Början på slutet ...

Är slutet nära? Ja, så känns det verkligen vissa dagar. I dubbel bemärkelse. En del dagar känner jag att Mikro nog håller på att simma ut. Alternativt sparka sig ut genom naveln ... Andra dagar känns det som är slutet är nära för min egen del.

Mina graviditetsvåndor följer till stora delar förra graviditeten, då många av symtomen är likadana. Inte just något är värre den här gången, tack och lov, om man inte räknar med att jag den här gången har en två år gammal trotspojke.

Halsbrännan är nog lika illa den här gången som förra. Som tur är finns det dagar då jag inte alls känner av den, men de dagarna är inte många. Tur att Gaviscon finns, men inte sjutton är det gott inte ... *blä*

Sendragen återkommer också med jämna mellanrum, och kanske kanske att de var en aning frekventare förra gången. Men fy sjutton så jobbiga de är att vakna av ... Fråga Jonas, som behövt vakna upp av en högljudd vädjan om att han ska ta bort sendraget. Som om han överhuvudtaget kan gissa sig till var det är jag har ont? Hehe. Stackare ... Det har slutat med att han blivit klarvaken, medan jag löst mitt sendrag på egen hand och sedan somnat om. Men sedan är man ju öm i muskeln (kan man ha ont i muskel efter ett sendrag?) flera dygn efteråt.

Uppblåstheten i magen är betydligt bättre den här gången. Tyvärr. Förra gången löste jag ju det med att äta mycket mindre än vanligt, och då mådde jag bra. Nu kan jag för det mesta glufsa i mig det mesta i alltför stor mängd ... =S Man får bara äta lite saktare så att maten hinner hitta sig en plats i magen. =)

Sparkarna då? Ja, det känns absolut som om det här är en kickboxare av rang, i jämförelse med Edvin, men det kan även vara så att minnet sviker. Men, det sparkas på ordentligt, det kan vi ju i alla fall konstatera. Faktum är att det nästan konstant lever om i magen, och om h*n inte sparkar så slår h*n volter, möblerar om, tränar på några sjyssta dansmoves eller bara försöker att skapa sig lite mer plats. Det sticker nästan alltid ut en kroppsdel, och även om det är i princip omöjligt för en annan att lista ut vilken del det är, så tror jag att det är rumpan ... En fot är oftast lättare att "putta tillbaka".

Övriga graviditetssymtom värda att nämna kan vara att ligamentssmärtorna även har gett sig till känna denna gången. De är som sendrag i magen - inte alls skönt!
Sedan har man ju en konstant känsla av energibrist. Svårt att orka med de mest enkla saker, och all fysisk ansträngning är jobbigt. Vissa dagar är extremt jobbiga, och det känns som om benen väger ett ton var. Även humöret drabbas ju av detta, och således min älskade familj.
Att kliva i och ur en vanlig personbil är också en mardröm. Magen är i vägen, och att sedan sträcka sig efter bildörren går inte utan att man stånkar högljutt.
Av någon anledning hänger varken hjärnan eller ögonmåttet med magen, för när man ska försöka passera något så bumpar magen allt som oftast i. Man blir varse om att magen är betydligt större än man vill kännas vid.
Sammandragningar är relativt vanliga, och de är jobbiga även om de inte gör ont. Det spänner så man tror badbollen ska spricka. Förvärkarna har också börjat komma lite smått, som en förberedelse om vad som skall komma. De går att leva med, än så länge ...
Jag har även den senaste veckan börjat känna av korsryggen, och även lite av vad jag tror skulle gå under benämningen "foglossning". Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska vilja linda ett spännband runt benen ibland för att undvika att de kommer för långt isär ... (Spännbandet runt benen kanske skulle ha lindats runt benen för länge sedan förresten, så hade jag inte haft några som helst graviditetssymtom nu ... )

Ja, det är väl ungefär min vardag numera. Tack och lov är det inte så länge kvar, men jag kan faktiskt inte tänka den tanken utan att även sköljas över av en känsla av vemod. Det är ju trots allt en helt fantastisk händelse, att få uppleva en graviditet. Sedan vet man ju aldrig om man kommer uppleva det igen ...

Jag ser fram emot den tiden som är kvar, för det är först nu som jag börjat förstå att det verkligen är dags igen. Med en livlig Edvin har det varken funnits tid eller ett egentligt behov av att fokusera lika mycket på graviditeten som förra gången.

Var än prioriteringarna har legat under se senaste månaderna, så är Du otroligt efterlängtad Mikro! Och vad än Edvin säger i framtiden, så ska Du veta att han brukade pussa Dig när Du låg i magen. ;)