Förlossningen - by Jen

När börjar en förlossning?

I min värld började den mentalt torsdagen den 31/1, då slemproppen gick. Då kändes allt så verkligt helt plötsligt, och jag började inse att en förlossning faktiskt var i antågande. Visst kunde det fortfarande ta flera veckor innan det sku lle komma igång, men det var ändå startskottet och den detalj som min hjärna behövde för att börja fokusera och sluta skjuta allt på framtiden.
Så, jag började packa BB-väskan; kamera, filmkamera, blodgrupperingspapper, patientkort och tofflor. Till Mini packade jag ner alla kläder jag hittade, och som var i lämplig storlek. Resten skulle jag packa lite senare ...

Vid fyratiden under natten mot lördagen den andre februari vaknade jag av att förvärkarna blev värre. Inte farligt, och det gick över efter en stund så jag kunde somna om.
På morgonen var allt som vanligt, och vi tänkte inte mer på detta än någon av alla andra gånger jag vaknat och haft ont på olika ställen i magen. Jonas gjorde frukost, och vi åt för fullt. Allt var som det skulle, men vi hade lite bråttom eftersom svärfar skulle komma och hjälpa oss att byta handfat i badrummet. Vi hann dock duscha och och göra klart allt innan vattnet skulle stängas av.

Medan svärfar Tomas jobbade i badrummet målade Jonas väggarna i Minis rum. Farbror Gustav lekte med katterna, och jag lade mig tillrätta i soffan för att kolla på världscupen i utförsåkning. Arg som ett bi blev jag när tävlingarna var inställda pga snöfall. Nåväl. Inget att göra åt. Jag bytte kanal och började titta på reprisen av "Uppdrag granskning".
Efter en stunds tittande kände jag hur det blev blött i byxorna, så jag skyndade till badrummet. Jag ropade på Jonas, och tillsammans kunde vi konstatera att det verkade vara vattnet som gått. Klockan var 11:45. Nu var det diverse tankar som snurrade i huvudet ... Var det verkligen vattnet? Vad händer nu?
Efter telefonkontakt med en barnmorska på förlossningsavdelningen blev vi lite lugnare. Vi skulle åka in för kontroll vid 17-tiden, om inte värkarna kommit igång. Om jag hade värkar kunde jag avvakta lite till och ringa istället, sade de.
Jag hade inga värkar alls, så det kändes väldigt lugnt. Dock kanske jag skulle sättas igång dagen efter, då man efter vattnet gått bör ha kommit igång med värkar och förlossningsarbete inom något dygn. Men eftersom vi kände oss osäkra, och inte vågade hoppas på att det var vattnet som gått, så försökte vi att hålla nere förväntningarna. Jag måste erkänna att jag var rädd eftersom jag inte kände att jag hade kontroll över situationen och heller inte trodde att jag var mentalt förberedd.

Så, nu var det bara att vänta och se. All nervositet gjorde dock att magen började värka på oss båda två så vi gick över till Jonas mamma en stund. Det visade sig vara helt fel dag att stänga av vattnet hemma ...
Väl hos svärmor var allt lugnt, och vi satt och pratade lite. Efter en stund ville jag gå hem igen, för då hade jag rejäla förvärkar (som jag fortfarande trodde att det var). Efter en timme hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle vända mig, så jag ringde förlossningsavdelningen igen. Då barnmorskan i andra änden hörde mig, sade hon att vi kunde åka in då jag verkade ha rejält ont. No shit ...

Då var klockan 14:00, och vi började fundera på saken. Dock hade vi ju inte hunnit få ordning på handfatet och vattnet, varför jag ville att vi skulle avvakta lite till så det hann bli klart innan vi åkte. Under tiden packade jag BB-väskan så gott jag kunde, medan Jonas hämtade bilen. (Och ja, jag förbannade mig själv för att inte BB-väskan redan var packad. Och ja, jag lade ut en större del av Minis kläder då jag insåg att jag antagligen inte skulle föda en hel bäbisarmé.)

Då vi väl åkte in var inte badrummet färdigt, men jag orkade inte vänta längre, så snälla svärfar stannade kvar och gjorde det åt oss. Han hade för övrigt inte mycket hjälp av Jonas då ändå, eftersom jag (och Mini) krävde hans fulla uppmärksamhet och fokus.
Vi höll knappt på att komma från gården dock, eftersom våra lata grannar alltid ska köra in med sina bilar. Att vi gjorde det själva också den här gången ansåg vi vara legitimt, faktiskt. Bilar stod och blockerade utfarterna, så Jonas fick ringa på dörren hos några då inte ens signalhornet uppmärksammade dem på läget ... Fläppon!

Under bilfärden tänkte jag bara på att jag ville vara framme. När vi närmade oss Linköping (12 km från vår bostad) såg jag den välkända profilen av US (Universitetssjukhuset) långt, långt borta. Det kändes som en evighet, men till slut kom vi äntligen fram.
Vi lyckades kämpa oss upp till förlossningsavdelningen. Vid det laget var jag så medtagen att det kändes som bomull i huvudet. Då jag har arbetat som US-väktare hittar jag rätt bra på området, men inte idag. Vi fick hjälp av en vaktmästare att hitta fram.

Jag kände igen barnmorskan som tog emot oss vid dörren i alla fall, och jag hann notera att vi blev tilldelad förlossningssalen närmast barnmorskeexpeditionen där det stod en High Chaparall ... Typiskt mig.

Vår barnmorska kom in till oss och presenterade sig som Jennie. Hon bad mig lägga mig på sängen medan hon skrev in mig. Då var klockan 15:06. Jag tänkte att det var en himla tur att jag tvättat håret på morgonen, och att tånaglarna var nymålade. Hur hade det sett ut om jag kom in till sjukhuset med smutsigt hår och flagnat nagellack? Rationella tankegångar ...
Jag hade väldigt ont. Efter mycket om och men, och hjälp från Jennie och Jonas, hade jag krånglat av mig kläderna så att Jennie kunde undersöka mig. Johoorå, visst var det värkar jag hade; jag var öppen 4 cm redan.
Vips så satt jag med lustgasen i handen. Och vips så hade jag andats mig illamående. Usch. Plötsligt blev jag med ens påmind om varför jag är i det närmaste nykterist. Jonas hjälpte mig att hålla ordning på lustgasen så jag skulle få ut önskad effekt av den. Fördelen med lustgas är att det efter några andetag slutar att snurra och verkligheten kommer tillbaka.

Ganska snart (kl. 15:50 enligt journalen) bad jag om ytterligare smärtlindring, och Jennie föreslog en ryggmärgsbedövning - EDA. Efter att ha fått bekräftat att det inte medför några risker för Mini, samt "tillåtelse" från Jonas, så accepterade jag erbjudandet.
Jennie dubbelkollade med mig några gånger, samt informerade mig om att det skulle kunna innebära att värkarna blev svagare och således kunde orsaka en mer utdragen förlossning. Svagare värkar kändes då inte som något negativt, och en längre förlossning var det värt, så jag fortsatte att be om bedövningen. En narkosläkare ringdes dit. Innan bedövningen skulle läggas ville de att jag skulle gå och kissa. Men jösses! Var de alldeles från vettet? Hur skulle jag kunna kliva ur sängen? Nåväl. Var det vad som krävdes för att få bedövning så var det väl bara att lyda. Jag har egentligen inget minne av att jag faktiskt klev upp och kissade, men är säker på att jag gjorde det.

Snart stod en kvinna framför mig och presenterade sig som narkosläkare, samt informerade mig om hur det skulle gå till. Hjärnan kändes bedövad av smärtan, så jag orkade inte ge något gensvar. Under tiden hon förde in nålen var det viktigt att jag var helt stilla. Det är inte helt lätt när man är mitt i en episod av ”Värkarna from Hell”, men jag valde att sitta upp under tiden i alla fall. Jag kände att jag absolut inte skulle kunna ligga ner, blickstilla, i tio minuter.

Jonas och undersköterskan Ulla pallade upp mig och stöttade mig under tiden. Det gjorde inte speciellt ont, utan den nya smärtan var snarare välkommen som omväxling. (Enligt journalen var klockan då 16:30.)

Då jag inte har några som helst tidsbegrepp själv, kan jag heller inte säga hur lång tid det tog innan bedövningen började verka. Dock kan jag säga att jag efter ett tag glömde bort smärtan, vilket kan tyda på att den var bortbedövad. Skönt!

Jag hade tre olika stadier som växlade under värkarbetet;

1. ”Nära-döden-upplevelsen” då jag ”gick in i mig själv”, ”mötte smärtan” och andades. Under värkarna gjorde det ont, fast inte som förut utan det var mest jobbigt med det enorma trycket som blev mot ändtarm och bäckenbotten. Jag andades lustgas för glatta livet, och fokuserade på att ta långa, djupa andetag. Jonas och Jennie påminde mig hela tiden om andningen, och det var guld värt att få hjälp med den detaljen. Annars är det lätt att spänna sig och sluta andas under tiden. Denna fas var oerhört jobbig, men uthärdlig trots allt. Jonas höll mig i handen och tröstade mig. Smärtvågen var över relativt snabbt, och jag såg fram emot vilopausen och verkligheten. Jag hann dock uttala en önskan om att få ångra mig, vilket givetvis inte var rationellt för fem öre. Inte ens då det var som värst skulle jag kunna stå för det uttalandet. Jag ska ta upp det i bikten på söndag.

2. ”Vilopausen”. Mellan vissa värkar var jag så dåsig att jag nästan somnade, även fast det var så pass korta intervaller. Det var jätteskönt, och kroppen blev blytung. Så avslappnad har jag aldrig varit ...

3. Verkligheten. Mellan andra värkar var jag jättepigg, och pratade på som om ingenting hänt.

   Jag kommer ihåg vissa uttalanden och samtalsämnen jag hade. Bland annat berömde jag Jennie och Ulla för att de var så snälla, samt informerade dem om att jag inte hade för avsikt att byta barnmorska (vilket man läser om överallt; vikten av att be om en annan barnmorska om det känns fel).

   Jag råkade visst kalla dem för sadister också - inte elaka men av naturen onda. Jonas lugnade mig senare (då jag började få ågren a la första fjortisfyllan) och sade att de hade förstått att jag sagt det med humor.

   -Ni kan sluta nu, för jag har blivit religiös! Det sade jag i ett ögonblick av desperation då jag ansåg att jag utsatts för tillräckligt med prövningar ...

Värkarbetet fortgick, och jag andades, skrek, visslade, dåsade och skrattade om vart annat. Det kändes helskumt ... Omvärlden var oviktig. Folk kom och gick i salen, och helt plötsligt stod en annan barnmorska där inne också. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om så Elvis Presley själv kommit in i rummet. Så fokuserad och inne i mitt eget var jag.

Rätt som det var hörde jag en ny röst som presenterade sig som förlossningsläkare. Jag tänkte att det var trevligt med så fint besök, och kände mig lugn över att allt var som det skulle. Tanken att läkaren var där för att något inte var som det skulle slog mig aldrig.

Efter ett tag sade Jennie att jag var helt öppen. Jag tänkte att det lät positivt, men förstod inte riktigt innebörden av det. Inte där och då.

Jennie och Ulla började plocka isär sängen jag låg i, och jag uppfattade att den nedre delen helt plockades bort. Vips låg jag i den traditionella ”gynställningen”, och förstod ingenting av vad som skedde. Varför fick jag inte längre ha den sköna kudden under knäna? Att Jennie gång på gång förklarade att det började bli dags för bäbisen att komma fram kunde jag inte ta till mig. Jag vågade inte tro att det trots allt var så enkelt att föda barn.

Jag vred på huvudet och såg att det stod en vagn dukad med några rostfria instrument. Precis den typen av instrument som man kan tänkas behöva för avnavling och omhändertagande av moderkakan ... Jag undrade i mitt stilla sinne varför de hade plockat fram de sakerna redan nu, när det återstod flera timmar av förlossningsarbetet.

Jennie sade åt mig att jag vid nästa värk skulle krysta istället för att andas lustgas. Det kändes overkligt, och jag ifrågasatte hennes omdöme. Varför skulle ja krysta nu? Skulle vi inte vänta in Mini? Klockan var 17:25, och Ulla sade att det kanske skulle bli bäbis innan klockan 18:00. Hah. Jag trodde hon skojade, och frågade om de på allvar trodde att Mini skulle vara framme innan midnatt. Jennie bekräftade Ullas uttalande om att Mini skulle komma till världen när som helst nu.

Jag trodde henne inte.

Man har läst en massa om förlossningar, och jag har trott att själva krystningsskedet kommer av sig själv. Alltså att kroppen själv ska vilja krysta. Så fungerade inte jag, så när Jennie sade åt mig att krysta vågade jag inte det. Jag var så otroligt rädd att det skulle göra ont. Och varför krysta när kroppen kände sig nöjd med tillvaron som det var? Väck inte den kropp som sover ... Jennie förklarade att jag redan genomgått den värsta smärtan i och med värkarna. Jag trodde henne givetvis inte. Jag var fast övertygad om att det värsta var kvar.

Men, som den otroligt lydiga patient jag trots allt var, krystade jag lite försiktigt. Jennie peppade mig och förklarade att jag gjorde precis rätt. Jag kände ingenting när jag krystade, och tvivlade på att Mini ens rört sig ett uns av den halvhjärtade krystningen jag försiktigt åstadkom. Borde det inte ha känts att en liten människa var på väg ner genom kroppen?

Jag fortsatte att krysta, och Jennie och Jonas fortsatte att peppa mig. I periferin såg jag den extra barnmorskan som gjorde något med nålen jag hade i armen. Hon presenterade sig, men jag har inget minne av vad hon sade. Dock minns jag att hon klämde mig i armen när hon höll på ...

Min skepsis fortsatte, och trots krystningarna hade jag inte förstått hur nära förestående Minis ankomst till världen var. Jennie bad mig att sluta krysta ett tag, och jag hörde hur förlossningsläkaren sade något om ”stå och tänja lite”. Det gjorde en aning ont, men var inte outhärdligt. Det brände, liksom.

Klockan var då 17:45, och Ulla sade att det blir bäbis innan 18:00. Jag trodde henne inte förstås, och frågade vad hon menade. Då berättade Jennie att bäbisens huvud stack ut, och att jag kunde se det om jag tittade ner. Jonas och Ulla hjälpte mig att sträcka upp mig lite och jag tryckte ihop magen, för den skymde sikten. (Magen var nämligen helt plötsligt tom och inte ett dugg hård längre, upptäckte jag.) När jag tittade ner såg jag ett litet, hårigt huvud som stack fram!

Helt plötsligt började jag inse att Mini var på väg ut, på riktigt! Jag som hade väntat på den extrema smärtan som alla som fött barn pratat om. Jag förklarade för Jennie att det kändes konstigt, och att jag alltid trott att den värsta smärtan skulle vara i och med att barnet skulle ut. Hon log och upprepade att den värsta smärtan redan var över för länge sedan i mitt fall.

Efter en stund sade Jennie åter igen åt mig att krysta, vilket jag gjorde. Dock var jag tvungen att dubbelkolla så inte jag gjorde något galet, som att krysta ut bäbisen på eget bevåg. Hon log och bekräftade, så jag krystade. Det brände till lite, sedan sprattlade det till där nere och vips låg ett litet, kladdigt knyte på mitt bröst ...

Känslan härifrån går inte att förklara, men jag log och och tårarna rann. Jag tittade på det pyttelilla knytet och blev alldeles varm om hjärtat. Vad som skedde runt omkring mig vet jag inte, och brydde mig inte om det heller. Mini levde och verkade välskapt. Jag hörde hur Jonas sade att det var en pojke, och helt plötsligt kändes det självklart att det var en pojke. Det var ju precis vad jag ville ha. (Fast hade det varit en flicka hade jag förstås känt samma sak.)

Direkt Mini kom fram bildades en stor, rosa, fluffig bubbla runt mig, Mini och Jonas. Vi fick en stund för oss själva innan de ställde nya krav på mig. Vem bryr sig om moderkakan när man precis fått sitt barn på bröstet? De bad mig krysta, men jag kunde inte. Jag var så fokuserad på min son att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra.

Jag vet inte om jag krystade, men jag kände ingenting i alla fall. Ut kom den tydligen ... Då hade det gått ett bra tag, och ännu en barnmorska hade tillkommit.

Då jag mådde så bra, och tyckte att det gått så bra, var jag nästan säker på att jag inte hade spruckit något. Jennie tittade efter och konstaterade att jag endast hade fått några mindre bristningar som hon sydde. Hon bedövade med spray och sade åt mig att andas lustgas, men det gjorde inget ont alls. Jag hade ju Mini på bröstet och hans stolte far - min älskade sambo - vid min sida. Vem bryr sig om obetydliga ting som smärta när man är mitt i en rosa, fluffig lyckobubbla?

Sedan tog de Mini för att undersöka honom. Allt verkade vara i sin ordning, och han hade rätt antal fingrar, tår, öron, näsor, ögon ... Ja allt var perfekt!

Han vägde bara 2830 gram till sina ståtliga 49 cm, och var således inte jättestor. Hans temperatur var 36,9 C.

Med mig var det bara toppen också. Blodtryck och puls var bra, humöret på topp och jag kunde röra mig igen utan att besväras av den store magen. Jag blev tillsagd att gå och duscha, och min vana trogen lydde jag Jennies ord. Hon sade att jag skulle passa på att kissa i duschen eftersom vattnet skulle hjälpa till att späda ut urinen så det inte skulle svida så mycket. Det fungerade för det sved nästan ingenting. Jag var ju dessutom bedövad sedan hon sydde.

Efter duschen var jag en helt ny människa, och Ulla kom in med fika åt oss. Det var så underbart gott, och när jag kände efter var jag rejält hungrig. Det var första gången på flera månader jag känt en sådan aptit.

Efter fikat följde Jennie med oss till BB-avdelningen. Jag fick åka i rullstol. Vi fick ett enkelrum, så Jonas skulle kunna stanna kvar.

Vi pratade igenom förlossningen litegrann, och jag upprepade i ”nyktert” tillstånd hur nöjd jag var med Jennies och den övriga personalens insatser.

Hon berättade att jourläkaren tillkallats eftersom bäbisens puls hade gått ner lite mot slutet, och att de de sista minuterna gett mig värkstimulerande dropp för att påskynda det hela. Förlossningsläkaren övervakade hela förloppet mot slutet. Vilken otrolig tur att jag inte visste om vad som pågick!

Bäbisen hade gjort honnör när han kom ut, för handen stack fram också när huvudet kom ut. Han låg först med ansiktet vänt framåt, men hann vända tillbaka sig innan han var ute, så hjässan kom först.

Jag tackade Jennie för all hjälp, och hon lovade att försöka komma tillbaka dagen efter så vi kunde prata igenom om jag hade frågor om förlossningen.

Så, när vi väl var ensamma var vi otroligt lyckliga och otroligt trötta. Klockan var 21:30 och jag såg tillbaka på förlossningen med ett stort leende. Personalen var helt fantastiska, Mini skötte sig exemplariskt, Jonas ställde upp mer än jag vågat hoppats på och inte minst; jag klarade av det!