Ny kamera

Efter den tråkiga förlusten av systemkameran har vi sakta med säkert börjat vänja oss vid tanken på att aldrig mer få se varken kameran eller bilderna. Då vi sedan dess enbart använt min mobiltelefon som kamera har vi ändå kunnat föreviga Edvin och våra utflykter, om än inte med så hög kvalitet på bilderna.

Jonas har på sistone tittat runt lite på olika kameror, och vi har tillsammans kommit fram till att vi skulle ha en kompaktkamera när vi köpte en ny. När det nu skulle bli. Ju längre tiden gick ju fler dåliga mobilfotografier skulle vi behöva dras med.
Vi vägrade vänta på besked från försäkringsbolaget, för en kamera ville vi ju ha oavsett. Sagt och gjort. Jonas lade en beställning på kamera med tillbehör på internet. Det var ett ställe han handlat från förr, så det kändes tryggt. Det skulle bli en aning billigare än om vi handlat i butik, vilket ju också var välkommet.

Kameran han beställde var en Sony DSC -W170. Vi bestämde oss för en röd (fast den är cerise), för att lättare kunna urskilja den bland andra eller enkelt kunna beskriva den i händelse av ytterligare en förlust. Igår kom den, till vår stora glädje.

Första bilden med nya kameran blev givetvis på Edvin.

Fantastiskt! Kameran är så snabb att man hinner fånga hans leenden.

Kameran har en massa smidiga, och mindre nödvändiga, funktioner. En av de bra funktionerna är ansiktsavkänningen, vilken gör att den automatiskt fokuserar på motivets ansikte. På så vis hamnar ju skärpan rätt.
En annan bra funktion är att den själv känner av när motivet ler. Förutsatt att motivet är en människa då, givetvis. Det låter onödigt, men för oss som desperat försöker att få till bra bilder på Edvin när han ler är det en jättebra detalj. Jätteenkelt att använda också, och fungerar över förväntan. Kameran, liksom för vi människor, ser ett leende dels genom att mungiporna åker uppåt, och dels för att ögonen ändras.
Den mest onödiga funktionen i samband med ansiktsigenkänningen är att man kan lägga till ett leende på en människa som inte ler på bild. Vi var ju givetvis tvungna att testa det, och som väntat ser man helt sinnessjuk ut. Kanske, kanske att det kan göra sitt till om personen ler en aning, och man bara ökar på det minimalt.
När vi testade gjorde vi det med besked, med resultat därefter. På min bild lade vi till maxleendet, men på Jonas bild gjorde vi det lite mer subtilt.

Jag före.

Jag med mitt vackraste leende.

Jonas före.

Jonas charmiga leende.

Vi är jättenöjda med kameran, så nu kommer vi att bombardera bloggarna med bilder igen!!