Det bet mig i rumpan ...

Det var en gång, för mycket länge sedan, en liten flicka som var två år. Hon hette Jenny. Jenny bodde med sin kära mor i en lägenhet. Låset i lägenhetsdörren var, som i de flesta tidstypiska dörrar, av den typen som automatiskt går i lås när dörren stängs. I trapphuset utanför lägenheten
fanns på den tiden något som kallades sopnedkast, där man kunde slänga ner sina soppåsar.

En dag när Jenny satt och tittade på barnprogram på tv:n, gick hennes kära mor ut och slängde en soppåse. Snabbt var Jenny uppe och stängde ut sin ömma moder. Eftersom Jenny, trots sin mors utförliga beskrivning om hur man gjorde, inte kunde låsa upp dörren, gick hon åter och satte sig för att se barnprogrammen på tv. Kära mor kom in genom sovrumsfönstret.

Drygt trettio år senare är Jenny själv mamma. Hon har hört historien berättas många gånger av sin mor, och skrattat gott åt det. Föga anande att Gud ej glömt ...


Det var en gång, för inte alls länge sedan, en två år gammal pojke som heter Edvin. Edvin hade lärt sig hur man låser och låser upp dörrar. Dock är vissa dörrars låsvred tröga, varför han behöver hjälp med dem vid upplåsning. Som ytterdörren till exempel.

En dag gick Edvins mamma Jenny ut och hämtade posten. Innedagen till ära var hon klädd i en osmickrande underställsströja med lite bäbiskräk på ena axeln, ett par långkalsonger med uttöjda knän, raggsockar och det otvättade håret i slarvig tofs.
Under de drygt tjugo sekunder det tar att springa (hon springer alltid till och från postlådan) hinner hon höra dörren slå igen och sedan det omisskännliga ljudet; KLICK!

När hon kommer fram till dörren är den mycket riktigt låst. Innanför står en skrattande pojke. Jenny försöker uppmana Edvin att ta i hårt och vrida om låsvredet, och han försöker ihärdigt. Han gör nya försök gång på gång, men utan resultat. Han får inte upp dörren, men han är likväl vid gott mod. Det är inte Jenny. Jenny ser framför sig ett scenario utspela sig inne, när Edvin inser allvaret och blir ledsen och rädd. Och när Edvins lillebror Arvid vaknar och gråter. Jennys man var nämligen inte heller hemma.

Farmor bor i närheten, men Jenny kan inte springa dit och hämta extranyckeln, för hon vill vara vid dörren för att prata med Edvin så inget farligt inträffar. Hon bestämmer sig för att ringa på hos grannen. Kanske de är hemma så hon kan ringa till farmor.
Jenny tittar lättat upp när dörren öppnas och hon snabbt försöker förklara vad som hänt. Hon ringer farmor som kommer direkt.

När Jenny kommer tillbaka till dörren står Edvin kvar där och försöker öppna, men han är fortfarande glad. Snart kommer farmor och låser upp, och allt är frid och fröjd.

Så här i efterhand är det lätt att skratta åt händelsen, men det var långt ifrån roligt där och då. Man hinner tänka på allsköns möjliga saker som kan inträffa, och oron sprider sig i kroppen så man blir alldeles skakig. Det gick bra, och ingen av pojkarna blev ledsna. Istället blev det en rolig fortsättning på den tidigare utlåsningsanekdoten.