Fontanellhistorien

Vid läkarbesöket på BVC den 3/4 gjordes en grundlig undersökning av Edvin. Det var en läkare från vårdcentralen, som dock inte var specialiserad på spädbarn.
Allt var bra och funktionsdugligt, men läkaren observerade oss på att Edvins fontaneller var små. Detta var ingenting han tyckte behövde följas upp i nuläget, utan det räckte att vi bara höll koll ifall de skulle växa ihop.

Då vi av en annan orsak träffade en barnläkare på US den 15/4 tog jag upp detta med honom. Det är alltid bra med en andra åsikt. Han kontrollerade också fontanellerna och suturerna, utrymmena mellan plattorna i kraniet, och konstaterade att de mycket riktigt var små men öppna. Dock var det en sutur som han inte kände. Det kunde bero på att den var igenvuxen, men det behövde inte vara så.
Edvins skalle har en fin form, och växer som den ska, men han har ju en "skidbacke" vilken inte riktigt går att förklara.
Med "skidbacken" i åtanke bestämde sig barnläkaren för att fotografera Edvins huvud så att en neurokirurg kan få göra en bedömning om det behöver följas upp. För säkerhets skull fotograferade de med avdelningens kamera, men vi gick sedan ner till sjukhusfotografen och gjorde det på riktigt. Tillsammans med bilderna skickade barnläkaren en remiss till neurokirurgen.

En rätt tydlig bild på "skidbacken", som dock är på väg att minska.

Efter några veckor, den 21/5, blev vi kallade, och fick träffa den mest sympatiska neurokirurg som kan existera. Han tittade på Edvins huvud och konstaterade att både form och storlek var bra, men att orsaken till "skidbacken" var ett frågetecken. Inte heller denne läkare kunde känna suturen, varför han skickade en remiss till röntgen. Ingenting verkade fel, men bara för att vara på den säkra sidan.

Några veckor senare, 25/6, fick vi kallelsen till barndagvården. Edvin skulle få göra en datortomografi, vilket innebär en skiktröntgen av huvudet istället för den vanliga, platta röntgenbilden. Under tiden man gör en datortomografi måste man ligga helt stilla, vilket är svårt för ett så litet barn. För att hjälpa Edvin på traven skulle han få lugnande medicin.
Detta gjorde att båda jag och Jonas kände en viss oro inför undersökningen, men eftersom Jonas hade semester kunde vi båda två vara med och således stötta varandra. Vi var dock överens om att ifall det skulle behövas narkos skulle vi överväga att avstå undersökningen efter konsultation med neurokirurgen.
När vi väl var på plats fick vi väga Edvin för att de skulle kunna räkna ut hur mycket lugnande medicin han skulle få. En barnsköterska gav honom det med en spruta i munnen, och det gick bra. Det var enligt uppgift tämligen smaklöst.

En kvart senare sov Edvin som en stock, och vi ledsagades upp till röntgen. Eftersom Edvin inte är känd för sina långa sovpass ville vi komma in direkt, men tyvärr fick vi vänta.

Pappa och Edvin i röntgenväntrummet

Som tur var sov han vidare och snart fick vi komma in i det mörka röntgenrummet. Jonas lade Edvin på britsen, och sedan fick han gå ut i väntrummet igen. Jag fick ett tungt förkläde som skydd mot strålningen, och personalen försvann ut i ett annat rum.
Datortomografen började arbeta, och britsen åkte fram och tillbaka medan apparaten snurrade.
Efter vad som kändes som en evighet, men som nog mer var runt fem minuter, var det klart och vi kunde få lyfta upp lille Edvin igen. Han var så duktig som sov igenom allt som hände omkring honom.

Så här ser en datortomograf ut

Sedan följde barnsköterskan med oss ner till barndagvården igen för att se att han vaknade och mådde bra. Edvin började röra på sig direkt när vi gick ut från röntgen, men tog ytterligare en kvart på sig att vakna till ordentligt. Han var rejält sömndrucken då, och lite gnällig. Personalen konstaterade att han mådde bra, så vi kunde gå hem.

Mamma och Edvin väntar på att få gå hem

Edvin sov ytterligare några timmar sedan, och efter ett par timmars vaken tid somnade han igen. Totalt blev det 4+2 h sömn den dagen. Skönt!



I förrgår kväll ringde telefonen 20:50. Det kändes lite i senaste laget, men jag svarade ändå. Det var neurokirurgen. Han hade tittat på röntgenbilderna, och hade då kunnat konstatera att alla suturer och fontaneller var öppna. Små, men ändock öppna. Således fanns ingen anledning till vidare undersökningar. Allt var ju som det skulle.
Han hade dock noterat att Edvin har en vätskespalt mellan hjärnan och skallbenet, men lugnade mig direkt genom att förklara att det är helt ofarligt. Det går inte att förklara varför, men vissa barn har det och andra inte, och det är ingenting som barnet märker någonting av och det påverkar inte personlighet eller intelligens på något vis. Det växer bort så småningom, för vuxna har inte denna vätskespalt. Om vuxna har det beror det på yttre påverkan, och dräneras då man tydligen blir väldigt dålig av det.

Men, vi kan andas ut och konstatera att Edvins huvud har fin form och att "skidbacken" har minskat. Han är helt enkelt så perfekt som vi trodde!