Förvirrade tankar

Vecka 10 (9+6)

Nu har jag helt plötsligt börjat att må bättre. Hallå? Häromdagen kräktes jag, och nu mår jag knappt illa? Fast jo, visst mår jag illa, men nu har jag korta stunder med i princip inget illamående alls. Hoppas det har gått över. Dock finns ju fortfarande rädslan för att inga symtom betyder att den lilla räkan (som numera inte ens ser ut som en räka) har lämnat in.

Varför kan man inte få allt? Både matlust, ett trevligt sätt, en massa ork, förmåga att se klart på saker och ett gott självförtroende samtidigt som jag är helt säker på att räkan mår jättebra och växer som den ska. Och, ej att förglömma; hormoner som inte har raveparty i ens kropp.

Hormonerna ja ...

Igår hade jag badrocken på mig, och satt och rullade upp skärpet i båda ändarna, som två rulltårtor. Efter en stund rullade de upp sig. Jag tjöt som om det inte fanns någon morgondag och Jonas skrattade sig halvt harmynt och försökte trösta mig med att vi kunde rulla nya rullar.

Trots alla jobbiga symtom skulle jag för allt i världen inte vilja byta med Jonas. Hur sjutton skulle jag stå ut med mig? Jag menar en ettrig, grinig, självömkande valross som bara ligger i soffan och mår illa och inte gör just någonting för att rädda hemmet från misärens grepp? Nä, fy sjutton. Jonas drar, ännu så länge i alla fall, det i särklass tyngsta lasset under denna graviditet och för det är jag honom enormt tacksam. Faktum är att han faktiskt är guld värd!!