Kval och insikter inför kattflytt

Jag har sedan barnsben varit allergisk mot katter, och det har visat sig genom kliande ögon och näsa. Sedan ett par års tid har jag dessutom fått astmabesvär, som jag blundat för, och istället förlitat mig på läkemedel. Även Jonas har genom åren haft problem med allergi mot katt, och som han med hjälp av mediciner har hållit i schack. Men med tanke på att Edvin påvisat allergiska besvär som troligtvis kommer att förvärras och förändras med tiden, så fick jag ytterligare ett argument att ta ställning till. Äggallergier växer ju ofta bort och ersätts av något annat ...
Vi är ju vuxna och kan ta konsekvenserna av våra handlingar, men ett oskyldigt barn ska inte behöva leva med allergi i onödan.

Därmed var beslutet fattat; katterna måste flytta. Men ett beslut går ju att skjuta på framtiden ...

Efter att tanken fått mogna tillräckligt länge i mitt huvud, bestämde jag mig för att i alla fall sätta ut en annons. Bara för att se om det fanns någon som fastnade för Lexi och Wilson. Jag valde att lägga annonsen på en kattsida som var inriktad mot just rasen Devon Rex. Och jag valde medvetet att inte visa någon bild. Allt för att få så seriösa och genomtänkta svar som möjligt.

Jag fick ganska snart svar från en tjej i Piteå. Det var väldigt långt bort och kändes svårt att lösa rent praktiskt, om det blivit aktuellt. Sedan fick jag ett svar från en tjej som heter Eva och bor i Norrköping med sin sambo och barn. Betydligt bättre.
Jag var väldigt skeptisk till en början, och grillade henne ordentligt med frågor om allt möjligt. Hon fick berätta i långa brev om sin syn på katthållning och hur Lexi och Wilson skulle kunna få det om de flyttade till henne. Hon svarade duktigt på alla mina frågor, även de som var av mer privat karaktär. Jag ville verkligen veta så mycket som möjligt om henne, och utifrån det göra mig en egen bedömning av om hon hade ett tänkbart hem åt dem.
Min skepsis i början grundade sig enbart i att jag egentligen hade svårt att se någon annan än mig själv som ägare, och fann negativa detaljer även i det mest positiva.

Även om jag för mig själv erkände att Eva faktiskt mycket väl kunde bli en mycket bra matte för dem, så kunde jag ändå inte släppa tanken på att min annons trots allt bara var för att finna tänkbara, och otänkbara, alternativ. Det var inte på långa vägar bestämt något, och det var jag noga att påpeka också.
Jag skrev långa brev till henne där jag beskrev hur de har det i dagsläget, och hur vi har gjort med olika saker i olika situationer. Jag ältade vissa saker om och om igen, och lade in små krav lite här och där. Men fortfarande med en brasklapp; inget är bestämt.

Vi bjöd in dem på fika en helg för att få träffa dem, och för att de skulle få träffa katterna. Lexi var som väntat snabb upp i deras knä, och pockade verkligen på uppmärksamhet. Jag tror att de redan hade bestämt sig för att de ville ha katterna, och Lexi säkrade beslutet. Wilson höll sig mer på sin kant, och var inte speciellt intresserad av att försöka samla poäng. Han får man helt enkelt ta som han är, och det brukar löna sig i längden.

Helgen efter blev vi hembjudna till dem för att se hur de bor och hur katterna skulle kunna få det. De hade ingen stor lägenhet, och inga möjligheter fanns för katterna att gå ut annat än på balkongen, men inget av detta var värt att anmärka på eftersom det är precis så de har levt förut. De skulle få det bra där. OM det nu var så att de skulle flytta ...

Vår brevväxling fortsatte, och min känsla var övervägande positiv. De negativa detaljerna var ytterst få och väldigt krystade, bara för att jag skulle kunna hålla kvar vid min fasta övertygelse att katternas stundande flytt ännu inte var bestämd.

Efter att ha sett över planeringen för våren, insåg vi att det egentligen inte fanns mer att be för. Katterna skulle få det bra hos Eva, och det fanns heller ingen anledning att vänta längre. Dessutom så hade Jonas en inplanerad resa med jobbet vilket gjorde att det blev "nu eller aldrig". Sedan längtade Eva efter att få hem katterna, så vi bestämde helt enkelt första bästa dag som passade oss alla; 13 februari.

Förberedelserna inför den dagen var inte så avancerade. Kanske mest eftersom jag fortfarande levde i ett slags förnekande. Inget var ju påskrivet ...
Pris och andra villkor var vi på det klara över, och Eva gick med på att köpa katternas tillhörigheter också. Skönt, så får de med sig sina välkända lukter. Leveransen skulle vi stå för, så inte katterna blev hämtade av vilt främmande människor och kidnappade till ett okänt ställe.

Dagarna gick, och förnekelsen vägrade släppa taget. Inget var bestämt. Allt gick att ändra. Men för säkerhets skull skrev jag ett kontrakt, kopierade lite dokument samt skrev ut ägarändringspapper. Bara ifall att.
Sista veckan hade jag blivit tvungen att släppa taget om mitt sista hopp. Katterna skulle flytta, och mitt undermedvetna började sakta med säkert att ta avstånd från Wilson och Lexi. Jag började tänka på de positiva effekterna av flytten, och tröstade mig med att de faktiskt skulle få det mycket bättre hos Eva. Hos oss får de inte mycket kärlek alls längre, eftersom vi blir allergiska av kattkel.

Eva och Johan erbjöd sig att komma och hjälpa oss att få med katternas tillhörigheter, för de kunde låna en skåpbil. Klösträden är ju väldigt skrymmande, och att dessutom få med sig kattlådor, påsar, transportbur och annat var annars en omöjlighet.

Så, beslutet var fattat. Datum bestämt och detaljerna inför flytten var klara. Då var det bara att ta avsked ...