Jaha, så har den här underbara semestern nått sin sista dag.
Vi ställde klockan, för första gången på hela veckan, för att hinna kliva upp i tid för att lämna rummet mellan halv tio och tio. Halv åtta kändes jättetidigt, i jämförelse med veckans sovmornar. Men, det var inget att be för. Bara att bita i det sura äpplet och sätta fart.
Jag hade förberett en hel del redan kvällen innan, och packat ner det vi med säkerhet inte skulle komma att behöva sista dagen. Jag hade vikit ihop (!) smutstvätten och lagt i en egen "smutsväska", för att det skulle ta så liten plats som möjligt utan att blandas med rena kläder. För ja, som vanligt åkte vi hem med en stor del sådana ... De tunga sakerna skulle ju användas vid eftermiddagens dusch, så de kunde vi inte packa ner riktigt ännu. De hamnade i "duschväskan". Det vi skulle komma att ha användning för under dagen hamnade i "strandväskan" och resten packades ner i olika resväskor beroende på tyngd och material. (Vätskor får ju som bekant inte fraktas i handbagaget tyvärr. Det är oftast det som väger mest, och således ej bör packas i den redan tunga väskan som ska checkas in.)
Vi åt vår frukost, och gjorde i ordning dels matsäck till stranden och dels matsäck till resan. Vi hade ju ingen stor kylväska, så det gällde att välja noggrant vilka kylvaror som bäst behövde kyla. Vårt LCHF-godis och Mascarponeosten alltså. Allt kolsyrat vatten hällde vi ut, trots att det tog emot ordentligt att hälla ut sådant. Men, nästa hyresgäst skulle antagligen inte vilja ha det eftersom de inte visste något om varför det stod där. Eller hur länge. Städerskorna skulle antagligen bara hälla ut det, och dessutom bli sura för besväret, så det var lika bra att göra det själv. Det handlade ju inte om några pengar. Mest bara själva grejen ATT göra det.
En del övriga matvaror, burkar och grejer hade vi tänkt slänga innan vi åkte hem, men jag sparade det i en "om-det-får-plats-väska".
Vi rationaliserade bort en del av pojkarnas strandleksaker också, eftersom de hittills inte lekt med alla någon dag. Mest båtarna och bilarna, så resten hamnade i resväskan. Även leksakerna till resan delades upp en smula. Alla behövde faktiskt inte ta plats i handbagaget.
Till slut kom vi i alla fall ut genom dörren, efter att ha kontrollerat lådor och skåp femton gånger, och gått igenom tvätthögen så inga saker gömt sig där. Efter varje kontroll hann ju grabbarna leka "garage" eller "gömma bilen", och sedan glömde de själva bort att de lekte det innan de påbörjade nästa lek.
Vid tio checkade vi ut, och det kändes vemodigt att gå till stranden den dagen. Vi skulle få återkomma till hotellet på eftermiddagen för att duscha, men inte till vårt rum utan en lånedusch. Inte alls samma sak.
Några sista bilder från balkongen och hotellområdet
Fontänen, som tog siesta på eftermiddagarna
Entrén till receptionen
Utfarten
När vi kom till stranden var det precis lika underbart som vanligt, och vi hann till och med glömma bort för ett tag att vi faktiskt skulle åka hem. Förträngning, kallas det nog.
Vi tog oss en plats ungefär där vi brukar, slog upp vårt underbara parasoll för sista gången (buhuuu) och njöt av paradiset. En svensk familj som vi sett hela veckan, som hade barn i samma åldrar som våra pojkar, började prata lite med oss. De var otroligt trevliga och intressanta, och skulle också åka hem på eftermiddagen. De var ett större sällskap, där mormor Carina och morfar Luciano hade med sin sina barn Elis, 20 och Magdalena, 12 samt barnbarnen Adriano, 2 år och Isabella, 4 år. Medföljande var även dottern Claudia (som pluggar samma program som jag fast i Örebro) med man och sonen Alexander, 2 år. (Om någon undrar så skriver jag ner deras namn och släktförhållanden enbart för mina egna minnens skull, inte för att jag i min vildaste fantasi tror att någon annan intresserar sig för det ...) De bodde i Västerås, men Luciano härstammade från Italien, precis i "hålfoten".
Carina och Luciano var ensamma med Adriano och Isabella, för lilla Alexander hade ont i halsen så de andra var på hotellet. Tur för oss, annars hade de nog inte haft tid att prata med oss. =) De hade varit på Sardinien flera gånger, så de tipsade om olika ställen att se, var det var extra dyrt och var man kunde bo billigt. Dessutom var de bra att ha med sig till strandbaren när jag skulle köpa hamburgare till Edvin och det var slut. De pratade båda italienska, och italienarna pratar ju som vi vet inte engelska.
Jonas och Carina språkar medan barnen leker
Heeelt o-arrangerad bild ...
Spontan syskonkärlek? Nja ...
Kramen blev till dans, och bus ...
Eftersom jag hade släppt rejält på LCHF-principen hade jag sett fram emot att få testa pizza en gång i Italien också. Det blev som lunch sista dagen, då jag och Jonas delade på en spenatpizza. Den var jättegod, men inte något speciellt i jämförelse med våra svenska pizzor i alla fall. Skönt, då vet jag alltså att varken pasta eller pizza skiljer sig nämnvärt.
Efter lunchen var jag lite stressad. Vårt plan gick 19:40, och vi skulle vara på flygplatsen två timmar innan. Det innebar att vi hade bokat taxi till 17:30. Räknade vi bakåt ytterligare så skulle vi behöva lämna stranden före 16 för att hinna duscha och packa om väskorna innan dess. Och klockan närmade sig 16 med stormsteg. Jag gjorde om tidsplanen i huvudet flera gånger för att försöka hitta en lucka som gav oss mer tid på stranden, men jag gick bet. Tills slut var vi ändå tvungna att gå ...
Carina och Luciano hade gett bort en hel del saker till andra strandbesökare som bättre behövde parasoll, stol och leksaker. Vi fick en leksakstraktor, om vi fick plats för den. Klart vi fick, mamma är ju packningsexpert! Själv skulle de prioritera att få med sig Limoncello hem istället ...
När vi kom till hotellet var det kö till duschen, precis som vi befarat. Vi skulle få vänta en halvtimme, och därmed sprack min mentala tidsplanering. Det skulle bli jättestressigt att få oss rena och hinna packa om väskorna, så vi skulle helt enkelt bli tvungna att hoppa över duschen. Inte helt fräscht med tanke på att vi var både saltiga och sandiga, och skulle komma hem för sent för att orka duscha hemma. receptionisten såg nog min desperation för han erbjöd oss ett av hotellrummen att ta en snabbdusch i. Jag blev jätteglad, och vi skyndade oss jättemycket! Så mycket det nu gick i en dusch där vattnet rann undan med en deciliter i kvarten ... Vi blev rena i alla fall, och tog på oss de varma resekläderna. Det brukar ju alltid kunna bli lite hurvet på flygplanet, speciellt om man somnar (vilket vi hoppades att barnen skulle göra) och sedan är ju svenska sommarkvällar inte alltid kända för sin tryckande värme ...
Eftersom receptionisten var så snäll och lånade ut ett nystädat hotellrum, var jag snäll tillbaka och lämnade det minst lika städat. Vi använde inga extra handdukar, och det sista jag gjorde var att torka av handfat och toalett samt alla golv med den fuktiga handduken. Det riktigt blänkte där inne när vi gick. =)
Det som återstod var att packa om allt. Det visade sig bli svettigare än jag trott. Jag tog ett hörn i foajen, så folk trodde väl inte jag var riktigt klok. Jag drällde grejer omkring mig, medan Jonas och grabbarna var ute och lekte. Klockan 17 skulle det avgå en av researrangörernas transferbussar till flygplatsen, så vi hade en tanke om att hinna fråga om vi fick åka med ... Jag stressade på som bara den, och kämpade förtvivlat med att packa de stora resväskorna så tunga som möjligt, men under 20 kg, samtidigt som alla vätskor var tvungna att hamna där. Det fanns en vanlig personvåg i receptionen som jag lånade. Båda resväskorna låg på drygt 19;5 kg. Puh. Måtte nu vågen på flygplatsen vara kalibrerad på liknande sätt ...
Min stora nöt var hur jag skulle få med mig parasollet (det älskade). Den första tanken var att packa in den i en resväska, och checka in allt som ett (om än asymmetriskt) kolli. Jag fick avslag från Jonas med tanke på att vi därmed inte skulle kunna dra igen dragkedjan, och således riskera att våra saker skulle spridas för vinden. Min andra tanke var att lägga den i Briovagnen när jag fällde ihop den. Jag velade och velade, och försökte komma på en lösning på "sprida-saker-för-vinden-problemet", men utan egentliga hjälpmedel var det svårt. Hade velat haft starkt snöre eller buntband att dra ihop dragkedjan med. Att jag inte fixade det i god tid! Dumma, dumma Jenny!
Mot slutet var jag så svettig och stressad att jag bara knölade in grejer i de små resväskorna. De var handbagage men ingenting som vis kulle komma att behöva öppna under resan, så det spelade inte så stor roll. Jag fick plats med nästan alla "om-plats-finnes-grejer", det enda jag gatt slänga var lite tomma byttor och diskmedelsflaskan. Nu i efterhand så skulle jag givetvis ha sparat det italienska diskmedlet och istället slängt den svenska handtvålen från Euroshopper, men det är lätt att tänka efter senare. Det är min specialitet; komma på hur jag b-o-r-d-e ha gjort ...
Jag var färdig prick klockan 17, och såg busschauffören gå ut mot bussen. Jonas och grabbarna var borta så jag hann inte springa fram och fråga honom om plats i bussen, mot en slant förstås. Ytterligare ett exempel på en "borde-ha-gjort-grej". Skulle förstås ha frågat busschauffören först, och hoppats att Jonas och pojkarna kommit snart ifall vi fick åka med, för nu kom de precis när det var för sent att fråga.
Packad packning
Medan Edvin och grabbarna tog en sista kisspaus lyckades jag hitta vår taxichaufför. Han såg vårt berg av väskor, och barnvagnarna, och suckade lite med ett leende. Han trodde nog inte själv att han skulle få in allt, men det fick han. Vi lastade in oss i bilen, Arvid fick sitta i mitt knä, och ställde in oss på en mardrömsfärd mot flygplatsen. Att ha Arvid i knät kändes om möjligt ännu mer trafikfarligt än själv på säte med säkerhetsbälte, men nu fanns det inget ledigt säte ...
När vi rullade ut från hotellområdet så körde han rätt lugnt, likaså genom grannskapet och ut på den större vägen. Väl ute på stora vägen höll han igen lite, och när vi kom fram till flygplatsen stannade han och lastade ur våra saker. Vi var helt chockade. Det var den lugnaste taxiresa jag varit med om, nästan. I alla fall i förhållande till mina farhågor.
Vi kom fram drygt två timmar före avgång, så incheckningen hade inte öppnat. Vi väntade i den stora hallen och försökte hålla koll på var vi skulle hän härnäst. Allt för att minimera köandet. Barnen var redan alldeles för rastlösa och flamsiga, så vi bävade för en hektisk väntan och en inte helt lugn flygresa.
Snart öppnade Ryanair en incheckningsdisk, och vi rörde oss snabbt mot den kön. Vi hamnade rätt skapligt långt fram också, fantastiskt nog. Barnen var ännu mer övertrötta och spända, så vi hade fullt sjå att hålla ordning på dem. De sprang, kastade sig, brottades, krälade på golvet, slogs och skrattade ... Puh. Kön rörde sig ingenting. Och då menar jag ingenting. Det verkade vara något fel i datasystemet. Personal stressade mellan diskarna, och snart öppnade de en till. Folk slängde sig mot den kön i hopp om bättre lycka. Men icke. Nu hade Ryanair två helt stillastående köer. Folk stod och tramppade, utom vi för vi sprang efter grabbarna. Men alla andra. Snart öppnades även en tredje incheckning. Till vilken nytta då? kan man undra. Tre stillastående är ju faktiskt betydligt sämre än en stillastående. Men, efter ett tag kom de igång.
När det blev vår tur hann jag börja krisa ett ögonblick för parasollet, och jag ändå inte skulle försöka stoppa in det i en resväska, men jag hann itne tänka färdigt innan vi skulle lyfta upp dem på bandet. Vi skulle lyfta upp båda två, de stora, samtidigt. Spännande. Vad säger vågen?
44 kg! Jag trodde jag skulle börja grina, för jag visste ju att det var under 40. Om än med mycket små marginaler. Då såg jag att den tidigare passagerarens väska stod kvar med ett hörn på bågen. Puh. Det blev bara 39 drygt ... På håret. Varje kg övervikt kostar ett par hundra kronor.
Vi checkade in, tog våra handbagage, vagnar och styriga pojkar och släpade oss därifrån. Hela proceduren med förseningar och köande hade tagit värdefull tid från oss, så vi tog oss skyndsamt vidare för att äta vår medhavda middag. På Ryanair ingår nämligen ingenting, så allt man vill äta eller dricka får man betala dyrt för. Bra, kan man tycka. Då tar folk inte en massa "bara-för-att", utan äter upp det de köpt. Vi gick förbi en souvenirbutik som jag gatt gå in i, och även pojkarna. Det blev stressigt där, för souvenirer är alldeles för ofta av material som kan gå sönder. Med mer eller ännu mer våld.
Vi åt vår matsäck. Folk tyckte nog vi var knasiga när vi plockade fram kokta ägg, en burk makrill, en burk tonfisk och ett par mackor. Men, vi tycker ju att de är knasiga som betalar dyra pengar för smaklös, uppvärmd hamburgare på flygplanet.
Sedan var det dags för säkerhetskontrollen. En rolig flygplatskontrollant stod och blåste upp gummihandskar till ballonger åt barnen, och de tyckte det var jätteknasigt. Hihi. Jag gruvade mig, men hade hoppet uppe. Jag försökte att inte se ut som en terrorist, och gjorde ingenting för att försöka dölja parasollet. När man skulle fälla ihop vagnen och lägga på bandet, gjorde jag det. Dock lade jag in parasollet för att de skulle se att det inte tog extra plats utan alldeles utmärkt gick att frakta så.
-Madame! Your umbrella, madame. We can help you so you can check it in.
Det spelade ingen roll hur snäll jag försökte se ut, eller hur desperat. De var stenhårda. Parasollet skulle itne genom säkerhetskontrollen, så var det bara. Precis som jag visste, innerst inne. Jag var bara tvungen att försöka. Jag älskade det!!!
Medan jag stod och försökte komma på en lösning kom Jonas och berättade att hans plånbok försvunnit. Vi började leta efter den, och säkerhetspersonalen hjälpte till. Hon som satt vid röntgenapparaten sade att den låg i ryggsäcken, så vi kollade där. Där låg den. Puh, vilken tur. Åter till parasollet. personalen trodde säkert att det var en avledningsmanöver med plånboken, men det var det faktiskt inte.
Att checka in det var förstås inget alternativ, för det skulle ha kostat 50 euro. Dubbla priset mot ett nytt parasoll. Inte ens 20 euro hade det varit värt. Då. Jag försökte en sista gång bedyra att parasollet bara skulle ligga i den hopvikta vagnen, men icke. Jag lämnade det i deras papperskorg. Det stack upp ur den lilla luckan ... ='(
Med stor sorg i hjärtat gick vi vidare mot avgångshallen. Vår gate hade inte kommit upp så vi gick och tittade på flygplan. Där träffade vi Luciano och hans små barnbarn. Snart kom gaten upp, och vi gick och ställde oss i kön. Vi hade ju prioriterad ombordstigning även nu för att få våra platser tillsammans. Bra, för tvärtemot vad vi trodde så verkar de flesta i-n-t-e ha det. Skönt. När vi stod där, "instängda" i gaten, började jag fundera på parasollet. Tänk om det kanske ändå gick att checka in det? På något vis? Jag viftade bort tanken eftersom det hade varit alldeles för styrigt, och med alldeles för kort tid till avgång, för att börja krångla med något sådant. Jonas hade blivit vansinnig på mig! Med rätta ... Jag svalde en klump i halsen och tänkte inte mer på det.
Innan vi gick ombord var vi ju tvungna att kissa, så Edvin och Jonas gick och löste den biten. Kvar stannade jag, Arvid, båda vagnarna och tre väskor ... Giss om de öppnade dörrarna ut till flygplanet då?
Jag kämpade mig fram, det är i princip omöjligt att köra två vagnar samtidigt om den ena har svängbara hjul, och visade mitt och Arvids boardingkort. (Vi hade varit smarta nog att dela upp dem mellan oss i händelse av just denna händelse ...) Personalen tyckte nog att jag hindrade flödet lite väl mycket, för han tog ena vagnen åt mig. Sedan tog han väskorna och bar in dem i flygplanet åt mig. Snällt. JAg fällde ihop vagnarna (utan parasollet, buhuuäää), tog Arvid i famnen och gick upp. Där möttes vi av en flygvärd (eller heter manliga flygvärdinnor också flygvärdinnor?) som hälsade oss välkomna. Han pekade på de tre väskorna, och på oss två, och såg ut som om han inte fick ihop det. Om han skojade eller om han reagerade på det helt seriöst vet jag inte, men jag förklarade glatt att det kommer två personer till i sällskapet. Jag tror han förstod vad jag menade för han verkade nöja sig med det svaret. Han frågade var jag ville sitta, och jag valde en rad långt fram. Rad sex verkar vara en tur-rad, tänkte jag. Flygvärden lastade in de två små resväskorna uppe i bagageutrymmet. Tack så mycket!
Jonas och Edvin kom snart, och vi slog oss ner på samma sätt som vid nerresan. Jag i mitten, så jag kunde hålla om båda grabbarna när "de" blev olyckliga. Jag såg Carina och Luciano kliva ombord med sin familj i olika omgångar. De hade inte köpt prioriterad ombordstigning, men så satt de också utspridda i planet. Verkade trist.
Utsikt från flygplansfönstret
Inte alls så glad som jag ser ut. Edvin visar sin nya bil.
Snart var det dags för start, och de trogna, små russinpaketen åkte fram igen. Min ångest var en smula mindre än förra gången, men så tycktes allt gå bättre vid start. När vi väl var uppe i luften tyckte jag dock att piloten lutade planet väldigt mycket. Då hann jag bli nervös, men när ingen annan, framför allt ingen i besättningen, reagerade försökte jag lugna mig. Snart flög han rakt igen, så jag slappnade av.
Mamma gillar inte det här!
Glad pappa med "sina" ballonger
Kexchoklad? #Rutigt
Väl i luften satte vi igång med samma aktiviteter som sist. Rita, läsa bok, leka med bilarna, äta russin, busa, leka med solskyddet, brottas ... Det gick nog förresten snäppet bättre, för vi lyckades dricka vårt kaffe den här gången. Nästan helt utan problem. Den största svårigheten är faktiskt att det saknas stolsfickor, så man har verkligen ingenstans att göra av saker medan man inte använder dem. Det är jättestökigt att stoppa ner allt i väskan mellan varven barnen bestämmer sig för vad de vill göra ...
För att köpa oss några minuter tänkte vi köpa dem en hamburgare, det vet vi ju att de gillar. Men, långnäsa. På den här flygningen serverades bara (torra, säkert) mackor med rostbiff eller chicken tikka. Nej, och nej. De fick äta medhavd matsäck ändå.
Medan Arvid satt stilla på sin plats kom flygvärden förbi och delade ut tidningar att läsa. Han börjde sig fram till Arvid och sa:
- Sir, would you like something to read, sir? och sträckte fram tidningen. Arvid tog emot den och började läsa. Haha. Sött!
Man förstår ju att barnen, efter en lång dag på stranden utan sömn, började bli trötta. Övertrötta hade de varit i flera timmar, och det började bli sent. De var lite mer famniga, och Arvid till och med lade sig i mitt knä när han åt sitt kex. Mys! De fick godis också, och Edvin åt tills hans var nästan grön i ansiktet. - Det jäckej nu, mamma. sa han och sträckte fram godiset.
Pappa och Edvin myser med en bok
Solnedgång någonstans
Ska man hinna pilla ur örhängena om det blir nödläge? Hur lång tid har man på sig?
Liggätaren
Edvin visar stolt upp sin nya bil
Bus igen
Landning - fram med russinburken. Det var mörkt och regnigt ute, och jag började få ångest igen. Det kändes jobbigt. det gjorde dessutom jätteont i mina öron. Arvid var arg för att han var tvungen att sitta stilla på sin plats, fastspänd. Vi försökte lugna honom, men det gick inte. Han tog sig åt öronen och skrek, och folk runtomkring började engagera sig. Det gjorde förstås ont på den stackaren också. I motsats till nerresan då folk tycktes titta av irritation, tittade nu folk åt vårt håll med medlidande för dens tackars lille. Att han var arg och bortom sig av trötthet låtsades jag itne om, om folk trodde att han skrek så för öronens skull så var det bättre. Och ja, det var nog en kombination, tror jag. Han verkade faktiskt ha ont. Men han skrek nog mest av ilska och trötthet ändå. En kvinna framför pappa ropade på flygvärden och efterfrågade två muggar att hålla över öronen. Han protesterade först, men hon stod på sig. Hehe. Vi fick dem, och försökte hålla dem framför hans öron, men det gick inte. Vi lade ner det projektet. Jag höll om honom så gott jag kund eoch sjöng för honom. Hoppas inte folk förstod vad jag sjöng, för det var mest om fina små prinsar som itne ska vara ledsna. Att mamma dessutom inte hörde något själv på grund av ett massivt lock för öronen gjorde nog att melodin också var av tvivelaktig karaktär. Men det struntade jag i, det viktigaste var att hålla honom (och mig själv) lugn. Det hjälpte. Jag mådde bättre om jag fick dö medan jag höll om någon jag älskade, och jag började sedan oroa mig för om han skulle somna ...
Snart var vi nere på marken igen, Arvid var vaken och min ångest höll sig i schack. Nu, fort av planet!
Vi fick vår väska väldigt snabbt, och hann växla några snabba ord med Carina innan vi skildes åt. Pappa gick och hämtade bilen medan jag gick på toaletten och gjorde i ordning barnen för natten. Klockan var 22:35 när vi landade, så barnen skulle definitivt somna i bilen på vägen hem. Jag hade varit förutseende nog att ha nattkläder och tandborstar i handbagaget, så vi kunde ta på pyjamaser och borsta tänderna innan vi satte oss i bilen.
Arvid somnade innan vi ens hunnit ut från flygplatsområdet. Edvin pratade väääldigt långsamt och släpigt när han skulle berätta att Arvid sov, så vi förstod att även han skulle slockna inom kort. Vi hann inte ens ut på motorvägen.
Resan hem var lite tuff, för vi var trötta och ledsna över att vara hemma. Välkomnstvädret var dessutom under all kritik. Vi kom hem efter bra precis en timme, bar in de sovande barnen till sina sängar, lastade in sakerna, körde upp bilen till garaget och studsade i säng. Det tog nog bara tjugo minuter, men det tog ändå lång tid att somna. Vi var lite för uppvarvade. Men snart sov vi som grisar hela bunten efter en fantastisk vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar