Köpenhamn

Sommaren 2009 upptäckte jag att Elvis in concert skulle komma till Europa i mars 2010. Jag blev helt inriktad på att åka dit, och började fundera på Manchester eller Zürich. Frågade min forne Elvisvän, men han ville inte följa med. (!) Gubben erbjöd sig, mamma erbjöd sig och syrran erbjöd sig, så sällskap skulle jag få. Allt medan tiden och planerna fortskred upptäckte vi att vi skulle få en lillebror. Det var ju otroligt roligt och tanken på att flyga iväg, eller ännu värre; kuska iväg på tåg, som höggravid var inte speciellt lockande. Planen lades på is, och vi fokuserade på bäbisen till 100 % istället.

Sommaren 2011 upptäckte jag att Elvis in concert skulle komma till Europa i mars 2012. Jag blev helt inriktad på att åka dit, och började fundera på Manchester eller Zürich. Ända tills vi upptäckte att den även kommer till Köpenhamn! Nästan hemma, ju! Jag frågade förstås min forne Elvisvän först, men han ville inte. Igen. Måste erkänna att jag blev lite ledsen eftersom jag tyckt det skulle vara så roligt att få åka iväg med min barndomsvän, men jag lät inte det hindra mig. Jag frågade några jag känner litegrann här i Linköping, men de ville inte heller. Då insåg jag att det inte skulle bli en helg i Elvisfanatismens tecken, utan tänkte istället att det kunde bli en kärlekshelg med gubben. Ju mer jag tänkte på det, ju mer längtade jag!

I januari hade jag äntligen lyckats bestämma mig, så då bokade jag biljetterna till konserten, tåg och hotell. Så spännande!!

Tiden från januari till mars gick sakta, men det gav mig möjlighet att lära känna lite folk från facebook som skulle dit. Jättekul! Jag fick fin kontakt med Peter, som varit på denna konsert flera gånger tidigare och som berättat massor för mig. En riktig Elviskännare som tålmodigt berättat och lärt mig så mycket.

Något som jag längtade mest till var att få sitta på tåget med Jonas, utan stojande, springande, rastlösa, gnissliga ungar, utan helt vuxet. Sitta och fika lite, mysa, prata och bara vara ett kärlekspar. Dessvärre hade vi bytt kosthållning, så min tanke om kaffe och chokladbollar utgick smärtsamt, till förmån för kolhydratsnåla, osötade muffins, bacon och ägg. Nåja, det var också gott, och det var precis lika mysig tågresa som jag hade föreställt mig. Den gick på tok för snabbt bara.

Vi gick till hotellet, lämnade väskorna och begav oss ut på Ströget för att köpa något till pojkarna. En varsin kylskåpsmagnet och varsin liten Danmarksnalle fick duga. Vi råkade dock lägga elldeles för mycket tid i en stor leksaksaffär (bättre än att lägga alldeles för mycket pengar där förstås) så det blev lite stressigt tillbaka till hotellet eftersom vi skulle äta också.

Vi trillade in på Jensens Böfhus, och unnade oss den största biffen de hade, med bearnaisesås. Vi ville byta ut pommesen mot grön sallad, men det fick vi inte. Vi fick några rotsaker istället, vilket vi ju egentligen inte äter. Men, bättre än pommes tänkte vi i alla fall och njöt av vår feta måltid.

Sedan var det dags att rappa på. VI hade bestämt träff med Peter utanför Forum, där konserten skulle hållas. Medan jag flidde mig handlade Jonas lite nattamat till oss, av erfarenhet visste vi att vi skulle bli hungriga innan vi lade oss.

Det var längre än vi trodde till Forum, och så spänd jag var så blev jag jättefrustrerad. Det var ju så viktigt för mig, så jag ville bara inte bli sen. Vi hade bestämt träff kl. 18, och konserten började kl. 20, så vi hade gott om tid ändå. Jag ville bara ha så mycket tid som möjligt där.

Vi hittade Peter och hans kompis Ann direkt, och det var jätteroligt! Efter ett tag öppnade de dörrarna, och vi fick komma in. Vi gick nästan direkt och köpte ett program, inte för att det behövdes utan för att få tillgång till de fina bilderna i häftet. Sedan begav vi oss till souvenirshoppen. Det var mest billigt skräp av bristande kvalitet, inte som de "rätta" souvenirerna från Graceland. Men, jag köpte ändå en koncert-tshirt bara för att. Den var varken snygg eller bra, men det var ju Elvis på. Tittade också på Elvis-solglasögonen eftersom jag i ett svagt ögonblick ville ha såna, men kom snart till sans igen och insåg att 150 kr var bortitok för ett par plastiga glajjor.

Vi gick runt lite och tittade på folk, och träffade på en kille jag mötte i Västerås; Johan. Jätteroligt! Man är alltid vänner med andra Elvismänniskor, oavsett om man träffats förr eller inte. Alla är glada och positiva! Jag tittade efter en annan kille som ocks skulle vara där, men hittade honom inte.

Så gick vi till våra platser, jag trodde först att vi hade halvdåliga platser, men det visade sig att de var riktigt bra. Peter satt på första raden, men det var inte mycket bättre.

När koncerten brjade spelade de förstås "Also sprach Zarathustra" samtidigt som de visade en suddig liten Elvis som gick över scenen. Snyggt gjort, speciellt med tanke på att inspelningarna från den tiden inte nådde upp till närheten av dagens möjligheter med tekniken.

Sedan var det en två timmar lång koncert, inkl. paus förstås. Hans pianist Glenn Hardin, trummisen Ronnie Tutt, gitarristen James Burton samt några av de ordinarie körsångarna var där. De flesta på scenen hade någon anknytning till Elvis, och det var riktigt bra gjort när de visade på storbild såväl Elvis som musikerna då och nu i realtid. Snygg blandning som gjorde upplevelsen av att Elvis verkligen var på plats starkare. Vissa låtar fick verkligen stående ovationer, men det kändes lite konstigt med tanke på att Elvis ju inte ens var där. Däremot gjorde ju musikerna sig väl förtjänta av dem.

När koncerten var slut var jag salig. Vi tackade Peter och Ann för sällskapet och begav oss nöjda tillbaka till hotellet. Vi gick lite fel, men en skön kvällspromenad mår man inte dåligt av.

Väl på hotellet åt vi lite makrillsallad, youghurt och nötter samt unnade oss en varsin chokladbit 81 %. Inte så söt, mest bitter. Men god! Det tog ett tag för mig att varva ner, men sedan sov vi underbart gott båda två!

På morgonen skulle klockan ringa klockan åtta, men efter en massa strul med tidsomställningen så visade det sig att klockan bara var sju. Typiskt, dagen vi skulle få sova ut ... Men, men. Upp och göra oss i ordning och gå ner till frukosten. Vi var spända över den, då vi inte alls visste om den skulle vara LCHF-vänlig. Men det var den. Vi tog för oss av äggröra, ost, bacon, ägg, prinskorv och gurka. Vi "råkade" även ta så det blev över till vår matsäck. Medan vi åt vår fettdrypande frukost såg vi andra hotellgäster njuta av sina sockerbomber till fruktyoughurt, vitt bröd och croissanter och tänkte för oss själva: "Stackars dem som har så dåliga matvanor!". Av deras ansiktsuttryck att döma tänkte nog de samma sak när de såg våra feta tallrikar. Haha.

Snart gick vi till "Hovedbangården" och väntade in tåget. Under tiden fotograferade och filmade jag en massa tåg till våra tåg-tokiga små pojkar. Det var egentligen första gången som vi tillät oss att prata om dem, annars hade vi lovat oss att släppa barnen för en stund. Vi visste ju att de hade det underbart hos farmor och farfar, så oroliga behövde vi absolut inte vara.

Resan hem var lika mysig som ditresan, och det var underbart att få krama grabbarna igen!

Helgen var fantastisk på alla sätt och vis, och det enda smolket i glädjebägaren skulle i så fall vara att vi lagt en massa pengar på en koncert av en person som inte ens var där, inte ens lever. Men, en kärlekstripp med maken är inte fy skam heller!