Fixering

Igår var vi hos barnmorskan, igen. Den här graviditeten känns alla barnmorskebesök mer eller mindre besvärande eftersom vi är rätt lugna och redan vet vad som komma skall. Ungefär ... Men gårdagens besök var intressant, för då skulle hon se om bäbisen är fixerad.

Vi betade av undersökningarna en efter en. Urinprov, med kommentar om hur dåligt jag druckit under dagen ... Blodprov för att ... tja ... kolla något med blodgruppen så att inte något skulle krångla vid förlossningen? Hon var så gullig och tog den tunnaste nålen till det, annars brukar de vara sadistiska och ta den grova nålen ... ajajaj. Blodtrycket var bra, men i underkant. (Det kände jag av i morse då jag inte orkade stå upprätt, men blev svimfärdig av att böja mig ner. Moment 22.)
Efter det var det dags för hjärtljuden, vilka hon lyssnar på varje gång. De låg på 136 ungefär, vilket var lite lägre än de 140-144 de legat på tidigare. Inget konstigt, dock.

Sedan ... *ryser* Sedan var det dags att känna efter hur bäbisen låg. Av erfarenhet vet jag att denna manöver icke är speciellt angenäm, speciellt inte för en smärtkänslig och kittlig varelse som jag.
Hon bad mig böja benen lite och slappna av. Hur lätt är det att slappna av när man vet att man snart ska få tio fingertoppar intryckta rakt in i livmodern? Nä, precis. Det var första problemet. Andra problemet kom eftersom hon, till följd av min icke-existerande avslappning, var tvungen att ta i hårdare och liksom leta sig in med fingrarna i magen. Det var en tämligen o-trivsam känsla som pendlade mellan smärta och kittel.
Detta hjälpte föga, för hon kunde inte med säkerhet känna att bäbisen verkligen låg med huvudet i ett fast läge. Något som däremot kändes desto mer var de begynnande ligamentssmärtorna ... Jag försökte bita ihop, och Jonas såg på mig att det var på gång så han försökte hjälpa mig så gott han kunde, men det enda som hjälpte var att få lyfta på benen. Jag låg och kved lite, och barnmorskan tog paus och hämtade ultraljudsapparaten. De har en väldigt enkel modell där, så det var ju inte aktuellt med bildutskrifter eller någon detaljerad undersökning.

Jag sträckte ut mig igen, och barnmorskan tog fram kontaktgelen och klämde ut en klick på magen. Den kändes iskall, som vanligt. Jonas trodde att de förvarade den i kylskåp, bara för att ... Hehe. Så är det nog.
Hon började skanna magen, och jag kämpade med (eller mot) ligamenten som fortfarande inget hellre ville än krulla ihop sig. Det var dock roligt att se bäbisen igen, även om bilden dels var mindre än vi sett tidigare, samt att bäbisen nu är så stor att man inte såg så mycket.
En annan barnmorska öppnade dörren och meddelade att hon ville ha tillgång till ultraljudsapparaten, varför vår barnmorska fick skynda på lite. Det var inte tid att "mystitta". Hon hann dock visa ett välskapt huvud som låg i fixerat läge "i loppet".

Det var skönt när hon var färdig, för jag hade rejält ont i ligamenten. Inte så krampartat som det brukar vara, utan mer molande. Det satt i länge, så det var svårt att räta ut sig.

Vi avslutade med att prata lite om förra förlossningen eftersom jag hade några frågor om bedövningen. Så roligt det var att återuppleva den så där som hastigast genom att titta i journalanteckningarna. Nu längtar jag mer än någonsin efter att få gå igenom den igen! Men, jag lär få ångra att jag skrev detta ...