Hemresan var så tidig att vi knappt hann somna innan det var dags att kliva upp och bege sig. Jag sov knappt något av rädsla för att missa att klockan ringde. Dumt, förstås.
Det var bara deodorant och tandborstar som skulle packas i på morgonen, så allt var förberett. Den svåraste utmaningen var att väcka Edvin, Arvid brukar studsa upp så fort han får upp ögonen. När vi väl var vakna var det snabba ryck för att kunna ut och bort mot receptionen. Vi beställde varsin kaffe, och typiskt nog var vi för trötta för att förtydliga att det skulle vara svart, och bartendern var nog också trött som glömde fråga, för det blev latte. Vi har helt vant oss av med mjölk nu. Smakade surmjölk.
Vi checkade ut och klippte av oss armbanden, och skulle sätta oss med en god kopp kaffe. Men precis då kom bussen så vi var tvungna att gå. Den var lite tidig, tur vi var tidiga också. Vi lastade in oss i bussen och letade någonstans att sitta i den proppfulla bussen, men vi lyckades hitta oss varsina platser. Vi gatt dock vänta (på nyfikna kvinnan med familj), så Jonas kilade in och hämtade kaffekopparna så vi kunde dricka i bussen.
Den kvinnan, alltså. Undrar om hon någonsin släpper loss. Det låg en ung tjej i baksätet och sov, inte så himla konstigt klockan halv sex på morgonen. Istället för att ursäkta sig och vänligt be henne sätta sig upp så röt hon i att minsann fler måste få sitta. Jösses. Kan hon le? Kanske inte halv sex på morgonen, förresten. Vem kan det mer än Arvid?
Sedan åkte vi och hämtade upp några på ett hotell till innan färden mot Antalya och flygplatsen. Det gick jättebra, och det var spännande att sitta och prata med Arvid om solen och månen. Han tyckte det var konstigt det här med att solen "går upp". Jag visade honom var himlen var alldeles röd, och att solen snart skulle komma fram där, men han tyckte ju att solen ju kommer fram överallt. Sedan konstaterade han att månen var uppe också.
-Mamma. Vajföj följej månen eftej bussen?
Ja, hur förklarar man det där med att månen följer efter bussen, egentligen?
Framme vid flygplatsen tog allt en evinnerlig tid. Först en säkerhetskontroll. Sedan kö, men efter ett tag hade vi i alla fall lyckats checka in vårt bagage. Då gick vi genom en boardingkort-kontroll och ytterligare en säkerhetskontroll. Vi fick igenom vattenflaskorna. Skönt!
Sedan satte vi oss vid en utgång och åt vår frukost. Barnen fick bröd. Vi åt kalkon, rökt skinka, gurka och ost. Efter det hade vi lite tid att slå ihjäl i tax freen, så vi delade upp oss och köpte en flaska Whisky till farfar som tack för hjälpen med skjuts. I övrigt fick barnen köpa var sitt godis. Edvin valde Kinder-choklad, Arvid Smarties. Inga stora förpackningar, sköna ungar!
Sedan väntade vi in vår avgång i vår utgång. Och väntade. Och väntade. De började påstigningen jättesent, så flyget blev försenat, fick vi höra sedan. Kaptenen berättade att flygplanet och besättningen var färdiga långt innan första bussen kommit ut. För vi åkte buss ut till plattan, på samma sätt som vi åkte buss in från plattan när vi kom.
Maten påbörjades inte särskilt snabbt den här gången heller, men när den väl gjorde det gick det en aning snabbare. Möjligen. Däremot var de så otroligt ineffektiva att vi verkligen förstår varför det tar tid. Ojojoj. På nerresan hann vi inte äta upp innan de kom och samlade in brickorna. Den här gången kom de aldrig och samlade. En flygvärd gick och plockade in alla muggar, men kom bara några rader innan han insåg att han inte fick med sig dem bara i händerna, så han gick tillbaka. Efter ett långt tag kom han tillbaka och samlade in några burkar, och sedan tillbaka. Helt osystematiskt plockade han in grejer från folks brickor, men brickorna blev vi inte av med.
Tiden gick och brickorna stod kvar. Raderna bakom oss hade lyckligtvis blivit av med sina, och raderna framför oss, men några rader runt där vi satt var fångar i sina stolar med brickbordet nerfällt och brickan stående i vägen. Irritersamt. Vi skojade om att de inte skulle komma och hämta brickorna innan landning, och tyvärr fick vi rätt. En flygvärdinna kom gående med en vagn och skulle samla in muggarna, jag skojar inte, det var helt oacceptabelt. Jag gav henne min bricka då, för vi hade påbörjat inflygningen. Hon suckade lite och tänkte neka, men tog sedan snällt emot den. Hon såg nog på in blick att det inte var aktuellt att låta den stå kvar. Jag hade suttit i timmar utan att kunna röra mig, och svettades och hade sådan grym huvudvärk att jag knappt visste var jag var.
Så, äntligen fria! Och så tändes lampan med säkerhetsbältet ... Det var soligt och fint ovan molnen, förstås, men snart dök vi ner i ett stort vitt, fluffigt moln. Det skakade lite och tog ett tag, men sedan kom vi ut ur det. Ett ypperligt tillfälle att förklara vad moln är för barnen. Under molnen var det mulet, men rätt ljust. Tyvärr var vi bara mellanmolntäckena, vi skulle genom ett till. Det såg lite mörkare ut. Så dök vi ner i det också, och dök och dök. Vi kom aldrig igenom det. Det kändes som om vi snart skulle slå i marken, så lång tid tog det, och det var skakigt och turbulent. Vi passerade en luftgrop så folk hujjade till. Hmm. Jag var inte så glad. Jag är ju rätt flygrädd numera.
Jag tittade åt Edvin och skulle kolla ifall han tyckte det var spännande eller otäckt, och såg att han hade slocknat. Han var vaken hela resan, och även under landningen, men allt skak gjorde nog det rätt skönt att somna. Så var han i barnvagnen som bäbis också, sov bäst när vi körde i terrängen.
Efter ett långt tag kom vi ut ur molnen, och var då inte helt förvånande rätt nära marken. Det svajjade och skakade av all turbulens, och jag blev mer och mer rädd. Jag var rädd att piloten skulle tappa kontrollen över planet och inte hinna få ner det i lagom nivå till landningsbanan. Han lyckades dock få ner planet trots turbulensen och svajjet, och efter vad som kändes som en evighet ovanför landningsbanan tog vi mark och folk i kabinen jublade. Jag jublade inte, jag ville veta att vi hann få stopp innan landningsbanan var slut också ... Skeptisk.
När så skedde kom tårarna, herrejösses så rädd jag var. Jag har aldrig varit minsta rädd för att flyga innan jag fick två prinsar att vara rädd om. <3
Vi fick sedan stå ute i kylan, för det var mulet och blåsigt, och vänta på att få visa våra pass. Sedan tog vi våra väskor och åkte hem med farfar, som suttit i bilen och väntat på oss trots förseningen. Farmor och Gustav var hemma hos oss och förberedde middag, men jag hade så ont i huvudet att jag var tvungen att ta starkare smärtstillande. Då somnade jag och missade middag.
Vaknade lagom till kaffet, och var seg. Men lycklig över att vara hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar