Sardinien onsdag - avresedag - dag 1

Efter en minst sagt kall och regnig start på sommaren började nog alla fundera på alternativ. Utom vi. Vi hade planerat att förlägga premiär-utlandsresan till tidigast nästa sommar med tanke på barnens ringa åldrar. Efter det har vi tänkt att resa mycket, även med mindre bekväma transportsätt och boenden, för att barnen riktigt ska komma in i det underbara livet på resande fot i nya miljöer på lokalt vis. 

En dag i slutet av juni åkte jag, Jonas och Arvid en sväng till Vingåkers factory outlet medan Edvin var hos farmor, och det var väldigt lyxigt bara med en bilresa utan kivande barn i baksätet. Detta gav oss vuxentid med prat och diskussioner om annat än barn och vardag. Jonas hade läst ett resereportage om Sardinien i en gratistidning på pendeltåget och tyckte det såg trevligt ut. Jag tyckte det lät trevligt, men lade ingen större vikt vid det då utan koncentrerade mig på dagens shoppingplaner. Vi fortsatte dock förstrött att prata om att resa iväg för att gardera soltimmarna, men ingen av oss tänkte nog riktigt tanken fullt ut. Under resans gång återvände vi till samtalsämnet flera gånger, och började allt mer drömma om hur det skulle gå och hur barnen skulle klara av det. Och hur vi själva skulle kunna hantera det stora ansvaret att ta barnen till främmande land. 

När vi kom hem, med förvånansvärt tomma kassar från shoppingen, fortsatte dock resepratet och vi drömde om solvarma stränder, saltvattenstänk i håret, ljumma kvällar vid hamnen och mopedavgaser ...  Ju mer vi funderade och pratade om det, ju mer sugna blev vi. Givetvis. Efter ett par dagar gjorde vi slag i saken. Jonas hade redan kollat upp lite priser, och de låg sannerligen inte på en av de lägre nivåerna efter den här trista våren och sommaren. Först bokade han flyg, Ryanair blir dyrare och dyrare ju närmare avresedatum man kommer tydligen. Så, då var flyget bokat och klart. Men var skulle vi bo? Det kändes lite osäkert att inte ha hotell bokat, så vi satt nästan en hel dag och jämförde hotell. Antingen låg de nära stadskärnan i Alghero, centralt och bra. Eller så låg de nära den finaste stranden (Maria-Pia). Vissa hotell hade pool, vissa barnpool, vissa lägenheter och andra bättre priser. Någon bra kombination fanns liksom inte. Vi hade bestämt oss för Oasis, men sedan tittade vi på lite andra som låg bättre till. Då bestämde vi oss för San Marco, och sedan för något annat ... Till slut föll valet på Oasis ändå eftersom de hade en barnpool och fin lekpark där barnen kunde springa runt och leka buset av sig. Dessutom låg den på andra sidan vägen pinjeskogen, bakom vilken Maria-Piastranden låg. Den strand som lokalinvånarna själva besöker.

Vi hade en dryg månad på oss för förberedelser, och den utnyttjade vi till att ordna pass åt mig och pojkarna samt att skruva upp förväntningarna på dem, eller i alla fall Edvin. Det var svårt för honom att förstå vad vi skulle göra för han känner ju inte riktigt till att olika delar av världen (vad är världen?) ser olika ut och har olika klimat (klimat??). Att skilja på landet Italien, ön Sardinien och staden Alghero är minsann inte heller lätt för en fyraåring.

Trots en månads förberedelser så kom avresedagen lika plötsligt som en pensionsavgång på en arbetsplats. Hoppsan, behöver saker fixas?? Dagarna innan hade jag tillbringat åtskilliga timmar i affärer för att förse Edvin med sandaler i rätt storlek, bra kvalitet och till rimligt pris. Planering, som sagt ...

Flyget skulle inte lyfta förrän fyra på eftermiddagen, så förmiddagen gick åt till att packa det sista. Eller, egentligen hela packningen ... LCHF-mat skulle förberedas, matsäckar fixas, disk diskas och damm sugas. (När vi kom hem skulle vi komma att bli smärtsamt medvetna om att kaffebryggaren även borde ha tömts på kaffe och kaffefilter ...)

Jonas hade kökstjänsten, hans bästa.

Planera, packa, stryka och plocka hamnade på min lott. Mitt bästa. 

Organisera är min grej. 

Bilresan mot Nyköping, Skavsta kunde inte gå fort nog, även fast det bara tog en timme. En timme av spänning och längtan. Vi hittade en parkering på långtidsparkeringen, men det var en bit att gå också. Tur vi hade Edvin med som kunde hjälpa till, annars hade vi inte fått med oss allt. Vi hade lånat en extra barnvagn för att Edvin skulle kunna åka eller lägga sig och vila om han blev trött. Vi ville inte låta trötta barnben eller svenska sovrutiner hindra oss från en njutbar semester. 

Andra delen på resan; från bilen till flygplanet.

Duktig väskdragare.

När vi kom in i flygplatsbyggnaden var det lugnt. Väldigt lugnt. Incheckningen var gjord sedan två veckor via internet, men bagageinlämningen hade inte riktigt hunnit öppna. Den öppnar två timmar innan avgång. Vi kanske var ute i lite väl god tid, men det är ju en stor del av resan att vara i god tid och titta på alla andra resenärer. Dessutom skulle vi ju äta middag innan vi passerade säkerhetskontrollen.

I väntan på "bagage-drop".

I stället för att köra bilarna på golvet föreslog jag för Arvid att han skulle köra dem på väskorna, så han föste resolut ihop dem till ett "bord". 

När vi lämnat våra stora väskor gick vi ut i solen och åt vår medhavda mat. Barnen var inte speciellt hungriga, utan tyckte att det var roligare att ha gaffelkrig. Det gick relativt lugnt till, men när jag gick iväg för att skölja ur våra byttor brakade visst kriget ut på riktigt. Jonas hade haft fullt sjå att se till så inte barnen ställde till med alltför stor oreda. Han hann dock inte hindra Arvid från att klättra på stolen tills den tippade och han for i backen ... Nåja, han lärde sig väl något av det. Men troligtvis inte.

Efter matbordet gick vi genom säkerhetskontrollen och väntade på att få gå ombord på planet. Skavsta är en liten flygplats, så vi hade inte så mycket att göra mer än titta på flygplan. Fast det fanns inte så många. 

Vi hade köpt "prioriterad ombordstigning", vilket innebär att man får gå ombord först. Vi ville ha det så för att säkert få sitta tillsammans alla fyra. Dock visste vi inte om alla hade köpt det, för då hade det ju liksom inte spelat någon större roll, så vi ville vara tidiga i kön. Det hade inte kommit upp någon information om gate, så vi gissade lite vilken som skulle komma att bli aktuell och placerade oss där medan vi väntade. Gaten skulle öppna en halvtimme innan avgång, så det började bli dags för kissning av samtliga. Edvin och Arvid tyckte det var spännande att titta på flygplan, och vi såg precis ett landa. Då gick Edvin och Jonas och kissade, och under tiden taxade det nylandade flygplanet in till gaten precis där vi stod. Det riktigt sved i mammas hjärta som skickat iväg dem precis nu så han missade det. Arvid fick se i alla fall ...

Första parkett, om det funnit några flygplan att titta på.

Koncentrerad pappa som håller ihop flocken och 

ser till att vi är på rätt plats vid rätt tid.

Pirrig mamma behöver en balanserad pappa.

När vi äntligen fick kliva på flygplanet gick pappa först in och tog platser åt oss medan jag och barnen parkerade barnvagnarna vid trappan upp till flygplanet. Otroligt bra service måste jag säga. Jättesmidigt att slippa checka in dem. Vi lämnade dem bara ihopfällda på marken. Sedan höll jag tummarna att de skulle bli omhändertagna och lastade i planet. Det var lite styrigt att få med sig båda pojkarna upp för den branta trappan, men som ensam mamma med två barn är omgivningen oftast väldigt hjälpsamma så det gick bra. Vi hade bestämt att vi ville sitta långt fram, så vi hamnade på rad nio och hoppades det var en tur-rad. =) 

Jag hade aldrig flugit med Ryanair förut, men har hört mycket om deras trånga galonsäten, dåliga bemanning och känsla av boskapstransport. Jag delar inte den uppfattningen. Visst, jag har åkt i skönare säten, med svensktalande personal och en större resekänsla, men det var helt ok och kändes ganska tryggt. Ganska tryggt  är väl för övrigt inget bra betyg för ett flygbolag, men det dög. Jag har blivit mycket larvigare med åren, sedan jag fick barn, så jag hade nog känt mig otrygg överallt. 

Barnen fick sitta bredvid varandra först, men sedan kom jag på att jag föredrog att sitta mellan dem ifall någon av dem skulle behöva tröst eller kärlek under start och landning när de var tvungna att sitta fastspända. Eller så var det flygångestfyllda mamman som behövde få hålla om dem båda ... Edvin tillät mig spänna fast honom ordentligt, och han förstod också det när vi förklarade att det fanns en lampa som just visade när man var tvungen att vara fastspänd. Arvid däremot var inte alls speciellt resonlig. Han ville inte sitta still, och än mindre fastspänd. Vi tackar russinasken för att vi fick använda den som morot, och den fick honom också att sätta sig på sin plats.

Snart började flygplanet taxa ut mot landningsbanan, och barnen var spända. Framför allt Edvin som satt vid fönstret.Vi kom ut till startbanan, piloten varvade upp lite (nej, inte bokstavligt) och gasade iväg för att lyfta. Ett stort leende spred sig i både pojkarnas och mammas ansikte, och pappa lutade huvudet bakåt för att njuta av den sköna känslan när man lyfter. 

Arvid läser menyn.

Plötsligt började piloten bromsa kraftigt, väldigt kraftigt. Ångesten spred sig i kroppen, för det är just starten som jag är mest rädd för efter en incident för några år sedan (där jag inte ens var med som passagerare) då ett alltför fullastat plan knappt hann lyfta innan startbanan tog slut. Jag bad till Gud att han skulle hinna få stopp på sig innan startbanan tog slut, och insåg snart att det nog skulle gå bra. Puh. Ångesten gick ner till rädsla, sedan ilska. Vad sjutton gjorde han så för!?! Vi ville ju åka på semester!! Nå, jag fick trösta mig med att det var bra att vara på den säkra sidan. Piloten hade upptäckt en varningslampa som började lysa, så han ville att en tekniker skulle titta på det. Vi åkte tillbaka igen och inväntade teknikern. Vi fick inte kliva av planet och värmen steg snabbt, inget bjöds det på att dricka och informationen var bristfällig. Tack och lov. Vem vill veta hela sanningen? Vid det här laget var barnen redan trötta på att sitta stilla, och vi hade släppt deras bälten. Bra, verkligen. Den här tiden på dygnet var minuterna värdefulla, och dessa hade vi mer än gärna använt till att ta oss närmare Sardinien istället för att bara vara kvar i Nyköping. Efter fyrtio minuter hade ingenören startat om datorsystemet och varningslampan var släckt så det var dags att lyfta. Måtte nu problemet vara löst, så inte de bara släckte lampan ...

Vi taxade ut och proceduren vid startbanan upprepades. Min ångest var på max, men jag försökte le förväntansfullt mot barnen så de skulle få uppleva spänningen. På insidan skrek jag, och tårarna brände mot ögonlocken. Jag bad till vår käre Gud om att hålla en hand under flygplanet, för säkerhets skull. Om jag ska tillskriva Gud eller piloten äran för den lyckade starten vet jag inte, jag gissar på den sistnämnde, och under tiden rann tårarna. Usch, så hemskt! Jag torkade frenetiskt för att varken barnen, medpassagerarna eller personalen skulle se, så säg inget till någon. Låt det vara en hemlighet oss två emellan ... 

Väl i luften kändes allt jättebra, och vi började bocka av mat, dryck och aktiviteter som vi hade planerat för att hålla barnen i schack. Russinen hade gjort sitt, så vi tog fram lite leksaker. Efter ett par minuter var även leksakerna avbockade. Något att äta, klättra i sätena, titta ut, leka med solskyddet till fönstret, läsa bok och rita var aktiviteter som ägnades tid under resans gång. Tre timmar tar låång tid. Det var ganska molnfritt, så vi kände snart igen Malmö. Man såg Turning Torso, Öresundsbron, alla vindkraftverk ute i havet samt fraktskeppen och Skanör Falsterbo. Sedan fanns det inte så mycket mer att titta på. En slingrig flod någonstans i trakten av södra Tyskland, kanske? Och några höga, spetsiga berg ännu längre söderut. =)  

Vindkraftverken bredvid Öresundsbron.

Edvin studerar säkerhetsföreskrivterna noggrannt.

Vacker interiör ... 

Solskydden var roliga leksaker, och det var jättespännande att titta ut.

Edvins blivande yrke; pilot, enligt egen utsago.

Pappa och pojkarna ritar medan mamma tar igen sig 

efter en brallig stund med klättring över sätena.

Fin teckning.

Slingrig flod

Bus på hög nivå ... =)

Trötta föräldrar. 

Berg.

Russinplock.

Är det månne Sardinien?

Sardinien!

En lustig, fyrkantig bassäng (?) mitt uppe på berget. 

Skugga. Nära marken nu ... 

Efter en minst sagt styrig flygresa med högljudda och bralliga barn var vi tacksamma över att ha följt med så här långt. Rädslan av att bli avslängda infann sig redan i höjd med Danmark. Antingen av besättningen eller medpassagerarna, men tydligen så lyckades vi klamra oss fast för vi behövde inte kliva av planet förrän i Alghero. Vi försökte inte ens stanna kvar för när vi väl landat ville vi UUT!! Ut i friska luften, ut i Italien och ut och springa av oss. 

När vi klev av planet stod båda barnvagnarna vid foten av trappan och väntade på oss. Vilken tur. Någon hade alltså förbarmat sig över dem på Skavsta. Barnen ville sitta i varsin vagn direkt, och det var skönt det. Då visste vi var vi hade dem. Väskorna kom relativt snabbt, och det fanns inte mer att se vid flygplatsbyggnaden så vi åkte därifrån. Vi hade redan på hemmaplan beslutat oss för att ta en taxi. Flygbussen var visserligen ungefär 20 euro billigare och stannade i närheten av hotellet, men med två övertrötta barn, två jätteväskor, fyra mindre väskor och två barnvagnar kändes det inte som ett alternativ. Vi gav taxichauffören en utmaning att få in allt i sin bil, Fiat givetvis, och helt osannolikt lyckades han. Barnen fick dessvärre lov att åka utan bilbarnstolar, och för att ytterligare kumulera mammas ångest körde taxichauffören på medelhavsvis. Helt fort och offensivt utan att bry sig om trafikföreskrifterna. Tror jag. 130 km/h på 30-väg torde vara mot lagen även i Italien ...

Trötta barn i främmande land. Vem vill le då?

Efter skräckfärden i taxi kom vi snart fram till hotellet. Flygplatsen ligger bara fem km från Alghero, i Fertilia, så det gick fort över. Det kändes bra att komma fram, och vi möttes av en hjord turister som väntade på sin transferbuss hem. Vi hade vår bästa tid framför oss. Skönt! Jonas checkade in och fick nyckel till vår lägenhet och säkerhetsskåpet, och vi begav oss ditåt. Vi valde lägenhet framför hotellrum, dels för att ha lite mer utrymme och dels för att ha möjlighet att fixa något att äta när vi ville utan att behöva uppsöka någon restaurang. Det var en hög värme som mötte oss på flygplatsen, och våra svensk-sommar-anpassade kläder var i varmaste laget. Vi tog av barnen sina kläder så fick de leka lite på balkongen. Den låg högst upp, så det kändes obehagligt att ha barnen ute på balkongen ensamma. Vi kanske hönsade lite väl mycket, för som synes så var inte balkongräcket speciellt lågt. Och varför skulle grabbarna vilja klättra upp på det när de inte är så klättriga annars? Nåväl, för säkerhets skull så flyttade vi balkongmöblerna till den balkongen som låg utanför sovrummet, mer insynsskyddat och med ännu högre räcke. Den fick bli vår förstebalkong, så använde vi den andra till att hänga tvätt på.

Det första Jonas gjorde när vi kom fram var att lokalisera ett supermarket för att införskaffa frukost och vatten. Hotellet låg dock alltför avsides så vi fick förlita oss på den dyra hotellbutiken. Nåja, det fick duga.

Ett sexpack vatten, tack så mycket. 

Vi började Sardinienvistelsen med lite kvällsfika av dels medhavd mat och dels några nyköpta delikatesser. Ingen av oss var dock speciellt hungriga i värmen, men jag och Jonas åt med god aptit ändå eftersom det var gott. Med tanke på dagens intryck och den sena timmen gjorde vi kväll tidigt. Jag och Jonas tog en varsin liten lov runt hotellet för att kolla läget, men sedan lät vi grabbarna lägga sig och sköt vidare kvällsaktiviteter på framtiden. Vi var alla trötta och somnade gott trots värme, hårda sängar och ovana ljud.

Pappa slappnar av efter en dag med full koncentration.

LCHF-fika på balkongen. Vatten, ost och Prosciutto. Life is good!