Kohagspicknick utan kor

I maj var vi frekventa kohagsflanörer ända tills vi förlorade kameran, då vi tappade sugen en aning. Vi har inte gått den promenaden själva sedan dess, men väl med vänner och familj.
Vi tänkte att vi ju kunde gå den promenaden ofta när Jonas gick på semester, men både väder och altanbygge har satt käppar i det berömda hjulet.

Idag hade vi ingenting inplanerat förrän efter farfar kommit hem från jobbet, då altanbygget skulle fortsätta. När vädret dessutom visade sig vara på vår sida var vi inte sena med att bestämma oss för en långpromenad. Eftersom vår nyinköpta kamera kom igår var vi ju tvungna att ta med den för att "reproducera" de bilder som försvann med kameran.
Efter frukosten ammade jag Edvin medan Jonas packade picknickkorgen. Eller, korgen fick stanna hemma som vanligt när vi har barnvagnen med, men kaffetermosen och bullpåsen ligger ju lika bra lösa i lastkorgen.
Den nya kameran hängde säkert över vagnens handtag, och vi tittade till den med jämna mellanrum så den inte saknades.
Det var tydligt att det var ett tag sedan vi var på picknick, för jag kom snart på att jag glömt att packa ner vattenflaskor. Typiskt. En varm dag som denna hade det varit lämpligt att dricka mycket, men vi fick kompensera det när vi kom hem igen.

Jonas och Edvin poserar framför Rosa som står i dörrhålet ...

Det var underbart varmt ute. Edvin satt i sin vagn under parasollets skugga. Vi har ju sedan några dagar tagit bort mjukliften som han legat i, så att han numera kan halvsitta i vagnen. Det blir roligare så, så han kan titta sig omkring. Det var väldigt tråkigt att ligga och stirra rakt upp i en tråkig sufflett.
När asfaltsvägen övergår i grusväg brukar Edvin somna. Varje gång. Det ruskar och ger ett sövande ljud. Just denna gång somnade han givetvis inte, utan han satt och tittade sig nyfiket omkring. Efter vi hade gått en stund till kunde han inte hålla ögonen öppna längre, hur mycket han än försökte, och han föll in i sömn. Jag hade varit förutseende nog att ta reda på exakt hur man fäller ner ryggstödet på vagnen, så jag skulle kunna göra det utan att väcka pojken. Det gick jättebra.
När vi var ungefär på samma ställe som vi upptäckte att vår förra kamera saknades, tappade Jonas sina solglasögon. Som tur var märkte han det nästan direkt, så han behövde bara springa tillbaka några tiotal meter. Synd att det inte var så med kameran.

Jonas sprang och hämtade sina solglasögon.

Jag vaggar vagnen så Edvin ska somna.

Insomning inom kort.

Pappa öppnar grinden åt oss.

Man måste vara noggrann med att stänga grinden efter sig.

Man ser sig gärna för var man sätter fötterna ...

När vi kom fram till kohagen såg vi inte skymten av några kossor. Bara spår efter dem ...
Vi satte oss på en skuggig plats och bredde ut picknickfilten. Promenaden dit tog ganska exakt en timme, och vi hade varit kaffesugna lika länge. Vetskapen om att det ligger gott fika och väntar gör ju att det börja suga extra i kaffetarmen.
Vi passade på att fika medan Edvin sov, och hällde upp en varsin balja med mjölkblandat kaffe. Edvin har en förmåga att alltid vakna precis när vi hällt upp kaffe eller ställt fram maten på bordet. Så även denna gången. Vi ska inte tro att vi kan äta och dricka utan honom, inte. Han låg dock kvar i sin vagn en stund och jollrade medan vi fikade färdigt. Det tog i och för sig ett bra tag, för vi hade med oss så gott fikabröd. Dels Jonas negerbollar, och dels farmor och farbrors jordnötskakor samt nybakade kanelbullar.

Sovande Edvin.

Äntligeeen!

Missfärgad burk med en massa pärlsocker i.

En stor balja lut.

Edvin står nästan själv ... Men jag fick vara snabb med kameran.

Mamma och Edvin poserar.

Vi tar igen oss lite efter fikat.

Kärlek ...

Ett nytt grepp inom fotograferandets ädla konst; fågelperspektiv?

Pappa och Edvin myser i skuggan.

En glad busunge.

En gladare busunge.

Gladaste busungen.

En glad buspappa.

En finurlig buspojke.

Pappa och Edvin leker lite.

Familjen med sol i ögonen?

Efter fikat satt vi kvar och njöt av det vackra vädret i den fina miljön. Givetvis fick Edvin sin dos av picknickmjölk också. Vi passade på att fotografera jättemycket. Det kändes som tiden stod stilla, men när vi väl tittade på klockan hade vi varit där i nästan 1,5 h varför vi började bege oss hemöver. Under den fortsatta färden genom kohagen såg vi inte heller då till en enda kossa. Jag tror vi är lurade ... Utanför hagen såg vi några hästar som betade, men inte ens det månadsgamla fölet visade sig.

Grindpojken utan grindslant ...

Noggrannt stängde Jonas grinden efter oss.

Gnägg gnägg ...

Den sista delen av promenaden, innan civilisationen, går genom skogen till elljusspåret. Där hittade Jonas lite blåbärsris som han stannade till vid. Han tog burken vi hade haft fikabrödet i, och började plocka. Edvin tillät inte att vagnen stod stilla så länge, så medan jag försökte vagga den plockade Jonas febrilt av de små blå bären. På den stunden fick han inte ens tillräckligt med bär för att de skulle synas mot den vita botten på burken, så vi gick vidare. En bit längre fram fanns det dock större ris, med stora, fina, blå bär där vi stannade till lite. Det var på nåder innan Edvin skulle bli less på riktigt, men vi hann i alla fall få ihop tillräckligt med bär för att vi skulle kunna dekorera gammelmormors födelsedagstårta.

Lilla burken och de stora bären. Eller tvärtom ...

Sedan gick vi raskt hemåt för att amma Edvin och se till att få något i magen själva. Man blir hungrig av långa promenader som denna. Den tog oss totalt ca 3,5 h.
På kvällen var det åter igen dags för altansnickeri för Jonas, och efter det somnade vi gott alla tre.