Edvin har flyttat från mamma och pappa

Ja, det är faktiskt sant. Tiden gick, och det blev dags att flytta in i sin egna lya.

Varje natt sedan Edvin föddes har han sovit i vårt rum. Det har varit mysigt och lättsamt, men för att vara ärlig; inte alltid helt optimalt. (Det kan nog Jonas skriva under på, som störts varje natt när han behövt sova för att orka jobba.) Vi har stört Edvin och han har stört oss.

I samband med att vi flyttade in hans spjälsäng till sitt eget rum, bäddade vi också hans stora säng eftersom han på efternatten brukar vilja komma upp och sova med mig de sista timmarna. Spjälsängen fungerar som skydd så inte Edvin ska ramla ur sängen, och när den nu har flyttat så törs jag heller inte ha Edvin bredvid mig i den höga dubbelsängen. Så, jag får helt enkelt ta med mig min kudde och snuttefilt och lägga mig i Edvins stora säng när det blir dags för Edvins nattliga flytt från sval spjälsäng till jättevarm mammasäng.

När det blev kväll och Edvin började gnugga ögonen, var det dags för det första försöket. Han var lite nyfiken på de nya väggarna, men inte värre än att han somnade gott efter en flaska välling och lite vaggning. Efter ett par timmar vaknade han, men efter att jag stoppat in nappen igen så somnade han gott om. Precis som vanligt. Skönt att han äntligen tar nappen!

Så brukar vi hålla på på nätterna, och så även den första natten. Den enda skillnaden var att jag vaknade till mera eftersom jag gatt kila in till ett annat rum istället för att bara sträcka mig ner i spjälsängen. Det var således lite svårare att somna om mellan varven, men det kan lika gärna bero på att jag låg och försökte lyssna ifall jag hörde honom ... Det gjorde jag givetvis inte, till skillnad från tidigare nätter. Edvin har nämligen en förmåga att gny lite i sömnen när han vänder på sig, och detta har ofta misstagits för en begynnande gråt. Tyvärr har jag flera gånger hunnit kliva upp och sträckt mig över spjälsängen innan jag insett att det bara var ett gny istället för en vaken gråt. När jag kommit på mitt misstag har det varit för sent, eftersom Edvin på den millisekund hunnit notera att jag fanns tillgänglig, och då börjat pocka på uppmärksamhet på riktigt. Det är nackdelen med att vara lättväckt ...
Detta slipper vi dock erfara nu, eftersom Edvin måste upp ett par decibel för att jag ska vakna.

Det fungerar bra, även fast vi vissa nätter sover i hans säng bara för att slippa springa fram och tillbaka ... Nåväl. Äntligen kan jag ligga och läsa mina älskade historietidningar på kvällarna utan att störa alltför mycket.