min dag på jobbet var seg, men jag fick sluta lite tidigare.
Den kvällen somnade vi alla gott, och tidigt ...