Natten var varm men uthärdlig. Vi vaknade till ett par gånger av ljud, bland annat ett barn som grät efter "mamma" (typiskt när ens egna ungar sover som stenar ...), men somnade snart om. I ottan vaknade vi av ett i morgonyrseln odefinierbart oväsen som lät som klockor eller bjällror. Det kan ha varit tåg, det var i alla fall vad jag trodde tills Jonas kom med förklaringen "får". Får verkar det finnas gott om på Sardinien, för souvenirerna domineras av marina teman, får eller morer.
Vid åtta började grabbarna vakna till liv, eller åtminstone var det då vi väcktes av att Edvin gick upp och kissade. Jätteduktig! Det är nog nästan första gången han sköter det helt själv på morgonen utan att ropa på oss. Även Arvid klev upp själv, vilket inte skett förut. En hyfsad sovmorgon för några som är vana vid att vakna mellan fem och sju blev det i alla fall. Men, den sena kvällen gjorde att de nog bara sov runt åtta timmar ändå.
Balkongen blev en bra lekyta.
Utsikt från balkongen.
Ena polen, från balkongen.
Min lycka; kaktushäck på baksidan. Yay!
Utsikt från fönstren på baksidan.
Fotbollsplan. Matcher spelades sent vissa kvällar.
Aptiten hade fortfarande inte infunnit sig, så barnen åt nästan ingenting av sina mackor. Jordgubbsyoghurten var söt och lite läskande, så det gick bättre liksom juicen. Vi drack vatten, pulverkaffe och åt lite makrill i tomatsås.
Frukost på vår avskärmade andre-balkong, som blev förste-balkong.
Efter frukosten packade vi strandväskan och begav oss iväg mot stranden. Det finns två stränder i Alghero, Lido ligger närmare stan i anslutning till hotellområdet. Den är belamrad med solsängar för uthyrning och ligger alldeles bredvid gatan, Via Lido. Längre bort från stan, utanför vårt hotell, ligger en vacker pinjeskog. Om man gick genom den, ca 200 meter, kom man till Maria-Piastranden. Det var en helt underbar strand med gott om utrymme för egna handdukar och parasoll, utan solsängsuthyrarfascister och skandinaver. Här hördes nästan uteslutande italienska på stranden, med några undantag för tyska och skandinaviska språk. Det syntes också ganska tydligt vilka som hörde till Italien och vilka som var nordligare turister. Ju rödare ton på kroppen - ju nordligare härkomst. Eller, det stämde inte riktigt. Tyskarna och danskarna var faktiskt rödare än svenskarna. Italienska kvinnor kändes igen på de stora solglasögonen, de stenförsedda skorna med träklack utan hälrem och stormönstrade bikinis. Italienska män kändes enklast igen på Speedos-badbyxorna och flip-flopsen. Skandinaverna hade badshorts, pikétröjor och gymnastikskor. =)
Pappa och Edvin framför Viale i Maggio och pinjeskogen.
Mamma och Arvid i spetsen mot stranden.
Parkeringsplatserna är pyttesmå.
Anpassade till alla (nya och gamla) Fiat som skramlar runt, månne?
Mamma och grabbarna i pinjeskogen.
Måtte de ha Gevalia ...
Strandbaren.
Strandbaren.
Stranden med livvakt "bagnino" under det röda parasollet.
Vi följde strandlinjen en kort bit, förbi de svindyra parasollen (hotellets pris låg på 17 euro om dagen för två solsängar med parasoll), och hittade sedan en stor öppen yta där vi kunde slå läger. Vi har helt lagt av med att breda ut handdukar eller picknickfiltar på sandstränder, för det blir bara sandigt. Bättre då att helt enkelt slå sig ner i sanden som man är, för det är lättare att bara skölja av sanden från sig i vattnet sedan. Och så har man ju en anledning att doppa sig.
Vid första steget på en sandstrand är man sandig, så vår taktik att smörja in oss precis innan vi går till stranden har visat sig vara lyckad. Då slipper man ofrivillig "peeling", och så kan man ju springa rakt ut i vattnet om man vill och slipper lägga dyrbar badtid på det trista insmörjningsmomentet.
Arvid var tveksam länge, och föredrog att bli buren runt i vattnet. Edvin däremot gick runt runt med en båt i handen. Vi förbjöd honom att gå längre ut än vatten till naveln, men det hann han ju glömma innan han ens kommit till knäna i det långgrunda vatttnet. Vi lärde oss snart att vi kan lita på honom, han kommer tillbaka till grundare vatten när vattnet når bröstkorgen. Däremot förstår ju han sig inte på det där med undervattenströmmar, så vi fick hålla ett öga på honom hela tiden i stället. Det gick bra det med.
Efter att Arvid fått sova en stund blev han på bättre humör, och sedan vi väl tvingat ner honom själv i vattnet tyckte han det var jätteskönt och sprang och busade som aldrig förr. Han var helt orädd när det väl kom till kritan, och ramlade och tumlade vid vattenkanten som om han var född i vatten. Dock gick han aldrig ut i vattnet, utan höll sig precis vid stranden. Enda gången Arvid lämnade strandkanten var när Edvin tog med honom ut på upptäcktsfärd i vattnet, och då kunde det bli djupt. Med Arvids mått mätt, Edvin tänkte ju inte på det alla gånger.
Vattnet var otroligt skönt, och inte det minsta kallt. Ok, lite svalt direkt men vissa strömmar var alldeles för varma för att det skulle kännas fräscht ... Lungorna fick ny energi när man doppade sig, och man ville aldrig gå upp. Förstås.
Efter ett par timmar började huden strama lite, så då fick vi bättra på solskyddsfaktorn lite. Barnen fick använda 50, för säkerhets skull. Alla andra kör ju med 50 på sina barn även i Sverige, så vid Medelhavet där solen är så stark tog vi det säkra före det osäkra. Jag har solat en hel del i sommar så jag nöjde mig med 20, och 30 på axlarna. Det kändes lagom, för det brände på bra nog. Nu, med facit i hand, inser vi ju att 50 var för högt för dem. Man måste ju få chans att bygga upp sitt eget pigment, så utan att blanda in fåfängan så vill vi allt bli bruna nästa år. 30 får det bli på barnen, och max 10-20 på oss.
Ett kryssningsfartyg hade ankrat en bit ut, och man såg småbåtar som gick i skytteltrafik för att frakta kryssningsresenärerna in till land. Pojkarna tyckte det var roligt att se en så stor båt, även om den var en bit ut.
Ett kryssningsfartyg hade ankrat en bit ut, och man såg småbåtar som gick i skytteltrafik för att frakta kryssningsresenärerna in till land. Pojkarna tyckte det var roligt att se en så stor båt, även om den var en bit ut.
Underbart vatten, underbar strand, underbar pappa och underbar son i rosa hatt!
Arvid leker på stranden.
Lagom långgrunt.
Stranden med hamnen och Alghero i bakgrunden.
Fertilia - den själlösa staden som byggdes av fascisterna på 30-talet.
Mammas premiärdopp!
Äntligen fick mamma kaffe.
Helt orutinerat av oss, har man ingen termos får man köpa kaffe på plats. (Noterar att termos ska med nästa semester.) Viktigt att be om "Kaffe Americano" om man vill ha mer än en matsked, och mindre starkt. Man får nämligen Espresso annars ...
Pappa varvar med t-shirt för att inte bränna sönder sig som alla andra skandinaver gjort ...
Snygg karl jag såg på stranden ... <3
Ett sällsynt och synnerligen vackert exemplar av Edvin-fisken.
Sneda men lyckliga!
Parasollen man kunde hyra. Och "salvataggio", livräddare.
Eller om det betydde "strandraggare", eller "öldrickare" ... Oklart.
Eller om det betydde "strandraggare", eller "öldrickare" ... Oklart.
Efter några timmar gick vi tillbaka till hotellet. Vi trodde att det räckte så för att inte köra slut på oss, barnen och pigmentet. (Det skulle sedan visa sig vara helt fel eftersom ingen trivdes bättre än på stranden egentligen.)
Strandbaren.
På väg ner till stranden tittade jag på hattarna som låg utbredda på ett skynke, och kunde inte låta bli att stanna och prata med försäljaren när vi gick hem. Färgen var inte riktigt den jag ville ha, men jag blev jättekär i modellen och det faktum att den var av plast och således inte tappade formen av att knölas ner i en väska. En slipad försäljare i kombination med en ovan prutare gjorde att jag köpte hatten för 7 euro (istället för 8). Hyfsat pris ändå måste jag säga, 63 kr. (Vi köpte våra euro för 8,80 SEK.) En hatt behövdes verkligen för att inte bränna flinten, och ögonen tyckte också det var skönt. Sola i solglasögon är ju ingen vidare hit, speciellt inte när man har de jättestora italian-style. Roligt att jag tog med just dem, för jag hade inte en tanke på det italienska modet. Jag tog med just dem eftersom de är stora och solen inte letar sig in vid kanterna. Jag var hopplöst ute i dem här hemma, men toppmodern i Italien. Pricken över det italienska i:et blev hatten ... Dock tourist-style, men ändå.
Pappa blev arg och slog in hela sidan för att bilen parkerat på trottoaren. Eller?
Vår portuppgång.
Killen som alltid går och sätter sig i en resväska.
Promenad längs Viale i Maggio.
Promenaden in till stan var lång. Och varm. Vi svettades som aldrig förr av den stekande solen i kombination med den, dock måttliga, fysiska ansträngningen att gå med varsin barnvagn. Barnen svettades av att sitta i lä under sufletten. Arvid somnade ganska snart, och Edvin lite senare. Skönt för dem.
Edvin somnar snart framför den mindre mysiga stranden Lido.
När vi kom fram till hamnen kollade vi runt lite på båtturerna till Neptunusgrottan, vilket nog är det mest självklara utflyktsmålet när man besöker Alghero. Sedan sökte vi skuggan uppe i den gamla stadsdelen från medeltiden.
Vi är självklart medvetna om att man i medelhavsländerna har siesta, men vår empiri påvisar att man har öppet för turisternas (och sin egen försäljnings) skull även då. Men tji. Det var stängt nästan överallt och gamla stan var halvdöd. Fönsterluckor och dörrluckor gjorde att den såg helt obebodd och öde ut, men enstaka siesta-öppna kaféer, trattorior och souveniraffärer tydde på motsatsen. Edvin vaknade efter bara 20 minuter, så vi gick och köpte honom en glass, och oss varsin kaffe americano, och satte oss och skrev vykort tills Arvid, och Algheroborna, vaknade.
Fler turister som glömde bort siestan.
Stängt.
Dött.
Öde.
Souvenirbutik och ett sovande lilltryne.
Souvenirer av skilda slag.
Glass är gott!
Den numera obligatoriska ta-kort-på-oss-själva-bilden.
Kaffe Americano.
Det börjar fyllas på med folk ...
Vykortsdax!
Arvid vaknad.
Edvin bestämde att farmor och farfar samt momma skulle få de första vykorten. Han dikterade precis vad som skulle stå och vad han ville skriva, så skrev jag och pappa. Han tog med detaljer som vi andra kanske inte skulle skrivit, och uteslöt andra till synes självklara, men är det hans vykort så är det. Vi satt till strax efter fem, för då trodde vi att de flesta affärerna började öppna, men det stämde inte alls. Fortsatt öde alltså. Vi gick vidare ...
Diktamen.
Pappa skriver så pennan glöder.
Mera souvenirer.
Det är väl inget Du vill ha? hoppas vi ...
Dags att posta vykorten.
En kyrka.
När vi strosade runt i gamla stan såg vi många typiskt italienska tvättsträck, á la Lady och Lufsen. Dock är vi inte helt säkra på att de är autentiska, för vissa klädesplagg såg inte direkt ut att vara hämtade ur verkligheten. Men, jag håller med. Man förväntar sig kläder på tork i de smala gränderna, även fast de var uppsatta längs med husen och inte mellan dem.
När vi hade strosat ett tag började klockan bli både sex och halv sju, och fler och fler butiker öppnade. Vi gick mot muren som omgärdade gamla stan och såg ut över havet. Det var otroligt vackert! Vi hade läst i en reseguide om restaurang Machiavelli som låg på muren, men vi ville inte vänta tills de öppnade så vi gick vidare. Det var första dagen och vi trodde naivt nog att det fanns restauranger som öppnade innan sju. Vi lärde oss snart att så inte var fallet, de flesta öppnade faktiskt till och med halv åtta. Bara trattorior öppnade tidigare.
Utsikt från muren.
Utsikt, ja ...
Medan vi gick och letade restaurang hann klockan bli sju och vips så blev svårigheten snarare att hitta plats. Eller, kanske inte direkt, men det blev snabbt fullt så vid åtta var det inte helt lätt för sällskap som var fler än två. Vi valde ett ställe som läg på ett litet torg, inte speciellt mysigt eller pittoreskt, men om man gillar att titta på folk så var det perfekt. Vi gillar både och så det gick bra.
Vi beställde in en förrätt var, och en lasagne att dela på till barnen. Dessvärre ställer de ju alltid fram en brödkorg, så barnen kastade sig över den i stället för maten ... Jag valde att bryta ketosen genom att också provsmaka brödet. Är det semester så är det. Framför allt ville jag kunna testa olika italienska läckerheter utan att behöva hindras av vår strikta LCHF-kost. Nu kanske inte just restaurangernas vita bröd tillhör Italiens stolthet, men ändå. Jag ville äta kolhydrater oavsett, eftersom jag hade en plan om att påbörja en strikt andra omgång LCHF med buller och bång. Tydligen så kan kroppen haka på snabbare då, om man varit i ketos tidigare, så jag överdrev kolhydratintaget en hel del just för att vänja kroppen vid ett normalt intag igen.
Prosciutto med buffelmozarella. Jättegott!
Jonas skaldjurssallad.
Edvin tittar på sin lasagne med stor skepsis ...
Det tar emot att skriva det, men varmrätterna var en stor besvikelse för oss. Min stekta köttbit (grilled steak) var väldigt seg och senig. Jonas "mixed grill" var av bättre kvalitet men hade en underlig kryddning som var ovan. Barnen smakade knappt ens på sin lasagne. Denna drömmiddag gick lös på 52 bortkastade euro. Bättre lycka nästa gång.
På vägen hem passerade vi saluhallen, men den höll precis på att stänga. Men, ska man inte alltid besöka en saluhall när man är vid Medelhavet? Jonas gick in och köpte bananer. Chiquita till överpris, här tror man att man köper av lokala producenter. Pyttsan!
Saluhallen.
På väg hem passerade vi en gata full med roliga marknadsstånd. Det var nog samma afrikanska försäljare som på dagarna går på stranden och säljer kläder, hattar, smycken, väskor, plånböcker och sjalar. Jag lyckades pruta ner en hatt till lagom pris, men ångrade mig och ville ändå inte ha den. Populärt ... Inte. Medan jag gick där och strosade tog Jonas med barnen till parken bredvid där de fick springa av sig lite. De lekte en stund i lekparken, men sedan blev Edvin övertrött och stack iväg mellan buskarna. Arvid och pappa hade stora svårigheter att hinna med att se var han tog vägen. Eller att ingen annan tog honom.
Lekparken.
"Wiooa"?
Däråt?
Däråt?
Mc Donalds finns även här. Budgetmiddag senare i veckan.
Vi passerade en livsmedelsaffär i stil med Lidl eller Netto, så vi gick in och provianterade. Priserna var långt under hotellets minimarket, så vi handlade på oss en hel del vi behövde. Snabbkaffe, diskmedel, disktrasa och disksvamp var saker vi hade glömt hemma. Eller ja, snabbkaffe hade vi ju med oss men det smakade skafferi ... Utbudet var begränsat på de flesta fronter, men på andra var det väldigt rikligt. De hade många korvar som såg goda ut och hade hög kötthalt. Tror vi. Det är ju inte så att det står så mycket på engelska, och människorna är obenägna att prata engelska (främst för att de faktiskt inte kan) så man får "känna sig fram" när det gäller det mesta. Barnen var alldeles för övertrötta så de sprang som galningar och kastade sig på golvet och busade, så jag fick ta dem och gå ut innan vi skulle få hjälp ut av butikspersonalen ... I stressen råkade vi köpa ett sexpack 1,5 liters vatten - kolsyrat. Blä. Besvikelsen var stor, för kolsyrat vatten släcker inte direkt törsten. Nåja, vi köper nytt i morgon. Det var inte direkt dyrt.
Efter en lång och intrycksrik första dag påbörjade vi så promenaden hemåt igen. Det hann bli kolsvart ute medan vi var i butiken, man glömmer hur fort det går. Barnen var jättetrötta, och våra fötter började ömma. Man är alldeles för ovan att promenera barfota i sandaler ... Efter en timme var vi så äntligen hemma och kunde slappna av efter vår första heldag utomlands tillsammans!
En sista lekstund innan nattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar