Han var överlycklig vid läggningen, som vanligt, och var väldigt noga med att säga god natt till både mig och Arvid. "Att mamma, att Aggig" (=God natt mamma, god natt Arvid). Sedan repeterade vi väckarklockan och påminde om att han ska ligga kvar i sängen tills klockan ringer ... Han svarade ja som den naturligaste sak i världen, så vi får väl se hur det går imorgon bitti.
Ja, hittills känns det betydligt bättre än igår, och det verkar inte som om de har några stora nappdiskussioner på gång heller.
Plötsligt hör jag inifrån rummet: "Opbi!" (=sopbil), för han hörde ett fordon utifrån. Jag såg att det var snöplogen, men hade ingen lust att dra ut på nattningen mera så jag sade att det inte var sopbilsdags på länge, och att det måste ha varit något annat. Han nöjde sig med det, med löftet att jag säger till när den kommer. Jag tror traktorn försvann, lämpligt.
Nå, efter en knapp timmes gråt och ramsande för att han inte ville sova, tog vi upp honom och vyssjade och sjöng honom till sömns ... Inte alls i enlighet med kuren, så jag gissar att vi ännu inte nått fram till kurstart. Jag nedrustar, och avvaktar vidare order.
Natten gick bra, och han vaknade bara till en gång under vargtimmen. Dock är han medveten om att man sover när det är natt, så efter en påminnelse om det så var han nöjd.
Vid sju drog vi igång väckarklockan, och snabbt som ögat var han uppe för att stänga av den. Han vet att när den ringer är det "ojjon" och inte natt längre. Då får man kliva upp. Duktiga killen.
Dagen har gått jättebra, och nappen är i princip glömd. Världens gladaste, finaste, charmigaste och duktigaste kille är han! Och busigaste! Det fick Linda erfara när hon fick äran att busa med honom. Efter ett par timmar kroknade hon nästan, och föredrog att läsa lite godnattsaga istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar