Picknick i kohagen

Efter den sköna promenaden med grannen och hennes dotter i torsdags ville jag visa Jonas den. Trots att är bekant med Linghem sedan tidigare hade han ingen aning om vilken väg jag menade när jag försökte förklara, så helt känd var den nog inte.

Lördagmorgonen började som vanligt med en rejäl frukost. Solen sken och inte ett moln syntes på himlen. Vad kunde passa bättre då än en underbar långpromenad genom kohagen?

Vi packade picknickkorgen så klart. Vi skippade dock korgen och lade kaffetermosen och fikabrödet under vagnen på lastgallret bredvid picknickfilten, som numera alltid ligger där, för alla eventualiteter. Så begav vi oss iväg. För skojs skull hade jag på mig stegräknaren. Den här promenaden tog flera timmar senast, så nog skulle det bli många steg.

Det var underbart, och vi gick i ett lagom tempo. Efter att vi kommit ut på Askebyvägen stannade vi och tittade på korna i en hage. De verkade lugna och tillfreds med livet, men ganska snart upptäckte vi att en av kossorna nog inte var så harmonisk som vi först trodde. Det stack nämligen ut en klöv ur baken på henne.
Vi trodde först inte våra ögon, men det var sant. Det var verkligen en klöv som stack ut. Två till och med. Jag skyndade mig upp med kameran och fotograferade. Hon gick dock runt och betade som om ingenting annorlunda var på gång. De andra kossorna var dock fram och luktade henne i baken vid ett flertal tillfällen. De undrade nog hur länge kalven skulle ligga där inne ...

På gården bredvid verkade bonden omedveten om vad som var på gång, för han höll på att rensa ogräs i rabatten, så Jonas gick dit och upplyste honom om det stundande tillskottet i kohagen. Han mumlade något på östgötskt bondmål, så vi uppfattade inte riktigt vad han sade. Snart kom han dock gåendes mot kossorna för att titta till dem. Han berättade att det var en kviga som skulla kalva, och att veterinären var på väg. Det var hennes första kalv så det skulle nog ta ett bra tag, trodde han.
Efter vi stått där ett tag kom veterinären dit, och vi gick vidare. Vi insåg till vår besvikelse att vi inte skulle få bevittna någon koförlossning.

Promenaden fortskred, och snart var vi mitt ute på landsbygden. Man kunde lätt tro att man var flera mil från närmaste bebyggelse, men om man vände huvudet åt höger så såg man nybygget Manstorp i Linghem. Nåväl. Vi tittade åt vänster istället.

Snart var vi framme vid kohagen, och vi gick in. Vi såg inte till några kossor, men det gjorde ingenting. Vi hade redan sett kossor idag, och det fick räcka. Medan vi gick och letade efter en bra plats att sätta oss på, såg vi kossorna en bit framför oss. Som tur var såg de inte oss, så vi kunde backa en bit och slå oss ner. Vi ville nämligen helst inte ha kobesök medan vi fikade.
Edvin låg och sov, för vagnen skumpar så skönt på den grusiga traktorvägen, men så fort den stannade så vaknade han - sin vana trogen.

Medan jag och Jonas fikade låg Edvin på filten i skuggan och jollrade. Det var underbart! Efter att vi fikat var det dags för Edvin att få sig lite till livs. Vad kan vara bättre än att sitta ute i det fria med sin familj och fika?
En stund senare var det ändå dags att bege sig vidare. Magarna började kurra, och vi skulle hem och äta.

Kossorna hade förflyttat sig nu, och inte förrän vi precis skulle gå ut genom grinden såg vi dem. De blockerade nästan utgången, men flyttade sig när vi kom. De är förstås otroligt nyfikna, så de flyttar sig inte många steg.
Inte för att jag har direkt koskräck, men jag hade bett Jonas att ta med sig en pinne för säkerhets skull. Och det behövdes för att schasa bort dem från vägen.
Det kändes inte helt säkert att gå förbi dem med vagnen. Inte för att jag tror att de skulle göra Edvin något, men de är stora och Edvin är liten. Om de får för sig att provslicka på vagnen så finns ändå risken att den tippar. Jag höll stenhårt i den.

Snart var vi utanför hagen och kossorna stod och tittade efter oss. Det kändes skönt, men ändå trist. Nu var vi nämligen i bebyggelsen. Vi hade dock en liten bit kvar tills vi var tillbaka i civilisationen på riktigt, så vi hade en bit kvar att njuta.

När vi kom hem hade det gått flera timmar. Bara promenaden i sig tar drygt en och en halv timme om man går i lugnt tempo, och det var drygt tio tusen steg enligt den medhavda stegräknaren. Då var det mina korta steg som räknades förstås, men uppskattningsvis är promenaden sju till åtta kilometer lång.

Vi fotograferade mycket, både oss själva och korna, men tyvärr laddade jag inte över bilderna till datorn innan kameran försvann. (Se ett annat inlägg.)