Sardinien fredag - dag 3

Efter en halvjobbig natt med mycket ljud (till exempel en hundkör) genom vårt öppna fönster (vi försökte klara oss utan luftkonditionering för att spara lite pengar), vaknade vi alla vid åttatiden. Det blev ca nio-tio timmars sömn för barnen. De små verkade hyfsat pigga men vi stora var döda. 

Arvid provar mammas hatt

Buskille

Tittut

Trots goda ambitioner lyckades vi inte koma iväg till stranden förrän vid tiotiden, men är det semester så är det. Vi fick en liten puff av de barska, icke engelsktalande städerskorna som ville komma in och städa. Vi tog med badkläderna, idag kom vi till och med ihåg att ta med oss barnens uv-dräkter, och gick ut och smorde in oss med solskyddsfaktor. Det måste göras grundligt i den stekande medelhavssolen, och det är så enkelt när man slipper all sand.

Grabbarna fick varsin vattenpistol

Mamma och grabbarna skymtar stranden från pinjeskogsbrynet

Edvin hade blivit varm i kläderna när det gäller att bada. Lite väl varm. Han gick ofta långt ut i vattnet, eller långt åt sidorna. Han hade en båt i handen eller lekte i sin egen värld och märkte inte själv var han hamnade. Han visste att han inte fick gå så långt ut att naveln blir blöt, men hann glömma bort det innan han ens blött knäna. Så, vi fick hålla koll på honom hela tiden. Arvid var mer försiktig och lekte mest på stranden eller vid strandkanten. Helst ville han bli buren ut till det djupare vattnet, och pekade och domderade åt oss, arma tjänare. De fick varsin vattenpistol som vi hade med oss hemifrån, men de var så dåliga att de knappt gick att använda, så de ledsnade fort och lekte med annat. Då passade en annan pojke på att låna dem. Han var 1,5 år och heter Linus. Jag pratade rätt mycket med mamman Julia Hartmann, som var pianolärare i Frankfurt. Jättetrevlig! Dessvärre skulle de åka hem dagen efter, typiskt nog, när man äntligen hittat några trevliga bekantskaper. 

Vi glömde fika till barnen, så vi fick utfordra dem med glass och macka på stranden medan vi unnade oss varsin kaffe americano. "Kaffe" i Italien är annars Espresso, så man får tänka på hur man beställer. Om man vill ha en större mängd än en matsked, vill säga. 

Efter att Arvid sovit blev han lite mer tålmodig, och när den skräckblandade förtjusningen (efter att jag tvingade ner honom att stå på egna ben i vattnet) lagt sig återstod bara sann badglädje! Han hoppade och skuttade i vattnet och hade jätteroligt. 

På stranden kom försäljare av allt möjligt med jämna mellanrum. Det var mestadels afrikaner som sålde uppblåsbara och icke uppblåsbara strandleksaker, kläder, bikinis, t-shirts, hattar, smycken, solglasögon, sjalar, handdukar, skynken, nike-skor, väskor, plånböcker, leksaker och cocos. Det fanns även en fruktvagn som passerade några gånger om dagen, och den hade en tuta så man skulle känna igen den när den kom. 

Handväskförsäljare

Arvid lånade av Linus en uppblåsbar polisbil som var rolig, ända tills han tippade och hamnade under vattnet. Vi tröstade honom och fortsatte bada med honom så han inte skulle bli rädd för vattnet, men han sa bara "Bumma Be" (=dumma bil) när han gråtit färdigt, och fortsatte bada.

Edvin ville skjuta på, men det var för vingligt.

Vi frångick planerna om att gå upp till hotellets pool. Den verkade inte speciellt mysig alls, helt fyrkantig, och varför trängas där bland alla turister i den stillastående luften när man kunde stanna på stranden bland italienarna och njuta av havsbrisen och utsikten? Hatten var perfekt i alla fall, så slapp man solrynkor för att man kisat med ögonen eller linjer efter solglasögonen. Dessutom så skonade den axlarna något, som annars är väldigt utsatta för solen.

Kloka från gårdagens siesta-miss gick vi hem från stranden lite senare för att faktiskt testa det där. Vi hade haft luckor och fönster stängda så det var svalt och skönt på hotellrummet. Speciellt eftersom städerskorna hade satt igång ac:n. Det kändes till och med lite kallt efter duschen, men helt klart en ny, och helt plötsligt väldigt nödvändig, känsla. Jag har aldrig haft luftkoditionering på mina tidigare utlandsresor, så jag har inte vetat att jag behövt det. =)

Vi gick hem vid halv tre, duschade och fixade oss lite mat, korv och makaroner. Barnen åt ingen middag igår, så vi ville inte betala över 10 euro för ingenting idag. Bättre då att ge dem något vi vet att de äter, och något billigare. Sedan tog vi siesta. Barnen tyckte det var knasigt att sova då, och de ville då rakt inte lägga sig. Men, vi drog ner så det nästan blev kolsvart där inne, och när vi alla lade oss att sova så somnade de snart. Först den lilla, och sen den stora.

Vi lade barnen i varsina sängar, 
men tydligen så ville de sova tillsammans ... <3

Det var lite svårt att väcka barnen efter siestan. Klockan var ju nästan deras vanliga läggdags-tid. Helt klart knasigt. Men, så småningom piggnade de till och vi begav oss mot stan. Idag valde vi bussen, så Jonas fixade bussbiljetter i hotellets reception. Han passade även på att fråga om luftkonditioneringen, som vi ju inte beställt. Då visade det sig att det ingick när man bokat via internet, vilket vi gjort. Såatte ... Självklart, ville vi plötsligt ha luftkonditionering! 

Det var skönt att åka buss, men vi var lite osäkra på var vi skulle gå av, så för säkerhets skull klev vi inte av alls ... Vi åkte förbi den "rätta" hållplatsen vid gamla stan, men vi ville veta var busstationen låg, så vi åkte vidare. Till slut insåg vi att vi var på tok för långt bort så vi klev av. Det var intressant också, för vi kom en  bit från stadskärnan så vi fick se lite mer av det äkta Alghero. 

Vätskepaus.

Vi har sett att de har gulklädda parkeringsvakter som säljer parkeringsbiljetter på kommunala (tror vi) parkeringsplatser. Det står "Europol" på deras ryggar. Känns inte det en smula överdrivet? Jag menar, parkeringsvakter. Så viktig är man inte då. Ens i Italien. 

Europol. Europol?!? Hybris eller? Ni är p-a-r-k-e-r-i-n-g-s-v-a-k-t-e-r!!

Vi kom snart tillbaka till affärsområdena, och hittade en leksaksaffär. Priserna var som hemma, men det var ju roligt att se lite italienska leksaker. Det enda som skilde dem från svenska var att det på vissa förpackningar stod på italienska. Grabbarna hittade varsin polisbil (med italiensk målning) som de köpte för pengarna de fått av momma. 

Mycket roligt.

Svårt att välja ... 

Edvin ansvarade för att affären blev gjord på ett korrekt sätt.

Stolta och glada (?) *host* polisbilsägare. 

Bärgning känns lite väl drastiskt för en simpel felparkering ...

Tids nog närmade vi oss den gamla stan och den omgärdande muren. Vi hade dagen innan tagit sikte på en specifik restaurang, Machiavelli, som enligt en reseguide skulle vara väldigt bra. Tyvärr var klockan åtta, så det var fullt. Eller, det fanns plats inomhus, men vi ville förstås sitta ute på muren och se ut över havet. Det var många restauranger som låg på rad, och alla hade de bord ute på muren med den underbara havsutsikten. 

Rolig snubbe som hade en trampdriven karusell. 

Han plojade med barnen och gav dem klubbor. 

Machiavellis grannrestaurang Mirador hade plats för oss, så vi slog oss ner. Tonfisksteken var jättegod, men hade kunnat fått lite mer krydda (säger proffskocken Jenny). Vi unnade oss lite vin medan barnen ändå var lugna (de hade ju haft siesta).

Efter en stund kom en kille och två tjejer dit och hade lite spontan (?) akrobat på gatan. De var duktiga så till vida att jag själv inte alls kunnat göra om det, men inga cirkusartister. Ännu. De gick sedan runt med hattar (förstås), och grabbarna fick lägga varsin lite peng. Ett par kronor var de ju värda.

Badrummet på Mirador var väldigt fint.

Gatuakrobater.

Tonfisk.

Efter middagen hade klockan hunnit bli ganska mycket, med våra mått mätt. Vi skulle ju passa bussen hem också, så vi slapp gå. Vi gick en liten sväng i gamla stan, men det var rätt mycket folk så vi var inte så sugna. Istället gick vi mot EuroSpin och kompletteringshandlade lite. Bland annat så gatt vi ju köpa vatten, igen. Utan kolsyra den här gången - frizzato. 

Tvättlina.

Pappa provade solglasögon - Arvid provade solglasögon. 

Medan vi väntade på bussen strosade vi lite bland försäljningsstånden. Bussen hem gick 22.24, och eftersom vi inte visste var busstationen låg tänkte vi kliva på ungefär där vi visste att den hade stannat för avstigande på ditresan. Klockan började närma sig avgångstid, och vi började gå mot busshållplatsen. Där vi trodde att den var. Men, var var den? Gatan där bussen stannade förut var enkelriktad, och vi hittade ingen hållplats på motsatt sida. Vi kollade på andra sidan kvarteret, men ingen busshållplats. Vi började bli stressade och sprang ner, och upp, för backen och runt kvarteret bland all trafik. Avgångstiden närmade sig, och vi hade ingen aning om var vi skulle ta vägen. I ren desperation stannade Jonas en av de få människor som ändå rörde sig där vi var, och den gången hade vi verkligen turen på vår sida. Det var vår lyckliga dag! Mannen hade, för det första, god lokalkännedom och för det andra var han en av de få Algherobor som på ett tydligt sätt kunde göra sig förstådd på engelska. Han visade oss, pekade och följde med oss en bit, och till slut hittade vi hållplatsen. Det var nog det som kallades "busstation". Haha. Det låg precis bredvid ett café, vilket vi hade kunnat läsa oss till om vi hade plockat fram bussturlistan som hotellet skrivit ihop ...

Efter en minut kom bussen och vi var tacksamma över att den kom då och inte var sen. Vi klev på och slog oss ner på bussen. Då såg Jonas att det kom en buss bakom, som hette AF. Den som vi skulle åka med. (Bussarna här har inte nummer utan är markerade med begynnelsebokstäverna på de städer de trafikerar. AF stod för Alghero - Fertilia, och A.L.F.A-bussen passerade "Aeroporto" också, bland annat.) Vilken buss hade vi klivit på egentligen? Jonas gick fram till chauffören och försökte få klarhet i vilken buss det var, och trots chaufförens begränsade språkkunskaper i engelska lyckades han låta oss förstå att vi var på fel buss. Vi slängde oss av för att inte bussen bakom skulle hinna åka, och medpassagerarna var behjälpliga så vi skulle få av både vagnar och pojkar. Gulliga italienare! När vi istället kastade oss på rätt buss, stod det ett par och log åt oss. De var svenskar och hade gjort samma misstag som vi, så de försökte förhöra sig om att detta faktiskt var rätt buss. De var trevliga och bodde en bit ifrån vårt hotell, på ett som hette Villa Maria-Pia.

Vi var otroligt tacksamma över att ha hunnit byta buss, för det var sista AF-bussen hem, den enda som passerade hotellet. Efter en kväll utan svett, hade vi nu krånglat till det och stressat så att vi båda blivit genomsvettiga. Men, huvudsaken vi kom på rätt buss vid rätt tid så vi kom hem i god tid. Det hade blivit otroligt sent om vi hade behövt gå ... Bussen tog inte samma väg tillbaka, och en kort stund började vi tvivla på att vi verkligen var på rätt buss, men snart kände vi igen oss och Jonas kom ihåg att den andra gatan,Via Lido, var enkelriktad. Vi gissade lite var vi skulle plinga, men lyckades ta oss av vid rätt hållplats.

När vi svettiga klev av bussen skulle det bli gott med lite vatten, så vi tog fram en av våra nyinköpta vattenflaskor. Då upptäckte vi att vi köpt med kolsyra. Igen! Trots att det inte stod "frizzante" på. Hur var det möjligt? Hur mycket kolsyrat vatten dricker italienarna? De hade verkligen flera olika sorter av det. Men vilken var utan?? Nåja, det fick duga. Pojkarna kunde ju dricka den lilla skvätt vi hade kvar sedan tidigare.

Nu skulle vi ta igen lite förlorad sömn, och sova med stängda fönster och luckor. En natt utan ljud och ljus, men ändå sval. Det är toppen med ac!