BVC besök 9 - Vaccinering (samt leende pics)

De senaste BVC- besöken har varit tämligen rutinartade. Vi har kommit dit, klätt av Edvin alla kläder och med spänning lyft över honom till vågen. Sedan har jag tagit på blöjan, för att säkerställa våra torra kläder, inför mätning av längd och huvudomfång. Sedan har vi pratat lite och bokat in en ny tid. Inget utöver det vanliga, förrän idag ...

Eftersom Edvin slumrat sig igenom större delen av förmiddagen fanns det inte mycket tid över till amning innan det var dags att bege sig till BVC. Således var Edvin inte helt mätt, tyvärr. Annars är tydligen det en aning smärtlindrande...

Väl på BVC var Nina sen med den tidigare patienten, varför vi fick vänta lite. Självklart passade vi på att amma då, och Edvin var helt med på noterna.
Lagom till att Edvin ätit klart var det så vår tur att kliva in. Edvin var glad i hågen, men jag var desto mer allvarsam. Jag visste ju vad som skulle ske ...

Vi började som vanligt på vågen, som visade att Edvin gått upp hela 600 gram sedan förra vägningen. Lysande! Efter att blöjan satts på plats, var det dags att se om han vuxit något på längden. Jo, 2 cm längre var han allt. Och en dryg cm hade han vuxit runt huvudet också, så allt var i sin ordning.

Då vi konstaterat att han växte ordentligt pratade vi lite allmänt om hur han verkar ha mått på sistone, och vi kom fram till att de senaste dygnens värme kan ha påverkat hans humör. Även små barn kan ju känna törst och svettningar.
Nina bokade sedan in oss på en ny tid om några veckor. Hon berättade att hon ville göra allting klart innan hon gav Edvin sprutan, eftersom han antagligen inte skulle vara på humör efteråt utan att vi skulle kunna gå direkt.

Så var det då dags ... Hon frågade om jag skulle klara av det, och jag svarade morskt att det inte var några problem. Visserligen är jag inte så förtjust i nålar, men det är heller ingenting som jag sliter ont av. Jag tillade med lättsam ton att det ju gått bra då Edvin vid återbesöket på BB tog ett blodprov. Nina nickade och förklarade hur hon ville att jag skulle hålla honom medan hon stack. Eftersom han skulle få vaccinet i låret, var det viktigt att jag höll fast både benet och armen så inte han skulle vifta till henne eller nålen. I och med det så försvann möjligheten för mig att ge honom mitt finger att snutta på som tröst ...
Sedan stack hon. Edvin började gråta som på beställning, och i och med det så började en klump växa sig större i halsen på mig ...
När hon sedan började spruta in vaccinet skrek han så mycket att han tappade andan. Han blev alldeles högröd i ansiktet och tårarna sprutade. Det måste ha gjort jätteont, och vid vidare eftertanke vill jag minnas att det faktiskt gör rätt ont ... Skillnaden är att stackars Edvin inte förstod vad som hände.
Samma sekund som jag såg Edvins ansikte förvridas av smärta och förskräckelse så steg tårarna i mina ögon också, och plötsligt satt jag där och grät också. Hur bara kunde jag utsätta min älskade Edvin för detta? Stackars Nina visste inte riktigt vem hon skulle trösta, men det löste sig själv ganska snart. Direkt när hon var klar reste jag mig och började vyssja Edvin så som han tycker om att bli vyssjad, och vips så slutade gråten. Och som en direkt följ av detta så slutade även mina tårar att rinna.
Ledsen bäbis - förkrossad mamma. Glad bäbis - lycklig mamma.

Jag lade ner honom på skötbordet för att klä på honom och skynda mig hem. Jag pratade och gullade med honom medan Nina försökte att distrahera honom med en leksak. Allt för att få honom att glömma hur traumatiskt det kan vara på BVC. Det fungerade, för innan vi visste ordet av så fyrade han av ett av sina allra charmigaste leenden. Så där så att man bara smälter och bubblar över av kärlek ...
Så kunde vi då gå hem, glada i hågen. Vaccineringen var ett otäckt minne blott, och vi håller tummarna för att biverkningarna hoppar över Edvin. Av detta lärde jag mig att det verkligen inte finns något värre än att se sitt barn lida. Jag önskar att någon hade förvarnat mig ...

Den otäcka dagen till trots, och som plåster på de berömda såren, visar jag några bilder där han ler! Här ser Ni hur det kunde vara så lätt att komma över chocken efter att ha utsatt sitt barn för detta hemska ...