Sardinien lördag - dag 4

Det var svalt, tyst och mörkt i lägenheten hela natten och morgonen. Tack städerskor som löste ac-biten åt oss! Jonas vaknade dock redan vid sex och väckte mig, men vi somnade snart om igen. Vi vaknade sedan kvart över åtta då Arvid började stöka. 

Underbar frukost på balkongen, som alltid.

Idel delikatesser.

Vid åt lite frukost, packade strandväskan och smorde in oss, sedan var klockan redan tio och det var dags att bege sig till stranden. Vi ville inte komma alltför sent, för då hade alla bra platser nära vattnet blivit upptagna. Vi ville inte ligga längre upp på stranden, för då skulle vi ha så dålig koll på barnen när de lekte och badade. Dessutom ville vi själva också ha nära tillgång till vattnet, med bibehållen kontroll över vårt basläger och grejerna. 

Strandförsäljare som tagit huvudet till hjälp för att få med sig allt ... 

Arvid älskade att hoppa i vattnet. Bra bicepsträning, tyckte pappa ... 

Linus med familj skulle ju åka hem, men vi träffade på dem på stranden ändå. De åkte inte förrän på eftermiddagen visade det sig. Trevlig överraskning! Jag och Julia pratade rätt mycket, och båda var lika kontaktsökande. Ibland växlade hon över till att prata på tyska (från engelska), och märkte det inte ens själv. Haha. Hennes man påminde henne ibland, annars brukade hon upptäcka det när jag såg tillräckligt förvirrad ut. Problemet är ju att jag förstår en del, och att det därför kan ta ett litet tag innan jag faktiskt ser helt borta ut ... Nåväl, hon förklarade det med att vi fått så god kontakt så det kändes som att prata med en vän. =) När jag sedan berättade att jag långt tillbaka har tysk härstamning, Westfalen närmare bestämt, sken hon upp ytterligare och berättade att hon alltid haft lätt att komma överens med människor från Westfalen eftersom hon själv var därifrån. 

Vi pratade mycket om allt möjligt, och jag berömde deras otroligt fina och originella parasoll (fastän mönstret var Sardiniens mest använda - flaggan med morerna - var det det enda liknande parasollet på stranden). Vi hade sett billiga parasoll för ca 5 euro på EuroSpin, men inte velat köpa då eftersom vi inte riktigt ansåg att vi hade behovet. Ska man köpa ett parasoll ska man ju köpa ett billigt direkt, eftersom man måste lämna kvar det ... Julia berättade att de köpt det för 25 euro, men att vi kunde få det eftersom de ändå inte fick med sig det hem. Dessutom var det lite trasigt, det hade spruckit i plasten. Jag blev verkligen jätteglad, för även om jag inte såg behovet av att köpa ett parasoll så var det ju skönt att ha en skuggplätt att tillgå. (Nästa gång köper jag ett själv, och ska verkligen se till att få med mig det hem. Basta!)

Underbara, älskade och saknade parasoll!

Medan vi ändå hade bekantskaper på stranden passade vi på att hyra trampbåten som Edvin gått och trånat efter i flera dagar. Även om vi givetvis inte lämnade värdesaker vid vagnen och grejerna, så är det ju ändå skönt att ha en "grej-vakt" när man är iväg. Jag och Edvin gick och förhörde oss om priser och tider, så fick pappa gå och betala sedan. 6 euro för en halvtimme fick räcka. 

Vi blåste upp armpuffarna åt pojkarna, och placerade dem mellan sätena där vi satt och trampade. Vi vågade inte låta dem sitta på passagerarsätena bakom oss, för då hade vi inte tillräcklig koll på dem ifall någon av dem skulle ramla i. Jag glömmer aldrig det jag lärde mig på Röda Korsets barn-HLR-kurs; det är en myt att barn flyter i kläderna. De sjunker som stenar när de ramlar i vatten. Och även om vattnet var klart, och vi inte åkte ut på det djupa, så skulle det ändå kunna bli svårt att finna igen dem om sanden rörs upp och gör vattnet grumligt, eller om undervattensströmmar drar dem med utåt ... Huvva!! Nej, de fick sitta längre in och hålla i sig hårt. Edvin valde att hålla i sig i en livboj som låg löst bredvid, och Arvid höll i sig i ventilen på Edvins armpuff. Säkert och bra ... Nåja, ansvaret låg ju trots allt på mig, och jag hade god koll på dem och hur djupt vattnet var där vi åkte. 

Sjukhuset på udden längst till vänster i bild. 

Grabbarna håller i sig ordentligt!

Edvin fick sitta på det sätet precis när vi närmade oss land. 

Vi trampade på, och Jonas styrde utåt. Jag köpte hans argument att han styrde diagonalt mot vågorna för att slippa det värsta gunget, men tyckte ändå att det var otäckt att komma långt ut. Han fick lov att hålla sig på max två meters djup. Det kände på i benen att trampa tyckte jag, men det tyckte inte Jonas. Jag trampade lite mindre, och vips så tyckte även Jonas att det började kännas ... Hahaha. Tandemcykelproblemet. 

Edvin ville gärna åka lite längre ut, men nöjde sig med att vi höll oss närmare stranden. Även om vågorna inte var särskilt stora så gungade båten väldigt om man mötte vågorna från fel vinkel. En halvtimme kan tyckas lite, men när man har två barn som passagerare vill man inte vara ute så länge. Man vet ju att de när som helst ledsnar och reser sig upp och går iväg ... Vi ledsnade också, det är ju roligare att trampa trampbåt om man är ensamma så man kan sticka iväg utåt och kanske bada lite från båten och så. Så, vi började trampa tillbaka efter tjugo minuter. Barnen hade antagligen snart ledsnat ändå, i annat fall hade de velat åka hela dagen, och det var då rakt inte ett alternativ. 

När vi kom tillbaka var det dags för våra tyska vänner att åka. Vi tog avsked (jag avskyr avsked, och är såå dålig på det, både korta och långa) och vi fick parasollet samt deras strandmatta. Jättegulligt! I sista stund bytte vi kontaktuppgifter, så att vi skulle kunna ta kontakt om vi tänkte besöka respektive land någon gång. Att byta telefonnummer eller e-postadress är en lindring av det annars definitiva avskedet, och då känns det bättre. =) 

Vi flyttade parasollet till vårt basläger, och plötsligt upptäckte vi att vi visst hade behov av en skuggplätt. Det var jätteskönt att dels ha något att sitta på, och dels ha något över huvudet, när man väl ville ta en fika eller något. 

Efter ett tag kom en strandförsäljare och charmade Edvin med någon typ av leksak, och det leendet som Edvin hade gjorde det enkelt att köpa. Tyvärr, smart försäljare. Det var en liten formbar boll i gummi med ögon och hår, som man kunde forma till gubbar, och som kostade 8 euro. Jag prutade till 5, och han sade 6. Jag tittade på Jonas, som skakade på huvudet. Eftersom mannen är den som bestämmer (trodde försäljaren) så förstod han att han nått vårt sista bud, och godtog snabbt 5. Han gav som förslag att vi skulle köpa två för 8 euro, så den sovande lillebrodern skulle få en. Vi köpte det argumentet. Edvin valde två gubbar, en ljusblå och en mörkblå, och försäljaren försvann som en avlöning. Då insåg vi att vi blivit lurade. Bollarna var i själva verket ballonger fyllda med potatismjöl, upptäckte Edvin när den ena sprack medan han som bäst höll på att leka med den. Han såg jätteledsen ut, och tittade länge på potatismjölshögen ... =( Tur vi hade köpt två i alla fall. 

Hoppsan. =( 

Sorgsen kille ... =(

Potatismjöl-ish.

Vi fikade lite som tröst, och sedan kom nästa försäljare förbi. Han sålde handdukar, och jag ville verkligen ha en handduk med Sardiniens flagga. Han var svårprutad, precis som en annan handduksförsäljare jag pratade med dagen innan, så jag fick kämpa hårt. Han gick från 10 euro per styck, till två för 16 euro. De verkade vara i jättefint material, inte frotté utan microfiber. Mjukt och skönt! Inte för att jag vet vad jag ska ha den till, men jag älskar den! Lika mycket som jag älskar parasollet! 

"Kaffebryggare". Solvarmt vatten och pulverkaffe. Det är grejer det ... 

Vid fyratiden gick vi hem och duschade, sedan var det dags för en promenad mot ett "supermercato". Vi hade sett ett som låg en bra bit bort när vi åkte buss. Vi ville äta längs vägen, men restaurangerna öppnar ju som bekant inte förrän halv åtta, även utanför stadskärnan, så vi gick och handlade först. Eftersom jag älskar Sardiniens flagga så mycket lyckades jag motivera oss att köpa en billig kylväska för flaskor, för en sådan har vi inte hemma. Den var inte alls lika fin som parasollet och handduken, men den dög. Jag köpte även kylklampar, och lördagsgodis till killarna och oss. Och vatten. UTAN kolsyra, vi frågade personalen för säkerhets skull.

Grabbarna älskade hotellets gårdskatt.

Grabbarna sjöng "Lilla katt" för den. På svenska ... Den fattade ingenting.

Friserade buskar utanför hotellet. "HOTEL"

"OASIS"

Promenad till "Supermercato"

Hej kaktus. Du stör min sköna promenad.

När vi gick tillbaka mot hotellet passerade vi La Pergola. Det var en restaurang, men den öppnade inte förrän efter 45 minuter så vi stannade inte där. Det fanns en bar också, samt glasseri, café, souvenirbutik samt en uppsättning leksaker som man ska stoppa mynt i. Jag och Edvin gick in och tittade vad de hade för leksaker inne, medan pappa och Arvid kollade in leksakerna ute. De hade en liten bana där man kunde köra batteribilar också, men det upptäckte inte grabbarna, tack och lov. Arvid provsatt visserligen en motorcykel och en bil, (o)lyckligt ovetande om att de faktiskt kunde köra. 

Vi bestämde oss för att äta i hotellets restaurang, och den öppnade snart. De hade buffé, som visserligen kostade ganska mycket men verkade ha riktigt god mat. Grabbarna var väldigt övertrötta vid det här laget, och sprang runt i foajén och busade massor. Vi borde ha insett att middagen skulle komma att bli jobbig, men vad skulle vi göra? Mat gatt vi ju ha. 

De *host*vackra*host* sofforna i lobbyn.

När restaurangen väl öppnade var det vackra sidendukar på borden, och en väldigt proper herre som var hovmästare. Övrig personal var också väldigt propra i jamförelse med servitörerna på tidigare besökta restauranger. Vi kände oss väldigt nerklädda, för detta var ju vår "hotellkväll" då vi egentligen inte tänkte göra något speciellt alls. Därför var vi klädda därefter. Jonas i t-shirt och shorts, jag i sportkjol och axelbandslöst linne. Hrm. Tur jag hade ett linne med mer tyg över axlarna i skötväskan, för just den här typen av situationer. På vissa ställen "får" man ju inte ha bara axlar, och den här restaurangen kändes som en sådan, även om personalen glatt välkomnade oss ändå ... 

Sidendukar av åttiotalssnitt, men ändå sidendukar ... 

Tjusig barnstol ...

Akvarium

Arvid fick en ytterst bäbisaktig rosa barnstol, men han satt nöjt i den. Ett par minuter. Ingen stol hade nog kunnat göra underverket att få dem att sitta lugnt och stilla. Vi började med att hämta lite mat till barnen, kalkonspett och potatismosrullar (som potatiskroketter fast avlånga) gick förvånansvärt bra trots att det var något nytt för dem. Jag och Jonas fastnade på antipastin, som var otroligt god! Tonfisk, tomat och röd lök till exempel, enkelt men gott! Prosciutto och mozarella, parmesan och lax, bläckfisk ... Mycket gott! Efter antipastin var vi mätta, men hade ju huvudrätterna och efterrätterna kvar. Tyvärr var huvudrätterna inte alls av lika hög standard, kalkonspetten var rätt simpla. Inget för en fin restaurang, snarare ett snabbmatställe med sin friterade yta. Makaroner eller spagetti och köttfärssås kändes också rätt billigt. Jag testade det, enbart för att ha testat pasta medan jag var i Italien. 

I ett sista försök att få barnen att sitta still, och helst även äta något, hämtade vi efterrätt. Frukten gjorde inga större underverk för Arvids del, men Edvin åt lite. Då testade vi det tunga artilleriet; bakelse. Det var Cannoli med en slags ostkräm (som servitrisen beskrev men som jag givetvis glömt namnet på. Ricotta, visade det sig efter en liten googling.) och krossad choklad. Han kladdade i sig en hel del, men sedan fanns inga fler lugnande åtgärder. De gick ... sprang ... från bordet, och bort till fiskarna i akvariet. Så långt var allt lugnt. Men, efter ett tag började de springa runt och busa bland borden. Jag och Jonas satt med andan i halsen och bara väntade på att en bordsduk (med dukat porslin) skulle glida av bordet eller att det rent av tippade ... Jag åt upp resterna av Arvids Cannolo, och det var jättegott! Från nu så var mitt restriktiva kolhydratintag ett minne blott. Nåja, jag visste ju att det bara var för en begränsad tid så jag kunde lika gärna njuta av onyttigheterna. Men, en liten hake. Det fanns inte tid.  Eftersom barnen sprang runt ute i foajén, upp och ner i trappen, ut och in från hotellet och mellan borden i restaurangen, så avslutade jag och Jonas rätt abrupt vår måltid och gick ut till lekplatsen. 

Cannoli (bild från internet)

Hotellets lekplats hade, förutom en lekplats ordinarie utbud av gungor, gunghästar, gungbrädor, en stor båt man kunde gunga på och ett par snurrkaruseller. Den ena var lite trög för barnen att få snurr på, men den andra gick jättefort. Edvin hittade en italiensk pojke i samma ålder som han satt och snurrade med. Det gick jättefort, och de snurrade länge, länge. Även Arvid ville åka karusell, så då fick de snurra lite långsammare. Jag gick upp och lastade av oss vagnar och väskor, och ordnade oss lite kaffe på maten medan Jonas stannade kvar med barnen.

Efter ett tag kom hotellkatten smygande, och barnen klev ur karusellen för att hälsa på den. Edvin vinglade lite efter allt snurrande, och tappade sedan färgen totalt. Han tog sig för bröstet och klagade över att han hade ont där. Han var vit som ett lakan i ansiktet, men alldeles svart runt ögonen. Det var som hämtat ur en dramafilm. Han lyckades aldrig klappa katten, och klagade över att han knappt såg den, så Jonas bar upp honom till rummet. Då sa Edvin ynkligt:

- Pappa, jag tror jag dör ... 

Tussig Edvin medan Arvid klappar katten ... 

Barnvagnsparkeringen.

Vår lägenhet; D5. Längst upp.

När vi kom upp till hotellrummet klädde Jonas av Edvin och lyfte honom till toaletten så han fick kissa, men när jag kom och skulle borsta hans tänder sprang han snabbt tillbaka till sängen och kröp ihop i fosterställning och upprepade sin dödsångest. Lille bubben. =( Han visste inte själv vad det var för konstig känsla, men jag förstår ju att han var åksjuk och mådde illa. Jätteilla. Jag har full förståelse för honom, och vet hur osugen man är på att vara uppe när man mår illa, så jag lät honom vara. Jag höll om honom och förklarade  vad som var fel, och varför han mådde som han gjorde. Att han hade druckit lite för lite och snurrat lite ... mycket ... för mycket. Jag garanterade honom att det inte alls var farligt, och att det värsta som skulle hända var att han skulle kräkas. Jag upprepade också flera gånger att han inte skulle dö, men med tanke på hans ansiktsfärger var det knappt jag trodde på det själv. Han såg verkligen dödssjuk ut med de svarta ringarna runt ögonen i kontrast till den vita färgen i övriga ansiktet. =/

Det var, trots allt, en underbar dag. Vi var verkligen proppmätta efter den goda, men dyra (25 euro per person, och 14 euro för barnen) buffén. Hittills den mest prisvärda middagen vi ätit, ändå. Det blev mycket sol och bad idag, och det är underbart att kunna bada länge utan att bli helt blåfrusen som i Sverige. Fullkomligt älskar Medelhavet! Älskar den nya handduken och jag älskar det "nya" parasollet! Ska bara försöka komma på ett sätt att få med mig det hem ...