Östersundsresa

En tanke har funnit en tid om att göra en Östersundsresa med Edvin. Dels för att jag längtar upp, och dels för att det vore en rolig grej för Edvin. Dessutom är varken pappa eller Arvid så värst road av den långa resan ... Men vem är det? 

Vi bokade resan och gav momma förhållningsorder och handlingslista. Det innebar grovt att hon fick bjuda oss på resan och sedan handla småyoghurtar till Edvin, just såna som en fattig studentmamma aldrig köper trots barnets bedjande hundvalpsögon varje gång vi passerar dem i affären ... 

Han förberedde sig länge, och gav farmor direktiv för resedagen, som liksom alla onsdagar tillbringades hos henne. Han var tvungen att gå hem tidigt eftersom han skulle åka iväg med tåget. Duktig kille! Inte för att han behövde gå hem tidigare egentligen, men om han kände att ha behövde det så behövde han nog det. 

Packningen haltade lite, och på väg hem från skolan till dagis mötte jag en förrymd pojke från Edvins förra dagis, så jag blev sen till dagis och sen hem till resväskorna. Tur ändå att jag kände igen killen så jag kunde se till att han kom tillbaka till rätt ställe, för mycket riktigt stämde min känsla; han hade rymt från dagis och varit borta en bra stund. 

Hem kom vi, och medan Arvid lekte och tittade på tv packade jag klart det sista. Jag duschade och gjorde mig i ordning, och efter middagen var det dags att åka. Edvin kom hem strax innan middagen, men hade inte ätit något. Han var antagligen lite för sprallig för det. Arvid och pappa skjutsade oss till pendeltåget så att vi skulle slippa kånka väskorna. 

Vi var i god tid så vi fick vänta en stund, men ändå blev avskedet väldigt plötsligt när tåget väl kom. Tänk att det ska vara så svårt med avsked? Det skulle bli kul, men vi skulle förstås sakna grabbarna där hemma. 

Pendeltågsresan gick bra, bortsett från att jag tagit fel resekort så det var slut på pengar. Jag gatt uppsöka tågvärden och lösa det, och mer hanns inte med under den sex minuter korta resan. Det var mörkt ute, så man kunde ändå inte titta ut. 

Framme på resecentrum skulle vi behöva vänta en dryg halvtimme på snabbtåget mot Stockholm, men när vi uppsökte en informationstavla visade det sig vara försenat tjugo minuter. Typiskt. Är det semester så är det, så jag frågade Edvin om han ville köpa något i Pressbyrån. Det ville han. Han gick in och började botanisera - bland tidningarna. Inte serietidningarna, nej nej, de dyra flyg-, tåg-, lastbils-, traktor- och båttidningarna. Han valde först en flygtidning, men ändrade sig sedan till en (tråkig) tågtidning. Efter att han klämt på både lastbil-, traktor- och båttidningen kom vi till sist överens om tågtidningen. Jag försökte förmå honom att välja en (billigare) serietidning, men han vägrade och bad mig sluta tjata. På frågan om han ville köpa något mera, macka, dricka, godis, glass svarade han bestämt "Nej, har jag ju sagt!". Ok, han var uppenbarligen nöjd. Bra det egentligen. Vill ju inte propsa på att köpa snask, men att ha i bakfickan om det skulle dra ut på förseningen kändes som en bra idé. Lyckligtvis visade det sig att förseningen inte hörde till SJ:s klassiska fall som bara blir alltmer framskjutet ju närmare avgångstid man kommer. 

Vi satte oss på en bänk och läste tidningen. Det kom fram en gubbe och klämde sig ner bredvid Felix och Nagham (gosekatterna), och försökte prata med Edvin. Det gick inte så bra. Edvin är ju rätt blyg. Men, han var trevlig och hjälpte oss sedan med en väska. Den minsta ... Hahaha. 

Det drog ihop sig och tåget rullade in på perrongen. Vi hittade vår vagn och våra platser, och slog oss ner. Edvin fick en liten ask med russin, och satte sig och bläddrade i sin tidning. Efter bara några minuter somnade han, så jag lade ner honom i mitt knä så han skulle kunna sova extra gott. Typiskt. Inte för att jag hade trott annat än att han skulle somna, men hade ändå någonstans hoppats att han av all spänning skulle håla sig vaken.

Trött stor-lille och trött mamma. 

Sovande sötnöt!

Jag satt själv och kämpade emot sömnen, och kunde inte göra mycket annat med prinsen i knät. Det var så mysigt att ha honom liggande där, så jag fick sitta stilla. Jag var så trött så jag nästan mådde illa, men lyckades blunda lite i alla fall. Jag längtade till nattåget så det var helt otroligt, det skulle bli så skönt att få lägga sig och sova! 

Vi närmade oss Stockholm, en stund efter kl. 22. Jag försökte väcka Edvin, men det var nära nog omöjligt. Förstås. Jag hann börja få en smula panik över hur jag skulle komma av tåget med en sovande pojke, två resväskor och två handbagage. En medpassagerare hörde nog min desperation i rösten, för han erbjöd sin hjälp. Han fick ta den stora, tunga väskan. Hehe. Även Edvin uppfattade nog allvaret, för han lyckades kvickna till lagom mycket för att hans ben inte skulle vara som spagetti i alla fall. Inte mer än så, så som han vinglade. 

Vi kom av tåget, men medan vi gick längs perrongen hann jag bli orolig att Edvin skulle vingla ner på spåret, så vi stannade. Nattåget skulle avgå från samma spår, turligt nog. Men dessvärre inte förrän kl. 22:50, så vi hade en dryg halvtimmes väntan framför oss. På den halvtimmen hann vi bli pigga. Riktigt pigga. 

En gubbe erbjöd sig att fota oss, så han fick väl det då ... 

Snart kom Luleå-tåget inrullande, och vi skulle ta plats i vagn tre. Den var sist så de skulle kunna koppla loss oss längs vägen, om de hade lust. Vi hade i alla fall ingen lust att åka till Luleå. Vi tog oss fram till rätt vagn, kånkade in oss på tåget (ingen barmhärtig hjälp nu när pojken var vaken, minsann) och in i vår hytt. Det låg några kvinnor som hade åkt från Göteborg, så vi försökte att så tyst och smidigt som möjligt försvinna in i slafen. Det gick inte så smidigt. Mycket som ska fixas med packning, kläder och filtar. Det kom en tjej till och försökte ta sig in, men vi hade fullt upp med vårt installerande så hon gick ut igen. Sedan kom hon inte tillbaka. Haha. Undrar var hon sov? 

Edvin ville först ligga uppe, sedan nere, men han fick allt ligga där uppe ändå så jag smidigt skulle kunna kliva ur sängen och titta till honom. Jag var lite orolig att nätet inte skulle räcka till så han ramlade i golvet, men intalade mig att jag var larvig ... Gatt dock titta till honom några extra gånger under kvällen och natten, för säkerhets skull. 

Vi lade oss att sova, och jag kände mig klarvaken efter den korta slummern. Jag tittade upp till Edvin och konstaterade att han kände samma sak; två vackra, klarvakna, bruna ögon tittade tillbaka. 

Efter ett tag somnade vi visst, och jag var alldeles för trött för att orka kliva upp och titta till Edvin under natten, men jag tror han sovit. Blocksomnade till slut, vilket jag starkt misstänker att Edvin gjorde också. Vaknade lika brutalt när vi blev avkopplade. Den tystnaden ... Låg ett bra tag och lyssnade på ingenting för att försöka klura ut om vi skulle bli påkopplade snart igen eller om vi skulle bli bortglömda. Var vi nu var, mitt ute i skogen kändes det som, men var antagligen inte mer ödsligt än Gävles bangård, om förnuftet får dominera över fantasin. Jag sov gott från och till, men var tyvärr inte smart nog att knäcka koden med kudden. Den gick tydligen att vika ihop på något vis, så den blev lite mer ... fyllig. Om man nu kan kalla en stenhård kudde för fyllig ... Detta kom jag på sent på efternatten, men jag sov ju gott sista timmen i alla fall. 

Halv sex kom konduktören och ryckte i kudden tills jag vaknade. Trevligt. Tack tack, jag är vaken nu. Och ja, jag ansvarar för fyraåringen i slafen ovanför så låt hans kudde vara! 

Han fick sova lite till, men efter ett tag ville jag väcka honom så han skulle hinna kvickna till innan det var dags att gå ut i vintermorgonen. 

Vi försökte göra oss i ordning tyst och stilla så våra medpassagerare fick sova vidare fram till Järpen och Åre, men det gick inte så bra. Vi krånglade oss ut i korridoren och väntade där de sista ti minuterna. Jösses så varmt det var, de har elementen utanför hytterna tydligen. På maxvärme?! Det skulle bli skönt att komma ut i minusgraderna.  

När vi kom ut på perrongen stod momma och väntade på oss, och skjutsade hem oss till sig så vi fick äta frukost och ta det lugnt en stund. Edvin var pigg, så medan han och momma lekte lite passade jag på att sova ikapp lite. Bara stackars momma som fortfarande led av sömnbrist efter en natt med stor längtan efter oss. Hon hade knappt sovit heller av rädsla för att missa att hämta oss. Fina mor!