Museispårvägen i Malmköping

Malmköping är ett ställe som vi funderat på ett tag, och varför inte en dag när vädret var tänkt att bli bra? Vi förberedde vår picknickkorg, matsäck och väskor dagen innan i vanlig ordning, och fixade bara det sista samma morgon. På så vis skulle vi kunna komma iväg i god tid. Vi tänkte stanna längs vägen och ha picknick i solen så att grabbarna inte skulle bli så bralliga i bilen. Vi körde och körde, men solen infann sig inte riktigt enligt det klockslag SMHI hade utlovat. Oväntat ... 

När vi nästan nått Katrineholm var vi kaffesugna, för vi hade ställt in oss enligt SMHI:s kalender, så vi körde in mot en kultursymbol. Solen lyste med sin frånvaro, och luften var sval. Vi satte på oss jackor och tog en snabbfika vid en gammal smedja, eller vad det var. Den vackra parken i närheten tog vi oss inte tid att besöka. Efter kaffe, juice och mackor var vi åter på hugget igen, och ville åka så vi kom fram i hyfsad tid. 

På väg till Malmköping passerade vi Flen, och vi skrattade gott åt deras kommuns slogan: "en kommun". Linköping har till exempel den klatschiga "Där idéer blir verklighet", Mjölby "Där hjulen snurrar" och Enköping "Sveriges närmaste stad". Men, om Flen tycker att det är inbjudande och lockar till utveckling så är det säkert så ... Jag håller inte med bara. 

Snart kom vi fram till en otroligt fin liten ort med låga fina hus och en mysig och välbehållen atmosfär; Malmköping. Den utlovade solen hade förvisso tittat fram, men den tog med sig Skandinaviens alla myggor också. Eller så var det den lätt sumpiga marken i omgivningarna som lockat till mygg-konferensen. Innan vi ens kommit från bilen hade jag fått flera myggbett. 

Vi började gå mot butiken för att se hur det låg till med biljettköp och liknande. Där inne hade de mycket böcker som säkert är intressanta för den inbitne, men i övrigt hade de bara rat. Massor av olika leksaker, mest bilar och bussar, i plastig och usel kvalitet. Men, det hindrade inte barnen att vilja köpa något ... eftersom myggen även letat sig in dit ville jag snabbt ut, och att få ut Edvin utan att köpa något krävde sin kamp. Men, med ett löfte om att återkomma gick det an. Han tjatade länge om att gå tillbaka in, men så fort jag förstod varför upphörde det. Jag förklarade nämligen att spårvagnarna i plast inte kommer att ta slut eftersom de har ett stort lager av dem. Då blev han lugn och kunde koncentrera sig på spårvagnarna och bussarna. 

Vi gick in en sväng i spårvagnshallen medan vi väntade på nästa avgång, men det var så myggigt att vi knappt kunde koncentrera oss. 

Som tur var fick vi snart fly myggorna (vilket givetvis visade sig inte vara möjligt) för att hoppa på spårvagnen. Edvin ville först inte åka, men det brydde vi oss inte om. Vi tog med oss picknickkorgen ombord och väntade på avgång. Så fort spårvagnen skakade igång spred sig ett stort flin över Edvins ansikte. Det var visst roligare och mer spännande än han trodde. 

Det var intressant att se chauffören, för inte hade han speciellt många reglage till sin hjälp att föra fram fordonet i bekvämt tempo. Det blev allt en smula ryckigt ... Snart klämde sig konduktören fram mellan raderna och efterfrågade biljett. Någon trevlig ton eller serviceanda tycktets inte finnas hos denne unge (men ej särskilt raske) gosse. Vi betalade och fick varsin biljett, som han klippte på gammeldags maner. Vi passerade ett par hållplatser, bland annat "Östersjön" där det utlovats en fin rastplats. Vi tyckte det såg allt annat än trevligt ut, så vi åkte vidare. Dock nådde vi snart ändstationen, men där fanns då rakt ingenstans att ta vägen så vi fick vackert sitta kvar ombord. Chauffören försökte förmå konduktören att berätta lite om spårvagnen, men det hade han minsann inte tid med för han hade ju biljetter att stämpla. Jojo, han tog allt sitt uppdrag på fullaste allvar. Chauffören fick så fint själv berätta lite om sin spårvagn, men inte var det många ord han mumlade fram innan han vände sig om och rasslade igång spårvagnen igen. Hum. Kanske välja några mindre blyge, eller mer frispråkiga guider till nästa tur? 

Snart hade vi en stor mage i ansiktet igen, för trots att inga människor varken klivit av eller på längs resan var han ju tvungen att sköta sin plikt; stämpla biljetter. Att det var fri åkning hela dagen spelade ingen roll, varje sträcka skulle ha en stämpel. Ingen pardon. Så, upp med biljetterna som vi nyss stoppat ner, förklara att barnen var barn och åkte gratis och så två nya fribiljetter han fick stämpla till dem. Min första tanke var att det var ett väldigt slöseri med fribiljetter, och den andre var att konduktören nog måste ha saknat en skruv eller två eftersom han så plikttroget skötte sina uppgifter utan minsta avsteg, inte ens för att le mot resenären. Nej, den gossen kunde man inte distrahera. Eller jo, kanske om vi plockat upp en godispåse, förresten. 

Edvin höll duktig i sin biljett

Chauffören berättar om spårvagnen

Arvid höll också duktigt i sin biljett. Snart var den dock 

hopknölad, men han höll fortfarande i den ... 

Hållplats Östersjön

 Hejdå spårvagnen. Vi saknar Dig redan. Kom snart tillbaka, snälla! 

Trots den trista uppsynen på rastplatsen valde vi (av någon outgrundlig anledning) att kliva av där. Hade vi med oss picknickkorgen så hade vi ... Vi ångrade oss dock direkt vi klivit av, för det var väldigt svalt där, och så sumpigt i gräset mellan borden att vi omöjligen kunde låta grabbarna springa och leka där i sina tofflor. =(

Vi dukade upp vår lunch vid väntkuren istället, och det gick ju bra med tanke på att spårvagnen inte skulle komma tillbaka förrän om 40 minuter. Annars brukar vi normalt inte låta barnen leka vid rälsen ... En picknickfilt på en smutstrist träbänk gör allt mycket trivsammare. Speciellt om den är rosa. =) 

Lunchen bestod av köttbullar, pannbiffar och ägg med majonnäs. Ingen var så sugen på att äta länge, vi ville upp och röra på oss lite för att få upp värmen. Myggen fanns där ändå, så så kallt var det ju inte. Solen tittade fram en liten stund när vi hade ätit, så det blev riktigt behagligt efter en stund. Men, vi längtade efter spårvagnen som kunde ta oss tillbaka igen. 

Två frusna gossebarn intar lunch

Mamma förser gubbarna med föda

Edvin hittade en borr som han borrar med. Allt för att hålla värmen.

 

Mamma njuter av en varm kopp kaffe 

Snart syntes dock en skakande ljusblå prick i fjärran, vilken visade sig vara en ... spårvagn!! Jippiee!! Fast vid det laget var det ju riktigt behagligt, så för att underlätta lite för konduktörsgossen så valde vi att inte kliva på spårvagnen i den riktningen. Fast det vore intressant att se hur han skulle stämpla då eftersom hållplats Habo (ändhållplats) redan var stämplad på våra biljetter. Hehe. Men, vi avvaktade och hoppade på på tillbakavägen istället, som man "ska". 

När vi kom fram till Malmköping igen var det lika myggigt som innan. Med tanke på alla mygg i spårvagnen och Östersjön så trodde vi nästan att de måste ha förflyttats. Men icke. Det var galet mycket mygg!

Vi kunde nu ta oss tid att gå runt ordentligt i spårvagnshallen, och grabbarna sprang ut och in, upp och ner i spårvagnarna och provsatt och pekade var vi skulle sitta. För de körde ju, och vi var passagerare. I varje spårvagn, nästan. 

Förarbås

Förarbås de luxe

En jättefin spårvagn

Ett jättefint lok

Sedan vi tagit oss igenom spårvagnshallen gick vi över till bussmuseet. Det låg i en byggnad en bit bort, och inrymde ett antal gamla bussar, varav de flesta var i bruk och användes som uthyrningsbussar vid evenemang och fester. Det bästa av allt var att myggen inte hade hittat in dit!! 

Som gammal (?) busschaufför tyckte givetvis mamma att det här var det roligaste museet, även fast bussarna var betydligt äldre än några jag själv kört. Eller ens åkt. Visst kunde man känna igen vissa attiraljer från barndomens bussresor, främst "slingan" man skulle dra i när man ville kliva av. ("Nästa hållplats, dra i slingan" är ett citat som dök upp i huvudet. Kan jag ha läst det någonstans?)

Dubbeldäckare av äldre slag

Gammal som gatan

Så såg instrumentpanelen inte ut när jag körde buss ...

Det fanns en låtsansförarplats också, där man kunde provsitta och testa på hur det fungerar. Faktiskt rätt dåligt, eftersom inga reglage fungerade utan det bara var en tom förarplats. Men, tanken var väl god ... 

Mamma förevisar vad reglagen används till ...

... och Edvin visar att han har förstått. 

De hade uppsatt tavlor med bilder och texter från varje decennium på senare år. Under 1960-talet kunde man se antydan till barndomens bussar i äldre tappning. Fråga mig inte varför jag inte fick med tavlan över 1970-talet, men där fanns en del bussar som jag faktiskt kört under min tid som fordonsförare i frivilligförsvaret. Jojo, där fick man inga nybussar inte. Gammalt och rekorderligt skulle det vara. 

Den vanligaste busstypen måste väl vara den som återfinns under 1980-taletavlan. Den fyrkantiga. En sådan övningskörde jag med, och körde upp med. Gammal goding! 

Roligast var nog att se 2000-tavlan. Längst upp fanns en bild på en välkänd buss; Stadsbussarna i Östersund. Nostalgi så det förslår. Jag jobbade där mellan 2001 och 2003. Jag älskade verkligen mitt busschaufföresjobb! Lite längre ner på tavlan såg jag också Östgötatrafikens stolthet; dubbeldäckarna. Kul att dessa bussar fick ståta med sina vackra nyllen på en informationstavla i Södermanland. =) 

 Jämtländsk Stadsbuss i gult uppe till vänster. 

Östgötatrafikens dubbeldäckare nere till höger. 

Efter bussmuseet gick vi in till butiken så Edvin och Arvid äntligen fick välja sig något att köpa. Det kvittade vad det blev, för det var lika usel kvalitet på allt. Han gick raka spåret (!) fram till en ljusblå spårvagn som gick att koppla ihop med en annan likadan. Så, då fick alltså Arvid också en sådan. 

Nu, äntligen kunde vi åka ifrån detta Djävulens tillhåll, eller åtminstone myggens. Malmköping och museispårvägen i sig var det absolut inget fel på, tvärtom. Men myggen drog tyvärr ner omdömet till en skala på minussidan. 

Efter en kort stund i bilen tappade Arvid sin spårvagn så den åkte ner på sätet från bilbarnstolen, ett fall på ett par decimeter. Det räckte dock för att kopplingen skulle då av. Och en så smal plastbit går ju inte heller att limma fast. Trist eftersom de ju köpte spårvagnarna för att kunna koppla ihop ... Han somnade dock snart, utan att riktigt ha förstått att hans spårvagn var trasig. En stund senare hörde jag nästa spårvagn falla ner i ett knä, och då visste vi att även Edvin hade somnat. 

När vi passerade Simonstorp på uppvägen såg jag att de hade en loppis där, så när vi nu letade ett fikaställe så blev det just där; Sikarsgården i Simonstorp. Tänk vilka guldkorn man kan hitta när man göra sådana spontana avstickare. Visserligen var inte detta ett sådant, men det hade ju kunnat vara. Loppisen var stor, men rätt dyr. Jag hittade en fiol för bara femtio kronor, men kunde inte riktigt finna något användningsområde så jag avstod köp. Det fanns även en bunt med otroligt fina mattallrikar men hon ville inte ge mig något rimligt pris, och eftersom de gatt handdiskas så såg jag dem inte som ett varaktigt alternativ till vardagstallrikarna. Tyvärr, jag tänker på dem ännu ... Miljön var väldigt vacker, men man fick inte rasta där. De hade ett eget café, så de ville väl hellre sälja fika själv. Vi fikade i bagageluckan istället. Det var rätt mysigt också. Som Edvin sade:

-Varför sitter Ni i bagageluckan? 

På vägen hem tänkte jag mycket på fiolen och tallrikarna, men nu är tillfället förbi. Jag kommer garanterat att stanna till där nästa gång jag passerar, för att se om de möjligen fanns kvar. Och besvikelsen kommer att vara jättestor när de inte gör det. 

När vi kom hem var det snart dags att natta grabbarna efter en lång och händelserik dag. De lekte med sina spårvagnar, och kopplade ihop dem med den enda koppling som var hel. Edvin var jättejätterädd om sin, medan Arvid hade tappat sin i golvet flera gånger så den gått sönder ännu mera. När jag kom upp och skulle natta dem missade jag att de stod kopplade på golvet, så jag råkade sparka till dem så de åkte isär. Jag bad om ursäkt, men Edvin bedyrade glatt: 

- Det gör inget, mamma. Edvin fixar!

Tyvärr visade sig att det var svårare att fixa än han trott, så han gav spårvagnarna till pappa, som i sin tur snart konstaterade att den var trasig. Den enda hela kopplingen på de två spårvagnarna hade också gått sönder. När läget gick upp för Edvin blev han så förkrossad så förkrossad. Han grät så han nästan tappade andan, och bönade och bad om att vi skulle laga den. Han kröp längst in under sängen och letade den lilla, lilla plastbiten som gått av, och blev så otroligt glad när han fann den. Då skulle vi ju kunna laga den! Det smärtade så i hjärtat att behöva berätta att den troligen inte alls skulle gå att laga, men jag lovade honom av hela mitt hjärta att försöka ställa allt till rätta. Han nöjde sig med det för stunden, för han trodde fortfarande att det skulle gå att limma ... 

Arg som ett bi över den usla kvaliteten på leksakerna som de ändå tog saftigt betalt för, skickade jag ett mejl till dem där jag förklarade att båda spårvagnarna gått sönder innan dagen ens var slut. Om inte de ville reklamera på distans kanske de åtminstone kunde skicka en om jag betalade. Jag fick ett svar att de inte kunde hjälpa mig förrän tidigast vecka 30, och det är jag inte riktigt nöjd med. Vi får se hur det går. Så, nu ska jag ändå försöka limma de små delarna och se om det kanske håller en dag till, sedan ska jag fortsätta hålla kontakten med dem i Malmköping och se hur vi kan få Edvin att bli glad igen. 

Håll tummarna!