Edvin kastar nappen (ankomstkvällen)
Jonas och Edvin tar en nypa luft
på karlsgården (ankomstkvällen)
När vi vaknade den här morgonen var det med en viss sorg i hjärtat. Vi var visserligen både överraskade och glada över att Edvin sovit som en stock hela natten, men vi visste också att det skulle bli vår sista dag på Österlen. Planerna för dagen var att sakta men säkert bege oss norrut, för att övernatta på vägen hem. Att åka hem hela vägen från Skåne var fullt möjligt, men inte optimalt. Det var ju trots allt semester och vi vill inte pressa utan semestra hela vägen ...
När vi hade ätit vår frukost, suttit och pratat med gårdens föreståndare, packat vår picknick-korg och stuvat in allt i bilen så begav vi oss ut på den Österlenska bygden. Vi hade ju inte besökt en enda av alla krukmakerier, och heller inget av alla gallerier eller gårdsloppisar. För att göra det lite enkelt för oss, och med det eliminerat möjligheten att bli spontan, frågade vi på gården var vi kunde hitta ett krukmakeri. Jag förstår ju att jag inte riktigt har ekonomi för det, men det vore så mysigt att få åka dit och drömma om en hel servis ...
Vi åkte mot en riktig idyll; Löderup. Där låg ett krukmakeri, och de hade mycket fina saker där. De kostade fläsk, så det verkar helt klart som att en karriär inom detta vore lukrativ. Problemet är väl att kunderna kommer dit, faschineras av de vackra tingen, pratar lite allmänt om sitt semestrande och åker därifrån med ett exemplar av den billigaste muggen att ge bort till grannen som vattnar blommorna hemma. Eller något i den stilen ...
Men, med tanke på att just dessa hade försörjt sig på detta i trettio år så finns det i alla fall en liten marknad. Vi faschinerades av de vackra tingen, pratade lite strunt med personalen och köpte något billigt. Hehe. Fast, till vårt försvar så köpte vi även något dyrare. Bara för att visa att vi minsann inte var som vilka fattiga småbarnsturister som helst, utan fattiga småbarnsturister med smak för det lilla extra. Pretentiöst va?
Det var inte hela sanningen, för vi köpte faktiskt vasen för att vi behövde en och hittade en som var fin. Så får Ni tro vad Ni vill. Efter krukmakeriet var vi nöjda som varit kulturella nog att prioritera detta.
Innan vi kom ut på den stora vägen såg vi en skylt om ett bageri och kafe i Glemminge. Det var ju inte direkt något speciellt med det eftersom vi passerat typ tusen sådana skyltar, men Jonas reagerade på namnet; Olof Viktor. Det skulle tydligen vara ett känt ställe. Då det ändå hade blivit tid för elvakaffet vände vi. Det låg ödsligt till, men när vi svängde in så visade det sig att det inte var så ödsligt då det var halvfullt på den stora parkeringsplatsen.
När vi klev ur bilen möttes vi av underbar bröddoft, och det blev bara bättre när vi kom in. Det första vi kom till var en brödbutik, men på innergården fanns bord och stolar. Själva kafet låg i grannhuset, som var inrett precis som man förväntade sig i gammaldags atmosfär. Mysigt! Allt de hade i kafet har de gjort själva, utom dryckerna då förstås. Men de gör egen glass, och det fanns massor av gott (törs jag nästan lova utan att för den skull ha smakat allt) fikabröd och smörgåsar. Vi köpte oss en smörgås, och delade på en nöttopp. En spetsig mums mums som var täckt av nötter istället för choklad. Otroligt god! Edvin fick äte lunch ute i friska luften, vilket gjorde honom gott. Han åt med god aptit, och charmade den gamle mannen som satt på en stol bakom oss. En äkta gammal konstnärssjäl, precis som man förvänta sig på ett sådant kafé mitt på Österlen.
Den gamle mannen ja ... Jag kände igen honom så väl! Först var jag inne på att det var Tomas von Brömsen, men kom snart på att det givetvis inte var han. Det var ju Jan Teigen! Jösses så gammal han var, jämfört med det gamla minnet jag hade av honom från min barndom. Jonas visste inte alls vem han var, men så är han ju lite yngre förstås. ;)
Jag och Edvin hos Olof Viktor
Vi fikade klart, och begav oss sedan vidare in mot Ystad. Planen var att hinna ta en promenad runt i Ystads äldre delar, men klockan hade börjat ticka på, så när vi kom dit tog vi en snabb rundtur med bilen. Det blåste så pass mycket att en promenad ändå inte hade varit speciellt mysig, men Jonas ville ändå visa mig det. Och det var verkligen fint!Efter det korta Ystadsbesöket rationaliserade vi ytterligare genom att helt enkelt skjuta besöket på Marsvinsholm på framtiden. Istället åkte vi mot Tomelilla och Bo Olsson, vilket tydligen är ett måste. Vi förstod inte direkt "måstet" med Bo Olsson, men tydligen är det i stil med ett litet Gekås (Ullared). Det avgjorde saken; Ullared gled ner ett par snäpp på listan över drömresmål. Visst hade stället sin charm, men den var tämligen liten. Största poängen fick de eftersom de hade en Elvisväska, vilken jag givetvis var tvungen att köpa.
Under dagen försökte jag hålla utkik efter en loppis, men bara för att jag ville hitta en så var det precis tomt på sådana. Jag får satsa på att besöka loppisarna nästa gång. Eller ta det på hemmaplan, men det är ju inte riktigt samma sak ...
Efter Tomelilla bar det iväg mot Brösarps berömda backar. Vi visste inte exakt var de låg, så vi förlade vår picknick till en vägstation bredvid vägen. Väl där insåg vi att vi inte nått fram till backarna, men de hade en fräsch toalett vilket vägde upp den o-mysiga picknickplatsen med råge. Vi fikade färdigt och åkte vidare till de rätta backarna. Visst var det fint, och visst förstår jag att skåningarna känner en viss stolthet över dessa, men inte imponerar det på en norrlänning direkt. Det var ju vanliga pulkabackar ju ... ;)
(Att man aldrig lär sig att det i n t e blir bra!)
(förlåt alla stolta skåningar, men
det ä r verkligen inte mer än en kulle. Eller flera ...)
Brösarps backar i all ära, men inte stannade vi där speciellt länge. Vi satsade på att försöka hinna fram till Kristianstad och tillbringa lite tid där istället. Det är ju fantastiskt så nära det är överallt i Skåne. "Behändigt format", som min mamma kallade det, stämmer så väl. Vi hann ju knappt reagera förrän vi var framme i Kristianstad.
Vi parkerade bilen och sökte upp turistbyrån för några boendebroschyrer. Klockan var sen eftermiddag, så det var hög tid att ordna boendet för natten. Medan vi införskaffade en ny termos (vi upptäckte att Clas O:s termosar var grymma) ringde Jonas runt till några Bed & Breakfasts i trakterna kring staden. Tyvärr visade det sig att det var Sweden Rock i Sölvesborg, vilket gjorde att varenda säng inom flera mils radie var bokad. Typiskt! Det hade vi helt glömt bort när vi bestämde oss för att Kristianstad var ett bra ställe att övernatta på längs hemvägen.
Då vi kände en viss osäkerhet inför natten, skyndade vi tillbaka till turistbyrån. Och den hade precis stängt! Panik! Som tur var hade de satt upp en lista på tänkbara Bed & Breakfasts på dörren, så Jonas började helt sonika att ringa.
Efter en liten stund fick vi napp hos en äldre kvinna, som hade ett dubbelrum med toalett ledigt. Perfekt - taget! Hon skrev upp vårt telefonnummer ifall hon skulle behöva "efterlysa" oss, och bestämde att vi skulle åka dit efter vi ätit.
Middagen avnjöts på ett kafeliknande pastaställe. Vi var hungriga, men portionerna på dylika ställen är ju relativt små, varför vi inte direkt rullade ut därifrån. Dessutom var det beläget en halv trappa ner ...
Butikerna i centrum började stänga, och med tanke på det svala vädret så var vi inte speciellt sugna på jippot i parken. Vi vet inte vad det var för något, men det drog en massa människor med picknick-korgar, filtar och paraplyer.
Detta medförde köer på parkeringen, så att vi var på väg därifrån var mer än välkommet. Det stod en bil bakom och väntade på vår plats, och bakom den stod ytterligare bilar. Vi skyndade oss så gott vi kunde för att inte vara i vägen, men vi kunde inte låta bli att dela med oss av vår parkeringsbiljett. Det är ju faktiskt jättesnällt att göra det, så de sekunderna det tog för mig att springa dit med vår biljett ville de säkert vänta.
Det visade sig att jag hade fel. När jag kom springandes med biljetten i högsta hugg och knackade på rutan så tittade de konstigt på mig, men tog sedan emot den. Inget tack och inget leende, så jag tyckte att det var en rejält sur gubbe. Jag sprang tillbaka till bilen och vi åkte iväg. Då såg jag skyltarna; "avgift 08-18". Klockan var strax efter 18 ... Hehe. DET förklarar gubbens förvånade min. Jaja. Jag ville bara vara snäll, och om de blev arga för det så får det stå för dem. Såå lång tid extra tog det ju faktiskt inte, och om de var sena till jippot i parken så fick de skylla sig själva.
Vi åkte till den äldre kvinnan, vilken bodde en bit från centrum. När vi kom fram kom hon ut och mötte oss och visade oss rummet. Hon var välsminkad och ... fin, och visade oss till övervåningen på sitt hus. Det var ett fint rum, med bra planlösning. Och mycket rysh-pysh! Ojojoj. Vi fick plocka bort mycket för att inte Edvin skulle riva ner det. Det var porslinsänglar, kameler, tavlor och små ankor. Virkade smådukar och blommiga vaser. Spetsar och kuddar med rynk. Det var å andra sidan varmt och hjärtligt, då det var porträtt på väggen och böcker från 40-talet med personliga hälsningar i. Dock kändes det lite konstigt när det var såå personligt, så vi kände oss inte helt väl till mods.
Tror jag ...
Vi hade inte mycket att göra den kvällen, eftersom hon bodde lite i utkanten, så vi gick och lade oss tidigt. Norra Skånes inland går inte att jämföra med södra Skånes kust, så vi började faktiskt att räkna ner tills vi skulle komma hem. Vi somnade gott i alla fall, semesterns sista natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar