Det är ett stort steg att ta när man lämnar BB. Jättestort! Från att ha kompetent personal och hjälpmedel dygnet runt, ska man ta med sin lilla guldklimp och åka hem och förlita sig på sin egen förmåga att ta hand om en nyföding. Det är jobbigt, och det är BB-personalen fullt medvetna om.
Fram till återbesöket ringde de dagligen och förvissade sig om att allt kändes bra och att amningen fungerade. Det var otroligt skönt att ha dem som stöd, fast på avstånd. Då kunde man ställa alla frågor man hade, och få bekräftat att allt var helt normalt.
Efter några dygn var det så dags för återbesöket. Jag hade fasat lite för det, eftersom jag visste att efter det kommer BB-personalen att sluta höra av sig. BVC finns ju, men just då var BB den enda tryggheten kändes det som.
Så, vi hade fått en tid 09:00 på Jonas födelsedag. Jösses! Hur kan de planera in ett återbesök så tidigt på morgonen när de vet att vi är nyblivna föräldrar? Orutinerat ...
Vi ställde klockan på 07:00, bara för att ha riktigt gott om tid. Bara det var en mardröm eftersom sömnen blir en aning störd när man har spädbarn. Jag klev upp och ordnade frukost på säng åt oss. Vi gjorde oss i ordning så Edvin skulle få gott om tid att äta. Och bara för det så åt han, och åt, och åt ... Helt plötsligt hade vi bråttom, vi som hade tagit till så rejält med tid.
Prick klockan 09:00 trillade vi in på BB med andan i halsen. Barnmorskan väntade på oss.
Vi gick in och började prata. Hon frågade om allt var bra, och vi kunde inte säga annat än att så var fallet. Amningen fungerade och vi hade så smått börjat inse att det fanns en chans att vi faktiskt skulle lära oss att bli ena riktiga toppenföräldrar.
Snart grusades den idylliska tanken då barnmorskan tog fram provtagningsutrustningen; det var dags att ta blodprov- PKU-test. Även om man innerst inne vet att det är för barnets bästa, så gör det ordentligt ont i en när man måste sticka sitt barn.
Vi bedövade Edvins hand med varmt vatten. Sedan fick jag stoppa in ett finger i hans mun så han skulle ha något att suga på. Som sista smärtlindrande åtgärd sprutade vi in glukos (sockerlösning) i hans mun medan barnmorskan stack honom på handryggen.
Han var så duktig, och visade inte med en min att han tyckte det var otäckt. Dock stod hans mor och far med tårar i ögonen för att han var så tapper ...
Sedan var det dags för vägning. Eftersom det var så snart efter förlossningen väntade vi oss inte att han skulle ha fettat på sig så mycket. De första dygnen efter förlossningen sjunker barnen alltid i vikt eftersom amningen inte hunnit komma igång och barnet mest bara sover. Det tar ungefär två veckor innan barnet har kommit upp i födelsevikten igen.
Han hade i alla fall ökat, vilket var det viktigaste, och vägde nu 2670g.
Fram till återbesöket ringde de dagligen och förvissade sig om att allt kändes bra och att amningen fungerade. Det var otroligt skönt att ha dem som stöd, fast på avstånd. Då kunde man ställa alla frågor man hade, och få bekräftat att allt var helt normalt.
Efter några dygn var det så dags för återbesöket. Jag hade fasat lite för det, eftersom jag visste att efter det kommer BB-personalen att sluta höra av sig. BVC finns ju, men just då var BB den enda tryggheten kändes det som.
Så, vi hade fått en tid 09:00 på Jonas födelsedag. Jösses! Hur kan de planera in ett återbesök så tidigt på morgonen när de vet att vi är nyblivna föräldrar? Orutinerat ...
Vi ställde klockan på 07:00, bara för att ha riktigt gott om tid. Bara det var en mardröm eftersom sömnen blir en aning störd när man har spädbarn. Jag klev upp och ordnade frukost på säng åt oss. Vi gjorde oss i ordning så Edvin skulle få gott om tid att äta. Och bara för det så åt han, och åt, och åt ... Helt plötsligt hade vi bråttom, vi som hade tagit till så rejält med tid.
Prick klockan 09:00 trillade vi in på BB med andan i halsen. Barnmorskan väntade på oss.
Vi gick in och började prata. Hon frågade om allt var bra, och vi kunde inte säga annat än att så var fallet. Amningen fungerade och vi hade så smått börjat inse att det fanns en chans att vi faktiskt skulle lära oss att bli ena riktiga toppenföräldrar.
Snart grusades den idylliska tanken då barnmorskan tog fram provtagningsutrustningen; det var dags att ta blodprov- PKU-test. Även om man innerst inne vet att det är för barnets bästa, så gör det ordentligt ont i en när man måste sticka sitt barn.
Vi bedövade Edvins hand med varmt vatten. Sedan fick jag stoppa in ett finger i hans mun så han skulle ha något att suga på. Som sista smärtlindrande åtgärd sprutade vi in glukos (sockerlösning) i hans mun medan barnmorskan stack honom på handryggen.
Han var så duktig, och visade inte med en min att han tyckte det var otäckt. Dock stod hans mor och far med tårar i ögonen för att han var så tapper ...
Sedan var det dags för vägning. Eftersom det var så snart efter förlossningen väntade vi oss inte att han skulle ha fettat på sig så mycket. De första dygnen efter förlossningen sjunker barnen alltid i vikt eftersom amningen inte hunnit komma igång och barnet mest bara sover. Det tar ungefär två veckor innan barnet har kommit upp i födelsevikten igen.
Han hade i alla fall ökat, vilket var det viktigaste, och vägde nu 2670g.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar