Förlossningen - by Jonas

När är man egentligen mentalt förberedd på en förlossning? Jag kan tänka mig att när man närmar sig - eller rentav överskrider - det beräknade födelsedatumet så känns förlossningen och nedkomsten som en realitet. Rent generellt brukar ju förstföderskor gå över tiden någon vecka, så jag var mentalt inställd på att behöva vänta. Så när Jen på torsdagskvällen (31/1), 22 dagar innan bebisen skulle komma till världen, ropade att hon trodde att slemproppen hade gått, kändes den fortfarande avlägsen.

Genast satte vi iallafall igång att "googla" på vad denna händelse innebar. Givetvis är man selektiv och väljer att bara läsa den fakta som passar ens syften, så vi var ganska säkra på att slemproppen skulle återbildas, eller att det iallfall skulle ta åtminstone en vecka till innan vattnet gick. Trodde vi, ja!

På lördagen var Tomas förbi en sväng för att byta handfat i badrummet, varvid allt vatten i huset var avstängt. Jag stod i jobbarkläder och målade väggarna i bebisrummet med färgstänk i håret, ansiktet och på armarna. I just denna stund hörde jag ett skrik från badrummet på nedre plan - "Älskling!!! Vattnet går!". Skärrad ringde jag till förlossningsavdelningen som tyckte att vi skulle åka in till dem vid 17-tiden, drygt fem timmar senare. Såvida inte värkarna hade satt igång tills dess - då kunde vi vänta ännu ett tag.

Så för en stund återgick allt till det "normala" - vi gick över till mamma en sväng för att låna toaletten och efter det fortsatte jag att måla medan Jen lade sig i soffan och kollade alpint på TV. Men inom kort satte värkarbetet igång och vid 14-tiden hade hon så ont att vi var i kontakt med förlossningsavdelningen igen som tyckte att det kunde vara en god idé att åka in redan då. Så det blev en stressig stund då vi rafsade ihop alla grejer som kunde tänkas behövas (ja, givetvis var ju inte BB-väskan färdigpackad eftersom vi inte skulle åka in dit än på tre veckor). Nåväl, kl 15:06 stapplade vi in på förlossningsavdelningen efter en mycket lugn och försiktig bilfärd i den begynnande snöstormen.

Vi blev inledda till ett förlossningsrum av samma barnmorska som guidat oss runt på avdelningen strax innan jul. Medan vi tog av oss ytterkläderna kom en ny barnmorska in. Hon presenterade sig som Jennie, och skulle undersöka Jen för att se hur långt gången hon var i värkarbetet. Gissa om vi blev chockade när det visade sig att Jen redan var öppen 3-4 cm! Jennie och undersköterskan Ulla surrade fast mätinstrument på Jens mage, vilket fick henne att kalla dem för hårdhänta och sadister. Det ena instrumentet visade när en värk var på ingång, medan det andra visade barnets puls. Efter att Jen protesterat en stund gick de dock med på att ta bort det senare instrumentet och istället ta fram ett annat som fördes in och fästes i barnets huvud.

Nu var Jens smärta så stark att det var dags att sätta in smärtlindring. Lustgas är ganska standard, och tas under varje värk. Så vi drog fram masken och visade Jen hur hon skulle andas i den. Så fort nästa värk var i antågande drog jag fram masken och satte den över hennes näsa och mun. Det svåraste var att försöka få henne att dra djupa, lugna andetag istället för att skrika i masken. Efter första värken med lustgas blev hon yr och illamående och gnydde en hel del över det, trots Jennies instruktioner att ta några djupa andetag luft för att det skulle gå över. Snart började vi få in en viss rutin med lustgasen, och det syntes att den hjälpte.

Efter ett tag började dock lustgasen att bli otillräcklig, och Jen frågade om ryggmärgsbedövning. Vi diskuterade saken, och Jennie informerade oss att bedövningen kan göra att värkarbetet mattas av och därmed ge en längre förlossning, men det tyckte Jen var ett rimligt pris för att dämpa smärtan. Jag minns att Jen mitt mellan snyftningarna frågade om barnet skulle födas samma dag, varvid Jennie och Ulla svarade att de skulle gå av sitt pass kl 21:30, och innan dess skulle de se till att bebisen var framme. Det verkade lugnande på den blivande pappan, men den blivande mamman kunde inte riktigt tro på deras ord.

Plötsligt kom Ulla på att vi borde flytta bilen, så jag lämnade motvilligt rummet för att ställa bilen på den ordinarie parkeringen. Det kändes verkligen inte roligt att behöva lämna Jen just nu, och bilen kändes INTE prioriterad! Men när jag gått några meter i korridoren ropade Jennie tillbaka mig:
-Jag ska precis undersöka Jenny, så stanna några minuter!
Det visade sig att Jen nu var öppen fem centimeter. Gissa om jag sedan skyndade mig när jag flyttade bilen!

I en situation som den här, känns det väldigt egoistiskt och fånigt att tänka på sig själv. Men vi hade inte ätit något sedan frukosten, och jag kände att magen var helt tom och blodsockret i botten. Jen fick ju i alla fall juicer och saft att dricka! Detta i kombination med situationens oro, gjorde att ett kraftigt illamående växte sig starkare och starkare. Till slut rotade jag fram en av pirogerna som vi packat med, och frågade Jennie var jag kunde låna en micro. Hon tog pirogen och gick iväg med den.

Nu upplevde vi det som att värkarna blev kraftigare, och tursamt nog var narkosläkaren på ingående! Pirogen blev bortglömd i micron... Narkosläkaren skulle sticka in en milslång nål, kopplad till en behållare med bedövning, i Jens rygg. Den proceduren skulle påbörjas precis efter en värk, och det skulle krävas att Jen höll sig stilla i flera minuter. Hon kunde välja mellan att ligga på sidan, eller att sitta. Hon valde det senare, varvid Ulla och jag stöttade upp henne medan narkosläkaren började sitt arbete. Att stå i den positionen var inte alls bra för mitt illamående, och det började att snurra i huvudet samtidigt som jag fick anstänga mig för att inte hulka. "Håll ut! Håll ut!", var den enda tanke jag koncentrerade mig på, men efter några minuter var jag tvungen att lämna över stöttandet helt till Ulla och springa in på toaletten. Lyckligtvis kräktes jag inte, och efter att ha pustat ut på toalettstolen med ett glas vatten var jag redo att rycka in igen!

Ryggmärgsbedövningen gjorde susen, då Jen nu mellan värkarna var helt avslappnad, utan att ha speciellt ont alls. Så stundtals satt vi och småpratade och hade det trevligt några minuter, innan jag snabbt fick dra fram lustgasmasken igen. Det enda som Jen hade riktig ångest över nu, var att hon hela tiden upprepade att det värsta var kvar, trots att Jennie och Ulla gång på gång försökte övertyga henne om att det här VAR det värsta, och att snart var över!

Vid nästa undersökning, som gjordes kl 17:20, utropade Jennie att Jen nu var helt öppen. Vips började personalen att demontera den nedre delen av sängen och sätta upp de traditionella gyn-stols-benhållarna istället. Jag minns att Ulla peppade med att "Det blir bebis innan kl sex!". Tidigare hade värkarna kommit och gått av sig själva, men nu krävdes det lite aktivt deltagande av Jen; Jennie bad henne nämligen att krysta vid nästa värk istället för att andas!
Jen såg helt chockad ut av de instruktionerna och utbrast saker som att "Det kan jag väl inte göra!" och "Hurdå?". Men sagt och gjort, hon krystade och stånkade, och efter några värkar såg jag en strutformad, mörkhårig hjässa titta fram! Vi tryckte undan magen, som nu var betydligt mjukare, för att även Jen skulle kunna se. Själv tittade jag även titt som tätt på monitorn som visade barnets puls, och noterade nu att den var på nedåtgående. Ingen sa något om det, så jag blev aldrig riktigt orolig, men en förlossningsläkare kom in och hjälpte till från och med nu. Efteråt fick vi veta att han även gett värkstimulerande dropp för att snabba på förloppet då pulsen gått ned. Tur att de inte sa något och oroade oss med det just då, då hade nog pappa kreverat!

Och så, kl 17:50, drogs det fram ett kladdigt litet knyte som lades på mammas bröst, invirad i en filt. Jag frågade barnmorskan vilket kön det var, men det hade de inte hunnit se. Efter några minuter samlade jag mod till mig och lyfte på filten för att titta. "Det är en pojke!", upplyste jag stolt de övriga.

Jennie frågade mig om jag ville klippa navelsträngen, men i mitt illamående tillstånd och darriga knän kände jag att det räckte att sitta bredvid sängen och mysa med mor och son. Det som återstod nu för Jen var att försöka att klämma ut moderkakan. Vilka värdsliga saker de besvärade oss med, när hon ligger här med sin son på bröstet! Vem bryr sig om någon moderkaka??? Iallafall lyckades hon inte krysta, jag antar att muskulaturen var lite förlamad efter att gossen banat sin väg ut. Efter ett långt tag kom den första barnmorskan in, hon som hade visat oss in i förlossningsrummet. Hon virade navelsträngen runt handleden och började dra i cirkulerande rörelser samtidigt som hon masserade magen. Och vips, så ploppade moderkakan fram!

Efter att förlossningsläkaren hade undersökt moderkakan, och vi hade vägt och mätt den lille pojken, kom de in med lite välbehövt fika till oss, innan det var dags att transportera oss till BB-avdelningen inför natten. Klockan 21:25 hade vi installerat oss där, den nya, lilla familjen!