Morgonrymmare

Edvins sovrutiner har sedan han flyttade ut från mammas och pappas sovrum sett relativt likadana ut hela tiden.
Han sover bra själv, men när han vaknat under natten och inte direkt kunnat somna om, har han börjat gråta eller ropat efter mamma och pappa. Efter att vi stoppat in nappen, tröstat honom, gett välling eller ibland till och med lagt oss hos honom, har han somnat om.
När han har vaknat "för morgonen", vilket han ibland tror är redan vid fyra, har han gjort likadant; legat kvar i sängen och ropat tills vi kommit in till honom.

Det har alltid varit så, och han har aldrig visat några tecken på att kliva upp ensam.

I morse vaknade jag av ett ljud. Jag vet inte vilket ljud, men det lät nästan som om någon plockade med sakerna som står på Edvins sängbord. Min första tanke var att katterna hade sitt morgonrace, men så kom jag ju på att de inte bor här längre ... Var Edvin vaken? Ja, inte var det orimligt när klockan var över sex.
Jag skärpte öronen, och lyssnade. Det lät precis som när Edvins sovrumsdörr slår upp. Kunde han ha klivit upp själv? Ja, det är klart han kunnat. Dock var det inte särskilt troligt att han gjort det ...

Jag klev upp och knuffade försiktigt upp sovrumsdörren. Där möttes jag av solen!
Jag såg att Edvins dörr mycket riktigt var vidöppen. Jag såg att han tänt sin sänglampa, vilket han i och för sig brukar göra ibland. Och jag såg en överlycklig, pigg liten pojke stå utanför sitt rum och le.

Hjärtat smälte, och jag insåg med ens att vår lilla bäbis inte längre är en bäbis ... Han är en stor pojke nu, som till och med kan kliva upp själv!