Det börjar dra ihop sig ...

Ja, både bildligt och bokstavligt talat.

Alla pratar om sammandragningar, foglossning, förvärkar, ligamentssmärtor ... Ja jösses så många olika "åkommor" man kan ha. Hur sjutton ska man veta vad som är vad?

Efter julhelgen drabbades jag av en extrem, stickande/huggande smärta i vänster ljumske och upp mot midjan. Huvva. Det var inget vidare, men enligt de barnmorskor jag talade med så var det ingen som helst fara för Mini i alla fall. Det trodde jag i och för sig inte heller eftersom Mini levde om lika vilt som innan.
"Diagnosen" var eventuellt sträckning, ligamentssmärtor eller muskelknuta eftersom det "bara" gjorde ont när jag spände eller sträckte ut magen.

Både före och efter detta har jag haft diverse mindre smärtor och/eller obehagskänslor. Dock blir de fler och fler ju större Mini blir, och ju närmare förlossningen vi kommer.
Jag har vid ett flertal tillfällen haft mensvärk, vilket ju kan tyckas väldigt konstigt. Igår passade jag på att fråga barnmorskan om varför man får mensvärk som gravid, och hon log och förklarade att det var förvärkar.
Förvärkar?!! Men jösses!! Det måste ju betyda att förlossningen närmar sig?? Huvva.

Enligt de barnmorskor jag träffat så jobbar min livmoder på som den ska, och har sammandragningar som sig bör.
-Men hallå? Kan inte jag få reda på när det är sammandragningsdags också?? Det råkar faktiskt vara min kropp, som Du bara lånar, livmorsan!
Uppenbarligen har jag inte riktigt greppat vad det med sammandragningar handlar om, men jag lider ju heller inte av det. Eller så är det så enkelt att det jag känner ibland är sammandragningar. Lite som foglossningarna; allt man inte kan förklara, men som inte heller gör ont, kan förklaras bort som sammandragningar?

Jag var i kontakt med en läkare också, och när jag beklagade mig angående min onda rygg och höft log hon bara. Och tror Ni inte att hon lyckades få fram något om foglossning? Det var ju själva den, så envisa de är.

Som konsekvens av alla möjliga och omöjliga smärtor och obehagskänslor, energilöshet och otymplighet har jag känt mig nedstämd också. Det är jobbigt att röra sig, och det är jobbigt att sitta still, ligga och stå. Allt är obekvämt.
Att dessutom älskade sambon får slita extra mycket för att få hemmet att fungera gör ju inte saken bättre, då även skuldkänslorna lägger sig som ett lock över alltihopa och trycker ner lite extra.

Så, jag har varit halvtidssjukskriven sedan en dryg vecka tillbaka. Det har varit helt underbart skönt, och allt känns mycket enklare. Visst känns det hårt att pendla 1,5 timme varje dag för att jobba 4 timmar, men det är det värt. Jag orkar inte jobba heldagar ändå. Nedstämdheten har minskat rejält, och jag ser ett slut på det hela.
Läkaren rådde mig att ta ut föräldradagarna sedan, då man tydligen inte kan vara sjukskriven sista månaden. Utan tvekan, sade jag. Det går inte annars. Så, från och med onsdag 23/1 tar jag ut min sparade semester och tillåter mig själv att varva ner och förbereda för Minis ankomst till världen!

Minis ankomst, ja ... Den hade jag visst förträngt. Men, jag förlitar mig till 100% på Jonas, och eftersom jag inte vill svika honom och Mini måste jag ju själv också klara av det. Sedan har man ju barnmorskor till hjälp, vilka jag också litar helt och hållet på. Det ska nog gå bra det där ... Jag lär ju inte dö, och det som inte dödar härdar ju. Frågan är bara hur härdad jag vill bli? Jag ville ju bara ha en liten bäbis ...