Kameraförlust

Söndagen den första juni var underbar. Solen sken och det var inte ett moln på himlen. Vi planerade att vi, liksom dagen innan, skulle gå på långpromenad och ha picknick i kohagen. Vi hade gjort en sallad att ta med och äta. Kaffetermosen var fylld och bäbisen insmord i solsyddsfaktor för alla eventualiteter. Eftersom vagnen var med fick picknickkorgen stryka på foten till förmån för lastgallret på barnvagnen.

Det sista som lastades på var kameran; den dyra, fina, digitala systemkameran. Eftersom lastgallret kantas av skyddsnät åt tre håll kändes det säkert att ha den där under. Ingen kommer åt att stjäla den, och den kan heller inte ramla ur utan att vi snubblar på den.
Så började vi då att gå. Det är en lång promenad på cirka 10 000 steg, och tar ett par timmar eftersom det inte är speciellt barnvagnsvänlig terräng.

Efter att ha gått i 45 minuter bestämde sig Jonas för att föreviga oss. Då befann vi oss mitt ute i den lantligaste av idyller. En stor vete(?)åker på ena sidan och en hästhage på andra sidan av den grusiga traktorvägen.
Han frågade besviket om jag tog ur kameran ur vagnen innan vi gick, men det hade jag naturligtvis inte gjort. Vi tittade på varandra och funderade på var den kan vara. Vi lyfte på allt som låg under vagnen, utan resultat. Vi lyfte på Edvin, kände i fickor, kollade i mössan ... Ingen kamera.
Vi suckade lite eftersom vi hade sett fram emot picknicken, men bestämde oss ändå för att vi gatt vända hemåt och se om vi kunde hitta kameran. Samtidigt som vi gick försökte vi få tag i Jonas mamma för att hon skulle kunna springa över och titta om den fortfarande låg hemma ändå. Vi försökte allt för att slippa gå hem igen från den fina promenaden.

Raskt gick vi hemåt, men samtidigt sökte vi av vägrenen där vi nyss passerat. Vi var tämligen säkra på att vi skulle hitta kameran, liggandes på vägen. När vi kom in till samhället tappade vi hoppet en aning eftersom risken att någon hittat den var större där.
Vi fortsatte att söka i buskar och diken längs gångvägen vi hade gått. Till slut kom vi hem till vår gård, och vi kunde knappt bärga oss. Så säkra var vi på att den skulle ligga på stenarna framför trappan. Det gjorde den inte, så då fanns bara ett enda ställe kvar; inne.

Jonas gick in först, men han visade inga tecken på att han hittat kameran. Jag ville inte tro det, så jag sprang in och letade igenom halva huset. Ingen kamera. Jag letade igenom resten av huset också, men utan resultat. Kameran var borta. Då tappade jag sugen helt, och insåg att kameran var borta. Jonas tröstade mig med att Linghem ju ändå är en villaidyll med ärliga människor, varför chansen att få tillbaka kameran var väldigt stor.

Vi skrev ut några lappar från datorn, där vi efterlyste kameran, samt informerade om att bilderna på minneskortet var värdefulla för oss. För säkerhets skull skrev vi ut adressen också, ifall en oärlig människa tagit kameran men ändå hade så pass mycket empati att de ville lämna tillbaka minneskortet med bilderna.
Vi gick direkt ut och satte upp dessa lappar på mataffären samt längs vägen vi hade gått. Om någon hittat kameran skulle de söka efter en efterlysningslapp som denna, så det skulle nog gå vägen.
Jag kunde inte vänta tills telefonen skulle ringa ...

Kvällen gick, och medan vi väntade på att någon skulle ringa gjorde vi ändå en polisanmälan. Detta så att kameran skulle kunna spåras om någon lämnade in kameran till polisen.
Jag var väldigt ledsen, så Jonas fick trösta mig med uppmuntrande ord. Jag såg bara det värsta, och kunde bara inte tro att vi inte skulle få tillbaka kameran.
Alla charmiga bilder på Edvin som fanns på minneskortet ... Bilder från vår jättemysiga picknick i Berg under kanaldagen. Vår kohagspicknick med grannen och hennes dotter. Kohagspicknicken från dagen innan. Usch. Det var massor med jättefina bilder där. Jag var innerst inne jättearg på mig själv som inte laddat över bilderna till datorn på över en vecka.

Dagen efter kändes allt något bättre. Jag visste nämligen att någon skulle ringa och berätta att de hittat kameran. Jag hade mobiltelefonen på armlängds avstånd hela tiden, för att inte missa något samtal. För säkerhets skull tog jag en extra promenad exakt där vi gått dagen innan. Jag letade noggrannt i diken och buskar längs vägen, men hittade ingenting.
Dagen gick, och ingen ringde. Dock var ju många fortfarande på jobbet och kanske inte hade gått förbi affären och sett min lapp. Till kvällen skulle säkert någon ringa ...

Kvällen gick. Natten gick. Inga samtal.
Veckorna gick, och vi har fått använda min mobiltelefon för att kunna föreviga Edvin. Bilderna blir inte bra, men man ser i alla fall motivet.

Det var bara att inse att kameran verkar ha fått ett nytt hem, och vi skulle göra det bästa av situationen. Det har varit svårt att göra en anmälan till försäkringsbolaget eftersom vi saknat en hel del uppgifter och dokument. Kameran inköptes av en annan person, som inte har kvar kvittot och dessutom inte kom ihåg var kameran köptes. Dock har jag efter en hel del efterforskningar fått tag i en kopia på kvittot, så nu är en anmälan gjord. Vi får hoppas att försäkringen täcker det inträffade.

Nu var det över en månad sedan, och vi är helt säkra på att vi inte kommer att få tillbaka kameran. Det fanns en oärlig människa i Linghem, och det var precis den idioten som lade vantarna på kameran. Jag är så arg och ledsen över detta, och om jag någon gång ser en person med en sådan kamera här i Linghem kommer jag att gå fram och ifrågasätta var de fått den ifrån. Jag har kollat Blockets annonser på internet varje dag för att se om någon annonserat ut en kamera, men tyvärr. De stal den inte för att sälja den i alla fall. (Och ja, det är stöld eftersom man är skyldig att lämna in hittegods till polisen inom två veckor.)

Jag har sedan detta inträffade nästan dagligen laddat över mobilbilder till datorn i alla fall, så jag har bilderna ifall jag blir av med mobilen. När jag satt och tittade igenom gamla bilder upptäckte jag, till min stora glädje, att många av de fina bilder på Edvin jag trodde gått förlorat, var inlagda på datorn trots allt. Tyvärr inga av alla picknickbilder, men ändå.

Bilder från när Edvin tränade att ligga på mage.

I förrgår beställde vi en ny kamera. En röd, som är lätt att känna igen. Den här gången blev det en kompaktkamera eftersom en systemkamera trots allt är rätt otymplig att bära med sig, samt att de är dyrare med tanke på att vi endast använder den automatiska funktionen ändå.

Så, om någon vecka kommer Ni att få se bilder tagna av den nya, fina, röda kameran!

Fler bilder som jag trodde gått förlorade ...