Bilbyte

Jag har funderat en tid på att byta bort min gamla bil; den trogna Mazda 323:an från 1998. Den har fungerat väl, och inte bråkat nämnvärt. Dock var det ju en bra idé att byta ändå innan andrahandsvärdet hann sjunka ännu mera.
Tyvärr fick jag den inte såld först, vilket ju lätt kan förklaras med det höga priset. Jag ville inte sänka det eftersom jag inte hade någon anledning att bli av med bilen först.

Tiden gick, och bilen likaså. Sommaren kom, och det visade sig att vi skulle ha barn. Att lasta in en barnvagn i den bilen var tämligen otänkbart, så ett bilbyte blev plötsligt ett måste. Dock är det ju lång leveranstid på bäbisar, varför vi hade jättegott om tid att byta bort bilen.

Helt plötsligt blev det november, och den förestående besiktningen började närma sig. Så gjorde även den förestående förlossningen. Vi var ju bara tvungen att ha en bil då, men frågan var om vi skulle satsa på att ha kvar Mazdan, eller om vi skulle hinna byta ...

Jonas var borta på fest med jobbet en helg, och då fick jag för mig att sätta ut en annons på bilen. Det ringde några människor, och jag fick en hel del med skambud. De flesta via mejl, fegisarna ... Tyvärr var det bara en som på allvar tittade på bilen, och han ville egentligen ha en Mitsubishi (förståeligt), så jag fick ha kvar bilen.

Efter två månader skulle annonsen försvinna, så i slutet av december hade jag förlikat mig med tanken på att få ha kvar bilen. Vem köper en bil i slutet av december?
Ja, det gör vissa. I nyårshelgen ringde en kille och ville komma och titta på bilen. Han hade med sig sin far som moraliskt stöd, för är man 18 år är man inte så världsvan på detta med bilaffärer. (Fast inte pappan heller visste vad man bör tänka på vid bilköp. Tur att bilen verkligen är en bra bil, annars hade de blivit blåsta. En hint; skit i en lös gummilist och prioritera rostletning ...)
Efter de hade provkört och tittat en stund slog de till. Med en liten buff från mig kanske då jag spontanprutade för att de skulle sluta fundera. (Annars hade de nog fortfarande stått kvar där och velat ...)

Vi gick in och fikade lite medan killen gjorde upp den ekonomiska biten. Hans stackars mor fick logga in på hans internetbank och lösa problemet. (Eftersom han lovade vitt och brett och lånade ett löjligt uttryck; "pengar i handen idag" utan att ens ha pengar med sig. Han tänkte förlita sig på en uttagsapparat, som inte ens finns här. Och hur kunde han tro att man kan ta ut över 30 000 i en uttagsapparat? ) Sedan tog han min bil och körde iväg. Usch, så vemodigt ... Men skönt att bli av med den. Så, då var vi billösa då.

I januari pendlade vi båda med kollektivtrafiken till jobbet, och letade samtidigt bil. Vi visste inte alls vad vi ville ha, mer än en kombi, så vi letade planlöst i början. Efter ett besök hos Peugeothandlaren blev vi ganska säkra på att en Peugeot 406 var bilen vi sökte. Då fattades bara att hitta en sådan bil - till rimligt pris.

Efter några dagars letande dök bilen med stort B upp. En röd av årsmodell 2003. Toppen! Den hade inte gått så långt heller, och såldes av en bilaffär. Det kunde inte bli bättre ... väl?
Bilaffären är väl etablerad med fin bilhall och ligger i Norrköping. Vi lånade svärfars bil en dag efter jobbet och åkte dit.

Vi gick runt i bilhallen och letade, men kunde inte hitta bilen. Då kom det fram en kille i vanlig svart jacka och slitna, halvsmutsiga jeans och frågade om vi undrade över något. Jag hann tänka att jag i så fall skulle kontakta någon ur personalen, men hör Jonas svara att vi söker efter en speciell bil. Jonas hade noterat den lilla loggan på jackan och uppfattat att slusken faktiskt jobbade där.
Han tog med oss ut och visade var bilen stod. Han följde med oss dit, men tände en cigarett och stod i bakgrunden medan vi kröp runt och letade rost och andra mindre önskvärda detaljer. Han gick och hämtade nycklar till slut, så vi kunde få titta invändigt. Medan vi satt i bilen och tittade på reglage och annat som man vill ska fungera, ställde jag ett par frågor till säljaren. Han kunde inte svara på mycket, och inte heller erbjöd han sig att ta reda på svaren. Han var mest intresserad av att stå utanför och blåsa in cigarettrök i bilen där vi satt. På min fråga ifall färddatordisplayen fungerade svarade han "vet inte". När jag pressade honom och förklarade att det var av betydelse för mig att veta, för att kunna göra en bedömning om bilen var värd sitt pris, svarade han "nej", eftersom han inte iddes ta reda på varför den inte lös ...

Efter att vi tittat runt både utvändigt och invändigt frågade Jonas om det gick för sig att få provköra. Inte ens det kunde han erbjuda själv ... Han tittade runt lite och insåg att bilen var inparkerad och frågade om vi inte kunde komma tillbaka en annan dag. Vi svarade givetvis nej, för inte hade vi lust att återkomma bara för den lilla detaljen. Då suckade han lite och flyttade undan bilarna.
Så fick vi då provköra bilen. Tankmätaren lös, men säljaren lovade att den skulle räcka flera mil till. (Någon borde upplysa honom om att det inte säger någonting eftersom det är helt upp till hur bilen körs.) Vi gav oss iväg, men hade hela tiden ögonen på tankmätaren. När jag provkör bilar vill jag gärna varva upp den, gasa, bromsa och annat dylikt vilket ju inte är direkt känt för att spara bränsle. Det blev lite halvdant den här gången, och vi fick ändå en känsla för hur bilen var.
Med tanke på säljarens brist på charm, servicekänsla och stil ville vi helst att bilen skulle vara kass, så vi kunde skippa det. Tyvärr var så inte fallet. Bilen verkade precis så bra som vid första anblicken.

Vi funderade någon dag, och återkom sedan med ett positivt besked till honom. Detta under förutsättning att färddatordisplayen skulle fixas till.

Efter en vecka var bilen färdig och jag åkte dit för att göra upp affären. Jag bad om att få titta på bilen igen, i dagsljus denna gången. Den var lika fin då. Jag ville även provköra den igen, och den gick lika bra som sist. När vi väl skulle skriva på papperen började jag tveka. Den saknade nämligen ett protokoll, vilket jag fått veta av en bekant i branschen alltid ska ingå.
Säljaren erbjöd sig att skriva ett direkt, men jag avböjde. Jag ville nämligen verkligen att alla punkter skulle vara genomgångna, och inte bara ifyllda under "ok" utan verklighetsföränkring.
Säljaren suckade lite, men lovade att jag skulle få ett protokoll, där alla punkter genomgåtts av verkstadspersonalen. Sedan fick jag ett köpekontrakt som han ville att jag skulle underteckna.
Hallå där! Stopp och belägg! Underteckna? Ett kontrakt på en bil jag ännu inte vet med säkerhet att jag vill ha, eftersom jag ännu inte sett alla papper? Är han inte riktigt klok?
Nänänä. Kontraktet fick han behålla, och hoten om att bilen kanske inte fanns kvar om två dygn besvarade jag bara med att jag tog risken ...

Då vi ju var helt utan bil, erbjöd han utan vidare en lånebil under tiden. En Volvo 850. Perfekt, tyckte vi. Ända tills vi såg bilen ... En gammal harv som gått över 40 000 mil, och som saknade allt utom möjligen hjul och ratt, typ.
Nåväl. Det var ett bra erbjudande, så vi tackade ja. I och med det fick vi en uppsättning med tre nycklar i handen. Han pekade ut var bilen stod och tackade för sig.
Där stod vi. Med händerna fulla med bilnycklar till en bil vi inte ägde. Inga papper var skrivna, och säljaren visste ju knappt vad vi hette. Vi visste å andra sidan inte vem som stod som ägare på denna bil, eller om den ens var körduglig.

När jag två dagar senare kom tillbaka fanns bilen kvar (förstås). Efter att ha gått runt inne i bilhallen ett bra tag fick jag till slut själv aktivt leta efter en säljare. (De tyckte nog inte att en ensam, höggravid tjej såg ut att vara tillräckligt köpstark för att de skulle komma fram av sig själva.) Jag försökte hitta en annan än den vi haft att göra med, men blev bara hänvisad till honom eftersom vi redan hade etablerat kontakt. *suck*
Han visade mig protokollet som verkstadspersonalen hade gått igenom och fyllt i (yeah right) och så kunde vi äntligen avsluta affären. Och vi lämnade över lånebilen med en lättnadens suck. Vi hade inte blivit stoppad av polisen för att vi körde en stulen/obesiktad/avställd bil ... ;) Inte för att vi trodde det, men vi visste ju inte med säkerhet.

Så, nu kör vi omkring i en röd och fin Peugeot 406:a från året 2003 och är så nöjda så. Lastutrymmet är ju som ett hav ...