Omgivning informerad

Vecka 10 (9+1)

Några av våra närmaste vänner har redan börjat ana att något inte stått rätt till i vår tillvaro, men inte fått något bekräftat.
Övriga har fått vänta tills efter vårt första ultraljud. Inte förrän efter det ville vi börja förbereda folk på vad som komma skall.

Det hela började med fikat hos mormor med Jonas familj. Både lillebror, mor, styvfar, mormor och morfar var på plats. Efter att vi gratulerat mormor på födelsedagen kunde vi "överlämna" ännu en present; att hon skulle bli gammelmormor i februari. Farbror Gustaf var lite bekymrad över sitt lego, men sträckte sig till att donera en legobit till bäbisen. Gammelmorfar Knut var väldigt bestämd när det gällde namn, och tyckte inte att Emil var ett bra alternativ.
Reaktionerna var blandade, men positiva. Det kändes jättebra! Men hur sjutton kunde mormor redan ha listat ut det??

Efter det fick våra vänner i Linköping veta vad som stod på, och alla var lika glada. På vår forumfest släppte vi bomben som en fråga i tipspromenaden. (Jag vann, eftersom jag var den enda som kunde svaret på den frågan. Jag vann en flaska vin ...)

Så var det dags för Jämtlandsresan. Första anhalten var Stockholm, där min far var på campingsemester. Han tyckte det var skönt att han slapp förklara för oss hur man gör (varken jag eller mina syskon har några barn, ännu). Glad blev han allt över att få bli morfar.

Efter det stannade vi i Sundsvall hos syrran, och hon blev jätteglad att vi gav henne och hennes sambo lite andrum. ;) Hon ser mest fram emot att få ekipera bäbisen. Typiskt mostrar.

Till slut nådde vi fram till Östersund, och vi kunde få berätta för mamma. Eftersom hon "bara" har mig var det extra roligt att få berätta att hon skulle bli mormor. För hennes del var det ju strålande nyheter, men nu fick hon ju börja oroa sig igen. Efter 30 år trodde hon att ängslan var över, och då blir det dags att oroa sig för barnbarn?! Haha.

Dagen efter kunde vi berätta för andra morfar; Gustaf. Han blev jätteglad och stolt, och han pratar inte om annat.

Under veckan fick sedan mina "gamla" vänner reda på det. Av Anna fick jag till och med ärva mammakläder. Tack Tim!!!

Så, nu vet alla. Ingenting är hemligt och jag kan sluta låtsas må bra. Nu gäller det bara att få den lilla räkan (som inte längre ser ut som en räka) att inte ge upp sitt liv.