Kattutställning

Eftersom jag vet att mina katter är de absolut snyggaste, charmigaste och mest rastypiska och fräna Devon Rex-katterna någonsin, gatt jag ge mig på att ta med dem på en utställning nu när det var i närheten.

Vi började med att åka till utställningslokalen en sväng kvällen innan för att hjälpa till att bygga burarna. De var mycket jobb, eftersom varje katt ska ha en egen bur och det var runt 450 katter inbjudna. Efter ett antal brutna naglar, blodtrycksfall och huvudvärk insåg vi att vi inte gjorde någon större nytta.
Dessutom som var katterna i stort behov av tillsnoffsning inför den stora dagen.

Öronen skulle rensas, klorna skulle klippas och pälsen skulle rengöras. Till råga på allt så gatt de blötas ner! Hemska saker! Att rensa öronen var ordentligt otäckt, även fast det sker med jämna mellanrum. Så även kloklippningen, som gick relativt bra. Men badet... Alltså, katter är inte direkt kända för sin stora dragning till vatten. Vi badade en i taget, och schamponerade som om det inte fanns någon morgondag. Eller rättare sagt; vi schamponerade just eftersom det skulle komma en morgondag.

Efter mycket om och men var vi klara och katterna luktade underbart. I våra ögon... Själva tyckte de nog att de luktade skit.

Det är svårt att få till en bra bild av en katt som frenetiskt
håller på att slicka bort det otäcka blöta...

Så blev det dags för den stora dagen. Vi packade katterna i handväskan, frukost och kaffe i transportburen och jäktade iväg för att hinna till den obligatoriska veterinärkontrollen.
Redan där visade Wilson vad han tyckte om att vara där. Han vägrade att komma ut från transportburen, och fräste och skrek som om det gällde liv eller död. För säkerhets skull så fick Lexi sig en skopa ovett också... Men hon skrek och fräste rätt bra också, så det så.
De blev godkända av veterinären eftersom de inte påvisade några uppenbara symtom på något farligt. Deras ruskigt dåliga humör fick jag förklara bort med att de inte fått sitt morgonkaffe. Jag tror hon godtog det som argument.

Efter ytterligare köande hittade vi till vår bur. Det var visserligen fri burplacering, men våra kära vänner hade "paxat" en bur åt oss. På så vis hade vi i alla fall koll på varandras fräsmonster.
Det gick fort att hänga upp burskynket. Det är så roligt, för jag är så nöjd med det. Gunn är superduktig, och har nog sytt burskynken åt halva Devonsverige.


Dagen fortgick, och katterna gjorde vad de kunde för att sysselsätta sig. Det var dock så varmt att de inte orkade med så mycket annat än att sova innan det var dags för bedömning. Eftersom det var olidligt varmt i utställningshallen hade matte lagt kylklampar under puffarna, så de fick lite svalka. Dessutom hade de en egen fläkt som svalkade. Det var nog uppskattat.

Ja, det kanske inte ser ut som om de tyckte
om de svala puffarna, men de gjorde det.

Så här sitter man ...

Sedan blev det dags för bedömningarna. Lexi fick träffa domaren Lena.
Hon fick sååå fina vitsord. Lite för lite vågor i pälsen, med det berodde främst på att matte var dum nog att bada dem kvällen innan utställning. Det ska man givetvis inte göra eftersom pälsen inte hinner lägga sig utan är fluffig.
Hon var även "lite rund på mitten" och hade lite små öron, men basen var bra. (Små? Hon ser ju ut som en fladdermus...)
Som matte trodde gick hon vidare, men en Manx blev nominerad till panelen istället för min fräsande lilla kattflicka. Det kan jag omöjligt förstå, men tydligen är denne Manx något alldeles speciellt! (Som om inte min lilla S*Exaduz Glimma af Caramel är det??)

Wilson fick träffa domaren Hans, och fick minst lika fina vitsord som Lexi; Han var så utmärkt och hade den finaste devon-haka domaren hade sett någonsin. (Då lade sig domarassistenten i och var tvungen att nämna att han minsann hade sett finare hakor... Jaha? Och vem bad om assistentens åsikt?? Speciellt eftersom assistenten också hade en röd devonpojke...)
Nåväl, domaren ville inte nominera S*Exaduz Faust af Russin eftersom han var på så dåligt humör. Han fräste, morrade och skrek som om hans sista stund var kommen. Och nu syftar jag på Wilson, inte domaren. ;)

Matte försöker febrilt att få Wilson att må bättre ...

De fick tillbringa resten av dagen i buren med varandra,
vilket verkade vara betydligt bättre i deras ögon.

Det gick jättebra, men hade gått betydligt bättre om de hade varit på bättre humör. Nu kunde vi alla slappna av och ägna oss åt dem i buren, varandra och kompisarnas katter.

Husse lånade Lotties stol, där han verkade trivas bra.

I buren bredvid miffona låg Sandras snygga Oriental och bräkte ...

På andra sidan låg Tobias och Hannas Somali Kurre.
Han var nästan lika charmig som Wilson, men kom i alla fall till panelen.

Lotties Exotic Zero gick det också bra för. Van utställningar som han är ...

Hur som helst; Båda fick sina CAP. Dock blir de antagligen diskvalificerade eftersom vi stack tidigare. Vi kunde inte med att låta dem ligga och tjura mer i sin bur utan ville att de skulle få åka hem och ta det lugnt.
Och nej, de ska inte behöva åka på utställning igen har matte och husse lovat.

Klicka på inläggets rubrik för att se fler bilder!