Sardinien måndag - dag 6

Vi vaknade vid åtta i vanlig ordning. Och väckte barnen i vanlig ordning. Straffet för alla år de väckt oss ... Hehehe. 

För första gången under Sardinienvistelsen var det grått ute. Vi hade sett små, små molntussar på himlen dagen innan och vi skojade om att oväder var på ingång ... På kvällen hade molnen tilltagit lite, men med svenska mått mätt räknades de inte. Men den här morgonen var det väldigt disigt med en del moln. Solen lyckades skina igenom diset, men inte molnen. Värmen fanns i oförminskad styrka, det var bara just solgass som saknades. Rätt skönt att det kom just idag när vi skulle åka båt. 

Vi packade lite fika och strandgrejer för att kunna äta lunch och sedan gå direkt till stranden. Det blev en rask morgon eftersom vi skulle med bussen strax efter nio. Bussarna går inte alltid så exakt här, så vi gatt ha en extra avgångs marginal för att hinna med båten. 

På busshållplatsen

Eftersom vi hade god marginal kom bussen i tid ... Vi klev av i hamnen och letade rätt på en båt som skulle ta oss ut till Neptunusgrottan. Det är en välkänd och populär grotta så det finns flera arrangörer av hel- eller halvdagsutflykter. Vi valde en kort sväng till grottan och tillbaka, medan andra kombinerade båteresan med ett strandbesök längs vägen. 

Vi köpte biljetter (15 euro per vuxen var rätt saftigt ...) och klev på båten "Delphinus". Vi var nästan först, så vi valde platser uppe på taket nästan längst fram. Medan vi satt där och väntade på avgångstid skulle Jonas ta upp vatten åt oss att dricka, och mumlar något sött om att jag nog kommer att bli arg på honom ... Han hade glömt att packa ner vattnet! Min första reaktion var givetvis att det var otroligt klantigt, och att det var så onödigt att behöva köpa vatten eftersom vi hade omåttliga mängder på hotellrummet. Men, vad gjorde väl det? Han sprang och köpte nytt i en kiosk en bit bort. Jag hann däremot bli nervös att han inte skulle hinna tillbaka till båten, för givetvis så kom vi inte på detta i god tid, utan när vi suttit en halvtimme och det således bara var tio minuter till avgång ... Han hann tillbaka, och när vi skulle ta varsin flaska och släcka vår törst med så inser vi att det är  k-o-l-s-y-r-a-t! Vad ÄR det med Sardinien och kolsyrat vatten egentligen? Är det någon slags förbannelse? Till råga på allt hade Jonas (klok av tidigare erfarenheter) varit noga med att beställa n-a-t-u-r-a-l  water.

N-o  f-r-i-z-z-a-n-t-e!  

Nåja, nöden har ingen lag. Tur vi hade med juice till barnen, för de dricker INTE kolsyrat vatten ens om det är det enda som serveras efter en vecka i öknen. Typ. Inte för att vi testat, men de är tydliga både med ansiktsuttryck, ord och handling (t. ex. skrynkla ihop ansiktet, spotta ut och ropa NEJ!). 

Edvin väntar på att få gå ombord

Jonas köper biljetter

I väntan på avgång

Väntan ... 

Restaurangen och muren vi åt på kvällen innan.

Väntan ... 

Väntan ... 

Lagom för båtens avgångstid började Edvin ta sig för ... urinblåsan. Vi vet av erfarenhet att han när han gör det inte har alltför lång tid på sig att uppsöka klosetten. Han ville (som vanligt) inte, men han hade ju inget val. Vi skulle iväg på utflykt och det fanns inte utrymme (eller extrakläder) för några kissolyckor. Jonas och Edvin gick iväg till toaletten. Jag hoppades så innerligt att båten skulle dröja sig kvar vid kaj, men GIVETVIS så var den ju tvungen att avgå i tid. Den tuffade ut från hamnen, och passerade alla intressanta båtar på nära håll. Det riktigt sved i mammahjärtat att Edvin missade det där, han som suttit så länge och så tålmodigt och väntat på avgången ... Jag tänkte på det intaxande flygplanet på Skavsta när vi åkte som han ju också missade från första parkett eftersom han gatt kissa. Jag förbannade mig själv som inte planerade hans kisspauser bättre, men försökte trösta mig med att han kunde titta på båtarna när vi kom tillbaka ... 

Sjukhuset i bakgrunden, med vår älskade Maria-Piastrand till vänster

Edvin kollar in den omgivande båttrafiken

Många grottor av varierande skick och storlek

Det var skönt att slippa solgass, så man utan större problem kunde se sig omkring på omgivningarna. Det var otroligt vackert längs kusten. Bortsett från staden Fertilia så var det mest klippor av skiftande höjd. Man såg magnifika byggnader uppe på vissa klippor, och jag tror att alla som satt på båten drömde sig upp till att bo i just det eller det huset ... Själv tänkte jag mest på hur sjutton man skulle våga bo så om man har barn. Jag skulle inte lita på ett staket, eller ens ett anstaltsstängsel. 

Guiden pratade en stund på italienska, sedan gick han över till franska. Ologiskt kan vi tycka, men med tanke på att det verkade vara en hel skolklass frallor så var det kanske en rimlig övergång trots allt. Efter det svängde han snabbt över och drog sin presentation på tyska, och jag började desperat försöka minnas vad jag lärde mig i högstadiet ... Men det hade inte spelat någon roll, han pratade så snabbt och inövat att man ändå inte hann höra något. Vid det laget hade vi nästan börjat tro att ingen engelsk presentation skulle komma, men just när vi börjat hänga läpp hörde jag ett engelskt ljud. Det gick inte att höra när han bytte språk, så jag undrar vad vi missade ... 

Guiden berättade i alla fall lite om staden Fertilia som låg fem kilometer från Alghero. Han beskrev den som "själlös" eftersom fascisterna byggde den på 1930-talet. Efter det pratade han lite om vad vi såg längs kusten, men det lade jag inte på minnet. Sedan började hela båten att röra sig, och alla passagerare kastade sig mot relingen (heter det så, staketet mot vattnet?). Först förstod jag ingenting, och när folk började prata om "dolphins" och "delphinos" trodde jag först de menade båtens namn ... Snart klarnade jag från min tröghet och lyfte upp Edvin mot relingen (om det nu hette så ...) så han också skulle se. Jag försökte samtidigt fotografera, men gjorde snabbt bedömningen att det var viktigare att se till att Edvin fick se delfinerna, han älskar ju verkligen delfiner sedan vi var på Kolmården, och bästa tröjan är ju näst efter traktortröjan just delfintröjan. Det var dock snäppet viktigare att se till att han inte ramlade i vattnet, så några bra delfinbilder fick jag inte till. Men, det viktigaste var ju att Edvin faktiskt såg hur de hoppade i svallvågorna, och det näst viktigaste var att vi har bilden i våra minnen. Även Arvid fick syn på delfinerna, och ropade entusiastiskt "Itt! Itt!" (fisk) medan han pekade efter dem.

Delfiner, sägs det ... 

DELFIIIIN! 

Båtturen fortsatte, och speciellt exalterade var ingen av pojkarna. Och inte heller vi vuxna. Visst, det var vackra miljöer, men man blev rätt sömnig efter ett tag. Jag hänfördes av det vackra landskapet, och trots att jag vet att man inte på långa vägar kan fånga det på bild (speciellt inte med en liten kompaktkamera) så fotograferade jag nästan hela tiden. Det VAR fantastiska klippor! 

Där uppe skulle man bo ... 

... eller där, kanske?

Efter vi åkt tillräckligt länge för att vi ska önska att vi var framme, tillkännagav kaptenen att han skulle ta en liten sväng förbi en liten hamn och plocka upp fler turister som ska följa med på vår grottresa. Jippie ... Vi kom till en liten, liten vik, med en liten, liten strand, med en liten, liten bar och en liten, liten hamn. När vi närmade oss viken var den faktiskt ännu mindre än jag kunnat föreställt mig. Det var en pyttehamn, en pyttestrand och en bar. Helt öde. Det gick rätt snabbt att plocka med de där turisterna, och för att stressa på dem ytterligare så tutade han också. Bra där. Sedan åkte vi raka spåret till grottan.

Pyttehamn, pyttestrand och den inte så pytte baren.

Havsutsikt.

Också havsutsikt.

Det var flera båtar som cirkulerade utanför grottan, och jag var glad att vi kom just med båt. Det gick nämligen att ta sig dit med bil också, men det är drygt 650 trappsteg ner till grottan. Och drygt 650 trappsteg upp igen. Det slapp vi. =D Dock tror jag att promenaden ner bjuder på en magnifik utsikt över havet och klipporna, som i sig kanske skulle göra det värt besväret och lite skoskav ... Men knappast med barn. 

Det var dyrt att gå in i grottan, 13 euro per vuxen och 7 euro för Edvin. Kön till mannen som sålde biljett var lång eftersom det inte gick att köpa i förväg (dumt nog). Det hade varit smidigt att slippa det momentet, för det blev ändå fullt på klippavsatsen där vi klev av. Det var ojämnt och svårt att gå där, så vi fick hålla i barnen så de inte skulle ramla. Arvid åkte famn för säkerhets skull tills folksamlingen lättade och vi kom till själva gångvägen som var i ordninggjord i grottan. Att sedan gå runt i grottan och se sig omkring i sin egen takt var uteslutet. Med tanke på att hela båtens passagerare (plus några tappra besökare från trappan) skulle gå in samtidigt medförde detta förstås att vi gick i flock. I en ström av turister gick vi snällt runt stigen i grottan. Det gick inte riktigt att stanna eller gå i sin egen takt, och snart så började vi möta folk i de smala trapporna också. De hade nått längst upp och gick samma väg ut.

Grottan och miljön var förstås fantastisk, och inte heller här kan ju bilder göra verkligheten rättvisa. Tyvärr har besökare i grottan genom åren (frågan är vilket tusental) brutit av stalaktiterna, eller är det stalagmiter? Jag lär mig aldrig att hålla reda på vilken som är vilken.

Efter en snabb googling hittade jag följande på Wikipedia: 
"En enkel och bra kom-ihåg regel för att skilja på stalagmit och stalaktit:

• Stalaktiter sitter i taket
• Stalagmiter sitter på marken.

alternativt

• Stalagmiten sitter mitt under stalaktiten."

Ok, så med det utrett är det alltså främst stalaktiterna man egentligen inte såg mer än roten av, för de var avbrutna. Nå, även stalagmiterna lyste med sin frånvaro, men det tänkte man visst inte lika mycket på. Jag reagerade mest på taket. Hade varit intressant att se grottan helt orörd. Det hade nog varit alltför hänförande ...

Trappen ner. Och upp ... 

"Entrén"

Trapp

Entré

Bekvämast i famnen.

Spännande att se sig omkring.

Edvin fick verkligen hålla tungan rätt i mun på det ojämna och hala underlaget.

Ringlande kö in, och runt, i grottan. 

Båten stannade kvar.

"Ankomsthallen"

En spricka!? Vill man verkligen se det när man går in i en grotta??

Vackert!

Mycket avbrutet, men mycket orört

Som en katedral ... 

Det ser nästan ut som en målning ... 

Mamma och Edvin poserar

Pappa och Arvid med en fantastisk bakgrund

Självporträtt

Hej hej ... 

Edvin gillar inte riktigt att posera

Folk har för mycket pengar ...

En skylt. Undrar vad det stod?

Avbrutet. Totalt.

Vi gick inte fullt hela vägen upp, utan vände strax innan för att ha en chans att hitta någon bra sittplats på båten igen. Edvin var kissnödig igen, så han och Jonas pinnade på tillbaka medan jag och Arvid hann fotografera oss själva lite grann på vägen ut. 

Arvid poserar

Båten väntade på oss, så vi fick snällt följa med strömmen ut igen. Stanna och ta en fika var uteslutet, det fanns heller ingenting att göra eller köpa där, så det var lika bra att åka tillbaka igen. När vi kom tillbaka till båten var vi nästan sist på, så jag hann bli lite orolig över att vi inte skulle hitta Jonas och Edvin. Tänk om de väntade utanför båten och vi trodde vi skulle möta dem PÅ båten? Nåja, jag hann inte med så mycket ångest för jag såg dem strax i fören på båten. Jag och Arvid slog oss ner ute i fören för att se bra, medan Edvin och Jonas ville gå in och sätta sig. 

Utsikten var god, innan de drog in landgängen ... 

På vägen tillbaka berättade guiden att vi skulle åka förbi ännu en grotta. Jag hann faktiskt börja sucka lite, för jag såg köerna och "turistskocken" framför mig, men så fortsatte han berätta att hela båten skulle åka in i grottan. Det var rätt fränt. Hela båten åkte in, och medan han backade ut sjöng han en "opera". Aakustiken var fantastisk,  han lät nästan som en riktig operasångare ... 

Arvid fläktar sig lite med den nya solfjädern. (Lustigt förresten att solfjädrarna på turistorterna runt Medelhavet tycks ha ett för orten traditionellt mönster, men att de ändå är likadana oavsett om man köper solfjäder i Spanien, Grekland eller Italien ... Det enda som skiljer är namnet på orten. Den här står det Sardegna på, förstås. Tur att de fick rätt sändning ... )

Efter den stora grottan var det så dags att börja åka tillbaka, via den pyttelilla hamnen förstås. Då gick jag och Arvid in till pappa och Edvin. Pojkarna var inte längre speciellt entusiastiska över att åka båt, vilket i och för sig inte ens varade hela båtresan ut, så de satt vid bordet och lekte. Jonas gick och köpte kaffe, och nu hade vi båda lärt oss uppskatta deras "kaffe" (=espresso), så det blev det. Och vatten, förstås. Kors i taket, men den här gången fick vi faktiskt utan kolsyra. Medan barnen drack vatten med sugrör (allt för att locka dem att dricka mera) avnjöt vi en varsin halvklunk underbar snabb-espresso. Sedan återanvändes sugrören till leksaker, då de tydligen var roliga att stoppa i bilarnas dragkrokar ... 

Båt-kaféet

Sugrör-i-dragkrok-leken

Så småningom närmade vi oss hamnen, så vi gick ut och tittade på båtarna. Inte heller nu var entusiasmen på topp, men lite roligt var det allt ... Men gick inte båtresan tillbaka snabbare än utresan?

När vi kom tillbaka till Alghero gick vi raka spåret upp till parken med lekparken. Pappa gick till Mc Donalds och köpte de sedan tidigare utlovade hamburgarna medan vi lekte av oss i parken. Det tog jättelång tid, och trots diset så var det varmt. Hett riktigt. I stan fanns det ju inga fläktande havsbrisar. 

Grabbarna leker

Mamma fotar sig själv med nya hatten och nya solfjädern. =)

Spring i benen

Gungorna är i alla fall lika som hemma, ungefär

Efter ett tag kom pappa, och vi gick mot busshållplatsen. Vi hann börja äta lite, tidsoptimering i min smak, men vi fick snabbt packa ihop maten och kliva ombord när bussen kom. Arvid somnade, men vi väckte honom direkt. Det passade verkligen inte att han somnade. Vi brukar inte styra hans sömn så, men nu fick han lov att avvakta lite tills han fått i sig något att äta. Vi klev av vid Maria-Piastranden och vårt hotell, och medan pappa och Arvid gick till hotellrummet och bytte packning satte jag och Edvin oss och åt upp vår mat. Sedan gick vi och tog en plats på stranden och skyndade oss i vattnet för vi var kokta. Efter ett tag kom pappa med strandväskan, och en icke-sovande Arvid (vilket tanken var ...). Pappa satte sig och åt upp sin mat. Sedan var han och Arvid också kokta och gatt bada. 

Google maps hade visst gjort ett badstopp. 

Dricka är viktigt.

Edvin? Ja, han behöver också dricka ... 

Glass är viktigare, om Du frågar grabbarna ...

Edvin dricker glass istället

Efter några underbara eftermiddagstimmar började det blåsa upp och de hissade röd flagg. Det betyder tydligen att man inte "får" bada djupare än att man bottnar. Den med något mått av självbevarelsedrift ville inte simma längre ut heller ... Det var inte längre så roligt att bada eftersom det yrde sand och grejer, så vi gick hem. Klockan var halv sex; "hemgångsdax" i alla fall, så det gjorde inte så mycket.

Medan jag packade upp väskorna var pappa och barnen ute i lekplatsen och lekte. Sedan gick jag ut så pappa kunde gå in och ordna middag. Skönast för alla; föräldrarna, barnen och plånboken. På menyn stod korv och makaroner. Barnens korv var rätt smaklös, precis som korv till barn ska vara, men "vuxenvarianten" hade rejält med kött och rejält med smak. Jättegod! 

Efter middagen duschade vi, och eftersom klockan redan var 21 så fick barnen borsta tänderna också så de kunde hoppa rätt is äng sedan. Vi tänkte bara ta en lugn och skön kväll i närheten och sedan göra kväll tidigt. Man måste ladda batterierna med sömn också, inte bara sol. Det är mysigt att åka till stan, men det tar på krafterna eftersom det blir så sent. Vi tog sikte på hotellets egna bar och underhållning, men insåg snart att både de orange plaststolarna i baren och den fagra skönsången som hämtat från Sunwing resorts på 80-talet, gick att klara sig utan. Helst. 

Vi gick i riktning mot La Pergola. Det var nog det närmaste grannstället, fast det låg ca 500 meter bort.  Vi köpte oss varsin kaffe (jag en riktig och Jonas en fegvariant; americano)och slog oss ner. I en sekund. Sedan började grabbarna att cirkulera runt bilarna så vi gatt hålla koll. En stående kaffe, som vanligt. Tur det går fort att dricka en halv klunk ... Det stod en pappa som också hade smågrabbar, och han lovade att hålla ett öga på våra grabbar också medan vi drack vårt kaffe. Han pratade svenska som Tony Irving, han bröt på "storbritanniska". =) Vi pratade lite med honom och hans fru, som hade rest runt en hel del.

Edvin väntade duktigt medan mamma drack sitt kaffe

Pyttelite kaffe

Uno cafe americano, uno cafe. 

Edvin hittade en bil han tyckte om, så han slog sig ner i den. Han tjatade inte ett ord om att han ville åka, han bara satt. Arvid klättrade upp på en motorcykeln och provsatt även en bil. Inte heller han tjatade något. Fast det kanske han hade gjort om han varit bättre på att prata, förstås ... 

Edvin satt och satt, utan att ens be om att få köra ... <3

När de var så snälla och duktga och inte tjatade så var det en självklarhet att de skulle få åka. Det kostade bara 1 euro för några minuter. Vi trodde inte att Arvid skulle kunna köra, så han skulle få åka stillastående häst och vagn-leksak, men han som jobbade där berättade att Arvid visst kunde köra, om han fick lite hjälp av en vuxen. Då kunde vi använda motorcykeln som det gick att sitta två på. Det var två gigantiska leenden som svarade på frågan om de ville åka. Edvin var jätteduktig, och fattade direkt hur han skulle göra. Han körde visserligen fast mot staketet en gång, och det tog ett litet tag för honom att komma loss, men han löste det snart. Han är ju tyvärr lite för snäll och försiktig, så han väntar tålmodigt på hjälp istället för att stressa upp sig (som mamma). Han förlorade inte så mycket körtid i alla fall. =)

Arvid tog plats

Edvin körde av hjärtats lust!

Pappa och Arvid var inte sämre!

Arvid tittar trånande mot de andra bilarna

Efter åkturen slog de sig ner i varsin bil igen. Utan tjat. 

Med så goa, snälla och välartade barn så var det lätt att erbjuda dem ett åktur till. Leendet blev lika stort den här gången. Bara det var värt en euro var! Det här verkade vara den roligaste dagen, i deras tycke. Den här gången var det mamma som fick köra med Arvid. Kul. Jag försökte att köra yttervarv, och Edvin passade på att köra innervarv. Han var stolt som en tupp när han lyckades varva oss två gånger. Han hade ju snabbaste bilen!! 

Efter den här underbara dagen, och den ännu underbarare kvällsavslutningen, gick vi tillbaka till hotellet och gjorde kväll. Barnen somnade som vanligt relativt fort, och jag packade ihop lite grejer från dagen och förberedde för morgondagen. Sedan kunde jag och Jonas mysa med fika ute på balkongen.  Proppmätt av all underbart god Mascarponeost! Precis så underbart som vi hade tänkt.