Kolmården

Den här dagen hade vi bestämt att vi skulle åka till stranden igen. Det skulle bli en strålande solig dag, så vi hade förberett packningen kvällen innan. Men, på morgonen när vi vaknade hade vädergudarna, och meteorologerna, gaddat ihop sig emot oss. Den strålande solen var utbytt mot molnbyar. Då "vår" strand är tillräckligt skuggig som den är ville vi då rakt inte ligga där utan sol. Snabbt fick vi komma på en plan B, och med tanke på att vi haft funderingar på att åka till Kolmården så lutade det åt det hållet. Vi packade färdigt matsäck för en heldag ute, och tog med både extra kläder för en Kolmårdsdag, leksaker och badväskan. Nog skulle vi kunna klara oss, var än vi styrde vår kosa. 

Vi började på E4:an, och snart hade vi parkerat bilen vid Kolmårdens djurpark. De hade just öppnat biljettkassorna, så vi var i god tid. Vi packade om lite snabbt så vi fick med oss det vi trodde oss kunna behöva just här. Medan pappa köpte biljetter gick vi upp till entrén och tittade oss omkring. 

Vi gick allra först och hyrde en skrinda att ta picknickkorg, kylväska och klädpåsen i. Skönt att möjligheten finns så man slipper bära. Det svåraste momentet var dock att få på pojkarna armband där vi hae skrivit namn och våra telefonnummer. Mardrömmen vore ju att de kom bort, så det fanns inga alternativ. Edvin accepterade läget, men Arvid skrek sig hes "AAAJJ!!!". Nåja, vi väntade en stund, och smög sedan på armbandet runt fotleden och vek över strumpan så han inte såg. Då gick det bra. Sedan vek vi tillbaka strumpan när han inte såg, så var problemet halvlöst. Hoppas bara att folk skulle titta runt foten om de hittade en vilsen Arvid ... 

Vi började med att gå bort till Bamseland. Det är ett härligt litet område med alla hus som barnen känner igen från Bamsefilmer och tidningar, integrerade i lekmiljön. Efter ett tag var det en teaterföreställning, och gubbarna gick in medan jag satt och vaktade våra grejer. Jag hällde upp kaffet vid bordet och tänkte bara njuta. Då kom en mamma och slängde upp sin bäbis på bordet bredvid koppen och började byta blöja. Tack för den. Mysigt det blev ... Sedan gick hon. 

När min ilska hade lagt sig lite kunde jag börja njuta. Tänk så roligt det är att titta på folk. Och tänk så god förälder man är när det gäller andras barn. "Om den bara inte hade gjort så så skulle barnet GIVETVIS ha slutat skrika ..." Hahaha. Jag konstaterade att den typiska familjesituationen såg ut som följer: En pappa som hela tiden drar förutsägbara små skämt, ett barn som tjurar och sätter sig på tvären och en mamma som med schemat för dagen i huvudet febrilt stressar på barnet, som inte vet om hur mycket kul det missar. Känner visst igen mig, med den skillnaden att Jonas skämt faktiskt var rätt roliga, och att jag faktiskt lät allt ta sin tid ... För det mesta. Inne på teatern gick det jättebra, och våra grabbar satt som ljus till skillnad från många andra barn. Edvin berättade entusiastiskt vad som hänt när de kom ut medan vi fikade kaffe och juice med macka. 

Innan vi gick vidare tog jag med grabbarna på en karuselltur i tekopparna. Lagom fart för en mamma som tappat stinget när det gäller karuseller ... 

Arvid spanar in Stora stygga vargens stubbe

Edvin åker rutschbana inne i Bamses hus

Förväntansfull mamma och grabbar i tekopparna

Efter Bamseland gick vi vidare upp i "Wild camp", där de vilda djuren finns. Det är till en början väldigt mycket uppför, men när man väl kommit sig upp är det även nerför ...

Vi passerade först "Kulmården", där det finns lite smått och gott för barn att göra. Stora, långa rutschkanor för stora barn, trampolinhoppning och en jättestor lekpark för alla åldrar finns där, så vi gick snabbt förbi ...

Sedan kom vi fram till det de kallar "Öken" och "Savann". Där fanns det kameler, noshörningar, antiloper, zebror och elefanter bland annat. Det var roligt, men tyvärr låg de stora noshörningarna och vilade så långt bort, så vi fick aldrig se deras storlek på riktigt. Däremot stod elefanterna och kastade hö på varandra, de såg vi tydligt.

Mamma och grabbarna framför savannen

Vilken häst ser bäst?

Edvin och Arvid spanar in elefanterna.  

Edvin höll kartan i ett fast grepp

Den största elefanten var född i slutet av sextiotalet.

Noshörningarna låg och vilade

Pappa fick dra skrindan

När vi gick vidare kom vi fram till aporna. Det var en uppbyggd läktare framför dem och folk stannade, pekade och skrattade. Jag förstår innebörden i uttrycket "apa i bur" ... Även vi stannade, men Arvid hade inte riktigt ro att sitta still. Han klättrade upp och ner på läktaren hela tiden, och var nästan lika rolig att titta på som apbäbisen. <3

Vi stannade till framför aporna och tittade

Det fanns en söt liten apbäbis som var jätteduktig på att klättra

Arvid var också duktig på att klättra. 

Edvin var tvungen att läsa in sig på kartan ... 

Apbäbis

Pappa och grabbarna tittar på aporna

Vi tog en snabb sväng in i aphuset också, men där var det nästan tomt. Alla aporna var ju ute på apbergen utom de små silkesaporna, Herr Nilsson. Jättesöta! Sedan tog vi sikte på lunch för att Edvin sedan skulle få köpa sig en glass. Vi hade med oss bratwurst, pasta, kött, pannbiffar och ägg med majonnäs att njuta av. 

Efter lunch fick Edvin välja sig en glass, han valde en isglass. Han fick den. Dumt, tänkte vi sedan. Arvid kunde ju inte smaka nästan något, och den rann ner över händer och armar. Så, till nästa gång tager vi lärdom; bägare och två skedar. 

Vi tog sikte på "Safari" och linbanan, men när vi kom fram dit insåg vi att vi var tvungen att lägga om schemat för att hinna med delfinshowen. Jonas snappade nämligen upp att den strax skulle börja, och att det sedan skulle vara ett långt uppehåll innan nästa. Så, vi nästan sprang nerför den branta backen mot "Marine World" (och hann även hinna gruva oss för att ta den tillbaka upp sedan ...). Vi ställde snabbt ifrån oss barnvagnen och skrindan och sprang in. Det var fullt överallt, men vi klämde ner oss i en alltför liten lucka, och folket på bänkraden flyttade undan sig lite. Och lite till, så snart hade vi riktigt gott om plats. Hehe. 

Medan vi satt där och väntade kunde Edvin inte riktigt slappna av för han var fortfarande väldigt kladdig sedan glassen, och för varje våtservett han fick tycktes han bli än kladdigare. Skumt. Till slut började det, och det var Markoolios show, precis som när vi var där 2009. Edvin var jättespänd och glad, och klappade entusiastiskt händerna när övriga publiken gjorde det. Även Arvid klappade händerna, men han missade ibland var delfinerna var. Svårt för en tvååring att förutse var delfinerna dyker upp härnäst. Han tittade ju där de dök ner under vattnet ... Sötnöten! 

När jag sedan skulle ta fram kameran och ta lite bilder på delfinerna, men framför allt de entusiastiska grabbarna, insåg jag till min förskräckelse att kameran låg kvar i suffletten på den helt obevakade barnvagnen utanför ... Dörrarna var stängda, och ingen personal syntes till. Diskret som jag är ville jag inte störa i showen, så jag satt snällt kvar på min plats med min ångest. Jag minns alltför väl när vi sommaren 2008 tappade kameran på en promenad, och hur någon snabbt hade hittat (och behållit) den. Jag var jätteledsen över bilderna då, och började fundera ut hur mycket bilder vi hade på minneskortet nu ... 

Trots kameraångesten lyckades jag fokusera lite på delfinerna, men den korta showen kändes som en evighet. I vanliga fall skulle jag nog ha känt en besvikelse när den var slut, men nu kände jag en enorm lättnad. Äntligen kunde vi springa ut till vagnen. Medan jag tog väskan och barnen armbågade sig Jonas ut till vagnen. Det var ju nu det skulle bli folk i rörelse vid vagn- och skrindparkeringen, och om någon sett kameran i suffletten hade det varit väldigt enkelt att ta den. Men, Jonas hann före alla tjuvar. Det var en stor lättnad att se Jonas "tumme upp" när jag och grabbarna väl tagit oss dit. 

Edvin var väldigt förtjust i delfinerna, och ville gärna köpa något i den fullspäckade souverniraffären. De är smarta som har olika saker i alla souvernirbutiker, den här hade förstås ett marint tema med fokus på delfiner utöver standardsortimentet med solhattar och paraplyer. När jag och Edvin gick in och botaniserade bland gosedelfiner i alla storlekar gick Arvid och Jonas en runda i Marine World. Edvin valde ut en halvliten gosedelfin som fick heta Delfis, och Arvid fick en liten plastdelfin som heter Itt (=fisk). 

Då tiden hade börjat bli lite knapp, och den strålande solen börjat stråla lite mindre, rationaliserade vi bort Marine World till förmån för linbanan. Dessvärre innebar detta att vi skulle bli tvungna att kämpa oss upp för mördarbacken, men vad gör man inte? Humöret var på topp, så varför inte? Arvid satt i vagnen och mös medan vi andra kämpade med brännande ben ... 

Uppe vid Safariparken var det åter igen dags att lämna vagn och skrinda, men den här gången var vi noggrannare med vad vi tog med oss. Kön hade blivit ännu kortare än när vi svischade förbi innan delfinshowen, och det gjorde ju ingenting. Vi ställde oss och började köa. Barnen var otroligt duktiga på att köa, liksom de varit på allt annat den här dagen. De stod tysta och stilla, nästan, och störde ingen. Däremot stod det en otroligt störig unge bakom oss i kön, med en farmor/mormor gissningsvis, som inte alls hade förmåga att säga till ungen när han störde. Han fick klättra på stängsel, oss, stå på våra fötter och tränga sig före. (Skitunge!) 

Efter ett tag var det vår tur, och för att optimera flödet blir man anvisad en linbanegondol tillsammans med ett annat sällskap beroende på antal personer. Vi fick skitungesällskapet i vår fina zebragondol. Vi hann nog tänka tanken att lejonen behövde mat, men med tanke på Kolmårdens tragiska olycka med vargarna släppte vi snabbt den idén och beslutade oss för att ge ungen en chans. Han kanske bara inte gillade att köa. 

Till en början hade vi en finsk röst i högtalarna, men Jonas fixade snart så vi fick svenska. Bättre. Och framför allt lättare att förstå. Mycket bättre. Det tog mig ett litet tag att lära mig vad rösten menade med "på högra sidan ...", eftersom jag satt med ryggen i färdriktningen, men det var inget problem. Jag tror inte jag missade så mycket. Barnen (våra) är väldigt försiktiga och rädda av sig, så de ville inte gärna sticka ut näsan så långt. Inte alls faktiskt. De satt snällt på sina små rumpor och tittade sig omkring. Jag hjälpte Arvid att hålla i sin lilla delfin, för säkerhets skull. Edvin höll sin i ett järngrepp. 

Det var minst lika spännande att se på utsikten och 

de andra gondolerna, som att se djuren

Bergsget. Hur sjutton kan de klättra så bra? 

De har för jösse namn klövar! 

Arvids älskade giraffer! 

Lejonpappa låg och sov eftermiddag. Sött! 

(Men säg inte att jag kallade honom "söt", det gillar han nog inte ...)

Tydligen så var man ungefär två meter ovanför marken, 

och vi råddes att hålla in armar och ben. Tack. Jag gör så. 

Bamse. 

Fascinerad stor-lille! 

(Med en alldeles för utblekt mörkgrön keps, inköpt på Kolmården 2009.)

Varmt och gott att ligga och steka på en sten. 

Utsikten över Bråviken (vik i Östersjön) är inte så dum. 

Efter Safariparken skulle vi ta oss ner för den branta backen, igen. Det var nästan lika jobbigt som att ta sig upp. Men istället för att gå till fina Marine World vågade vi oss in i "Tiger World". Först såg vi några vildhundar som hade otroligt charmiga vildhundvalpar (australiensiska), men vi letade oss snart upp till "katterna". Det var spännande tyckte Edvin. Han var annars skeptisk till att åka till djurparken överhuvudtaget eftersom han har tyckt det varit lite läskigt med lejon och tigrar, och våra argument att de inte lever i vårt klimat går ju liksom bort ... Det bästa var ju att man kunde stå bakom glas och se dem på nära håll. (Mamma däremot reagerade på varför i hela fridens namn det ligger att ensamt jätte-stenhuvud där inne? Ok, jag tror jag fattar, men det ser konstigt ut ...)

Tigerbesöket gjorde oss lite hungriga, och det började bli dags för middag. Vi satte oss vid några bord bakom Tiger World, och dukade fram resterna av lunchen, som fick bli middag. Barnen åt lite, och sedan busade de och hade jätteroligt. Övriga matgäster kanske inte riktigt kände någon större matro, men å andra sidan så är det straffet för att ha rap-tävling vid bordet bredvid ... När vi gick vidare såg vi att vi visst hade ätit vår medhavda matsäck vid Thairestaurangen Nhom Nhoms bord. Ooops.

Barnen busade vidare, och det var nog bra för vädret hade slagit om till lite svalare. En tröja eller jacka på, så blev vi inte ens kalla av de små regndropparna som kom. Dock började klockan ticka på, så vi taggade upp lite och stannade inte så länge varken vid snöleoparden eller rovfåglarna. Tyvärr. En dag är inte lång nog åt oss och Kolmården, helt enkelt.

Vi tog sikte på "Barnens lantgård", där Edvins ögon plötsligt blev stora som tefat. Det fanns bilar man fick köra. Det var en stunds kö, men han köade så gärna. Arvid också, men han fick följa med pappa och klappa getter så länge. Efter ett tag blev det så Edvins tur, och han var så ivrig att han inte ens hann lyssna på instruktionerna. Han hoppade bara i och körde iväg. Mamma sprang efter med kameran i högsta hugg och en tår i ögat över att se den glädjen hos honom!

Mammas duktiga bilförare! 

Efter bilturen gick vi in till getterna och grisarna, där pappa och Arvid var. Grisarna, och de små kultingarna var inte så sugna på att bli klappade, men getterna var desto mer framåt ... 

Det var lite läbbigt att klappa dem, och det är bra att de har respekt för djuren tycker vi. De var i alla fall förvånansvärt mjuka, konstaterade vi. När vi gick ut därifrån gick Edvin duktigt fram och tvättade händerna i handfatet utanför. Här har vi en kille med sinne för handhygien! (Han vill till och med tvätta händerna innan han hoppar in i duschen, om han har kissat ...)

Utanför Barnens lantgård hittade Edvin en tappad delfin, lite mindre än den han hade. Han tittade på den länge, men lät den ligga kvar. Gick runt den och försökte se om någon tappat den. Han tittade på mig, och jag kunde läsa i hans ögon att han såå gärna ville ha den. Han älskar delfiner lika mycket som Arvid älskar giraffer. Jag sa att han kunde ta upp den och borsta av den gruset, så fick vi se om vi såg någon som saknade den eller om vi skulle lämna in den någonstans. Och direkt såg vi en mamma som febrilt letade sin lille pojkes delfin. Edvin gick snällt fram och gav henne den, och pojken kunde lugnt somna om.

På vägen till björnarna hittade de en hinderbana de ville testa på, efter förmåga får man lov att säga. Alla hinder var inte genomförbara för alla åldrar, riktigt. Men, kämpaglöden och humöret var det inget fel på.

Pappa med barnvagnen och skrindan

Balansövning

Så kom vi fram till björnarna, och de är riktigt roliga att titta på. Vi skrattade gott åt minnet från förra besöket 2009, då en bekant kastade ner sockerbitar till dem. Hahaha. Björnarna gillade det massor, frågan är hur mycket djurskötarna skulle ha uppskattat det? Idag fick de inga sockerbitar, men tycktes tillfreds med livet ändå. Utom möjligen björnen som hade klättrat längst upp i det lilla trädet. Den såg ut att ha det lite tufft att komma ner, och hjärtat värkte av att se det, trots Jonas uppmuntrande ord om att björnar faktiskt är suveräna klättrare. Jag ville inte titta mera, för jag var så säker på att den skulle trilla ner. Vi gick istället bort till några präriehundar. Medan vi uppehöll oss bland de små djuren hann jag glömma björnen i trädet för ett ögonblick, och när jag tittade dit nästa gång hade den klättrat ner. Skönt. Det var visst inte så illa som jag trodde. Den ville väl helt enkelt bara stå längst upp och balansera. 

Björn i träd

Vi hade nu gått runt nästan hela Kolmården, och barnen skötte sig exemplariskt. Vi var på plats redan vid tio, och de har sedan gått runt och tittat, pratat och förundrats utan varken tjat, gnäll eller sura miner. Arvid har åkt i vagnen stor del, och vi hade med ståbrädan till Edvin, men han gick duktigt var vi än skulle. Vi var helt fascinerade av deras tålmodighet, för nu var klockan fem och vi funderade på att dra oss hemåt. Dock var det så skönt ute och pojkarna på så bra humör, så vi ville dra ut på den underbara dagen lite till. Vi gick till lekparken. Lekparken med stort L. Den var jättestor, och hade något för alla åldrar verkligen. Medan barnen sprang runt och lekte kunde jag och Jonas koppla av med en kopp kaffe en stund. 

Vid småbarnsavdelningen var det otroligt fin sand, 

jättemysigt att gå barfota ... 

Edvin tog för sig lite av livet och klättrade upp på 

en gungbräda där det satt en ensam flicka ... 

Jättegungan var rolig. 

När klockan passerat 18 förberedde vi grabbarna på att vi skulle åka hem. Vi gruvade oss lite, för vanligtvis brukar den typen av avslutande av aktiviteter inte mottagas speciellt väl. De blev förberedda på det, och när vi väl skulle till att gå så följde de glatt med. Vi blev smått chockade över att de inte ens nu visade tecken på övertrötthet utan duktigt gjorde som vi sa.

På vägen ut gick vi förbi varghägnet. Det låg en varg en bit in i skogen, man såg den knappt. En pappa konstaterade för sitt barn att den nog låg och väntade på middag. Jag motstod den spontana reaktionen att ge svar på tal, för med tanke på den nyliga olyckan med djurskötaren, kändes det inte korrekt att påpeka att vargarna tycks sköta sin utfodring själv ...

Alldeles lagom lämpligt ligger det en välsorterat souvernirbutik precis vid utgången, som av en händelse råkar ha öppet en timme längre än själva djurparken ... Attans. Medan butikerna inne i parken har specifika teman beroende på djurart, exempelvis marintema och savanntema, så har den sista butiken souvernirer med alla djur. Jag var bara tvungen att gå in där, en snabbis lovade jag Jonas. Edvin och Arvid följde med in, jag hade tänkt att de skulle få en varsin t-shirt. De hade otroligt fina t-shirtar nämligen, batikmönster i olika färger och olika djur. Den turkosa delfintröjan fastnade Edvin för, kanhända med lite hjälp av mamma. Arvid fick en beige (tyvärr, tråkig färg) girafftröja. De var jättefina! Eftersom Edvin hade fått en gosedjursdelfin kunde jag bara inte motstå gosedjursgiraffen åt Arvid. Då blev det förvisso orättvist eftersom Arvid ju fått en platsdelfin, men tyvärr hittade jag ingen plastgiraff åt Edvin. Det hade annars passat mitt pedantiska sinne. Rätt ska ju som bekant vara rätt.

Nu hade vi gjort allt som gick att göra, för nu stängde de. Vi begav oss mot bilen, och precis när vi kom fram somnade Arvid i vagnen. Vi lyfte in honom i bilen, packade in oss och alla grejer och åkte hemåt. Han somnade om innan vi ens hunnit ut från parkeringen. Edvin däremot lyckades hålla sig vaken hela vägen hem.

När vi kom hem gjorde vi i ordning en sovande Arvid och lade honom i sängen, han somnade om direkt. Edvin hade en stund på sig att varva ner, men snart sov även han. Jag och Jonas gjorde i ordning lite yoghurt och valnötter och satte oss i hammocken och njöt av dagen. Vi ville inte att den skulle ta slut och var så lyckliga över hur lyckat det hade blivit. Våra snubbar är helt enkelt fantastiska, när det gäller!!